Orange öken i Algeriet

Trött på att trängas med andra turister? Algeriets magiska öken är svaret. Foto: Marcus Westberg

Algeriet

Upptäck Algeriets magiska – och turistfria – ökenlandskap

Algeriet har inte lyckats bli ett turistland som närliggande Marocko och Egypten, trots att potentialen finns. Varför? Vagabonds Marcus Westberg sökte efter svaren, på en rafflande rundresa genom Afrikas största land.

Text: Marcus Westberg • 2022-08-16

Tassili n’Ajjer, södra Algeriet. Landcruisern stannar till, den frustande dieselmotorn fortfarande igång. Någon har lagt stenar i en halvcirkel intill en bergvägg. Ayoub ”Salam” Abdessalam, min gänglige ciceron, vänder sig om med ena handen på passagerarsätets nackstöd.

– Vill du se något?

Något, har jag lärt mig, kan betyda precis vad som helst. Enligt en numera väl inövad rutin svarar jag att ja, jag vill gärna se något, och kliver efter visst lirkande med dörrhandtaget ur bilen. Vi går in i halvcirkeln.

– Här, titta.

Salam släpper något platt och rödbrunt i min hand. På ena sidan syns ett geometriskt mönster. Det är en krukskärva.

– Den är mycket gammal. Från den tiden då det här var som Serengeti.

Det är en tid som fortfarande kan skymtas i tusentals målningar och hällristningar. I de äldsta, mer än 10 000 år gamla, finns noshörningar och lejon, elefanter och giraffer, och jägare med spjut. Senare, för kanske 7 000 år sedan, dyker den första boskapen upp, följt av hästar och kameler efter ytterligare några tusen år. Och krukskärvor. På sina håll kan man knappt sätta ner foten utan att trampa på något som skapats av människor för 200 generationer sedan. Det är en hisnande upplevelse.

Ändå är området så gott som okänt utanför Algeriets gränser. Om du tillhör dem som aldrig hört talas om världsnaturarvet Tassili n’Ajjer så är det ingenting att skämmas för. Det hade inte jag heller för några månader sedan. Om jag ska vara helt ärligt så visste jag inte särskilt mycket om Algeriet överhuvudtaget när jag bestämde mig för att resa hit, förutom att det är Afrikas största land, att de nyligen vunnit de afrikanska fotbollsmästerskapen och att de har en minst sagt komplicerad relation med forna kolonialmakten Frankrike.

En man ligger i öknen i Algeriet
Guiden Salam tar en rökpaus i Tassili n’Ajjer, Afrikas största nationalpark. Foto: Marcus Westberg
En person som håller i gamla keramikskärvor
Keramikskärvor, antagligen flera tusen år gamla, mitt ute i Saharaöknen. Foto: Marcus Westberg

Att Algeriet ofta blir förbisett som resmål beror till viss del på oroligheterna som skakade landet under 90-talet. Men också på en krånglig visumprocess, och att gas- och oljenationen än så länge inte prioriterat turism. Något som de säger sig vilja ändra på. Min egen resa börjar dock inte helt optimalt med att jag fastnar i säkerhetskontrollen på flygplatsen i huvudstaden Alger.

– Tre objektiv? Frågar en tydligt misstänksam vakt.

– Är det här övervakningsutrustning? Är du journalist?

Ingen verkar riktigt veta vad som gäller, men till slut gestikulerar en hög chef i militäruniform att jag kan gå vidare. I välkomsthallen väntar min värd, Omar Zahafi. Han är över en och nittio lång och påminner med sin enorma kroppshydda om en björn, om än med buskigt skägg, solglasögon och iklädd traditionell nordafrikansk kamis.

– Alger, förklarar han över en tallrik chakh- choukha – en grönsaks- och tunnbrödsgryta – är en stad som har svårt att släppa sitt förflutna

Bredvid väggmålningar av fotbollsidolen Riyad Mahrez återfinns revolutionära martyrer som Ali La Pointe. Många gator har fått sina namn från 1950-talets befrielsekrig, och i kasbahn, stadens äldsta del, pekar Omar på oreparerade skador från franska bombanfall.

Stor orange öken
Tassili n’Ajjers känns stort nog, men ändå täcker nationalparken mindre än en procent av Sahara totala yta. Foto: Marcus Westberg

Mellan kasbahn och Medelhavet ligger det som en gång var de franska kvarteren men som nu, med sina breda boulevarder och otaliga restauranger, butiker och kontor – och lägenheter, att döma av all färggrann tvätt – är stadens moderna kärna. Efter en dag till fots i Omars sällskap skapas ett intryck av en stad som utvecklas och förfaller på en och samma gång. Mycket är nytt och fräscht, men när något går sönder verkar det få ligga där det fallit.

Nästa morgon fortsätter vi till Constantine, Algeriets tredje största stad. En gång hette den Cirta och var det numidiska imperiets huvudsäte. Känslan från Alger växer sig om möjligt ännu starkare här. Constantine, byggd på båda sidorna av en djup ravin, är en storslagen stad som på 70-talet såg ut att kunna locka till sig resenärer från hela världen. Men så blev det inte. Efter en munsbit i form en lokal specialitet med det målande namnet khamej we bnin – ungefär grisigt och gott – pekar Billel Benguedouar, som tagit över guidandet för dagen, på resterna av en via ferrata långt nere i klyftan.

– Den kallas ”Chemin des touristes” och var jättepopulär. På den tiden fanns det tjugo hotell bara i kasbahn. Men det var länge sedan nu.

Det som hade kunnat bli en turistindustri liknande den i Marocko eller Egypten tvärdog med 90-talets islamistledda inbördeskrig, en period som algerier fortfarande kallar ”det svarta decenniet”. Idag finns inga särskilda säkerhetsbekymmer för besökare, men de flesta hotellen slog aldrig upp sina dörrar igen, och Chemin des touristes förblir övergiven och förfallen. Constantine tillhör förvisso landets största turistattraktioner, men den outvecklade potentialen är enorm. Något Billel är fullt medveten om och gärna vill förändra. Höga höjder och adrenalinsport verkar vara det han brinner för mest.

– Man skulle kunna ha bungy jumping därifrån, säger han och pekar på den högsta av broarna. Och klättring i klyftan. Det kan bli hur häftigt som helst! Bara någon bestämmer sig för att prioritera det.

Staden Constantine som ligger vid kanten av en ravin.
Constantine, Algeriets tredje största stad, ligger på kanten till en djup klyfta. Foto: Marcus Westberg
En man sitter utanför sin butik i Algeriet
Bland Constantines trånga gränder finns allehanda små butiker, från antikvariat till radioreparatörer. Foto: Marcus Westberg

Spåren från det förflutna är många, och inte bara i Alger och Constantine. I Djémila och Timgad har hela romerska städer återuppstått genom arkeologiska utgrävningar. Tillsammans med Omar och Billel, som valt att följa med även hit, strosar jag längs en kullerstensgata byggd på order av kejsaren Trajan.

Billel har lärt sig tillräckligt mycket latin för att kunna tolka några av inskriptionerna, varav de flesta är dedikerade till samhällsledare, kejsare och generaler. I Djémila, som betyder ”den vackra”, blir jag mest tagen av en undan- gömd, huvudlös marmorbyst av guden Jupiter. En bit därifrån, i utkanten av det som en gång var stadens torg, ligger en herde på rygg i gräset, en hatt över ansiktet. Hans får betar lugnt strax intill. Jag och min resekompanjon Henry är ensamma västerlänningar, men området är ändå välbesökt. Minst ett dussin grupper äter matsäck på tempeltrapporna och tar selfies under triumfbågen.

Timgad är däremot öde. I flera timmar vandrar jag omkring utan att leta efter något särskilt. Från amfiteaterns högsta bänk ser jag hur de enda andra besökarna, en skolklass, till slut lämnar området. Jag sitter kvar, ensam, och ser solen gå ner över Kapitolium och marknadsplatsen. Det är inte helt lätt att föreställa sig hur det såg ut här för nästan 2 000 sedan, när staden var full av människor, åsnor, hundar och höns. Vissa ledtrådar finns att hämta i det tillhörande museet, där man förutom nästan ofattbart intrikata mosaiker kan hitta all möjlig kuriosa, från mänskligt hår och smycken till oljelampor och skålar. Allt för en inträdesavgift på ungefär 17 kronor.

Timgads romerska ruiner i Algeriet
Timgads romerska ruiner i Algeriet. Foto: Marcus Westberg

Om de romerska ruinerna är ett vykort från det förflutna så är Ghardaïa något helt annat: en levande relik. Åtminstone utvändigt. Fem befästa, pastellfärgade oasstäder utgör världskulturarvet M’Zab: Ghardaïa, Beni Isguen, Melika, Bou Noura och El Atteuf. De grundades på 1000-talet av en religiös sekt, ibaditerna, och är även i den muslimska världen kända för sin konservatism.

Innanför stadsportarna är gifta kvinnor täckta från topp till tå med vit hayek, med bara ett öga synligt. Är de ensamma hemma får de inte prata med män ens genom en stängd ytterdörr. Istället finns det titthål en våning upp, genom vilka de kan se utan att synas. Främlingar – och med det menas även algerier från Alger eller Constantine – har bara tillträde mellan vissa klockslag, och då bara i sällskap med en lokal guide. Innanför murarna finns inga restauranger, kaféer eller hotell. Ynglingar som lämnar staden och återvänder med moderna idéer görs arvlösa.

– Jag är tacksam över att jag inte föddes här, muttrar Omar, som själv är djupt troende men tycker att det här är att ta i lite väl mycket.

Med en blandning av fascination och olust – kvinnosynen är svår att komma ifrån, särskilt som vi titt som tätt möter hayek-klädda kvinnor och får viskade instruktioner om att vända oss bort – utforskar vi Ghardaïa, Beni Isguen och El Atteuf.

Med dess trånga gränder och ökenanpassade hus är det inte svårt att förstå Unescos beslut att utnämna staden till världsarv. Ändå bedrar skenet något. När vår lokala guide, 62-årige Hassissane Hadjsmael, till vardags slaktare, visar oss insidan av ett av husen i El Atteuf och får frågan om hans eget hem ser likadant ut svarar han med ett kort skratt:

Chez moi? Nej, nej. Jag har wifi och platt-tv. Och inte så mycket gamla grytor och sånt. Så är det hos de flesta.

Hassissane är förvånansvärt berest, med släkt i Alger, Liverpool och Paris. Men att han älskar sin hemstad är det inget tvivel om. Det är, menar han, på många sätt ett idylliskt liv. Från vakttornet och moskén går vi via stadens vitkalkade begravningsplats till ett lika vitkalkat mausoleum, vars akustik han glatt demonstrerar från olika vinklar.

Vid marknaden tackar han för sig. Omar och jag avslutar dagen med varsin kaffe strax utanför stadsmurarna. När vi börjar gå mot bilen lägger han en enorm hand på min axel.

– Nu. Nu börjar det riktiga äventyret.

150 mil sydost om Alger ligger Djanet, som med sina 15 000 invånare är provinsens största, viktigaste och egentligen enda stad. Omar har en grupp japanska diplomater att ta hand om, så vårt ökenäventyr sköts istället av en trio tuareger: guiden Salam, chauffören Lahcen Abadi och kocken Touaharia Zaoui.

Efter att ha säkrat bagageluckan med hjälp av ett kraftigt rep klämmer Zaoui och Salam in sig på passagerarsätet. Till ljudet av en podcast om Muammar Gaddafi sätter vi kurs mot den libyska gränsen och Tassili n’Ajjer.

Ökenstorm drar in över bilväg i Algeriet
Sandstorm på vägen mot Ghardaïa. Foto: Marcus Westberg
Bil som kör genom öde ökenlandskap
Sandstensformationer och röd sand i Tassili. Foto: Helle Kikerpuu

Med sina 72 000 kvadratkilometer är Tassili n’Ajjer Afrikas största nationalpark. Redan 1982 hamnade den på Unescos världsarvslista tack vara sina mer än 15 000 grottmålningar och sitt unika ökenlandskap. Jag har sett bilder jag knappt vågat tro var äkta: ljusröd sand, mörkröda stenformationer, klarblå himmel, inte en människa. Ändå hade jag inte hört talas om Tassili n’Ajjer för några månader sedan.

Tyvärr är landskapet vi rullar in i grått och disigt snarare än rött och blått. Regn i Marocko, förklarar Salam.

– Det har varit så här i tre dagar. Stark vind, dålig sikt, ingen sol. Det enda vi kan göra är att hoppas på bättre väder.

Vädret till trots är de första dagarna med Salam, Lahcen och Zaoui fulla av fascinerande upplevelser och intryck. Jag är för säkerhets skull uppe tidigt varje morgon ifall solen mot all förmodan skulle bli synlig för några ögonblick. Till frukost får vi kaffe och baguette med mjukost och fikonsylt.

När bilen är packad börjar utforskningen av Tadrart Rouge, som den här delen av nationalparken heter. Gång på gång frågar Salam om jag vill se något, vilket vanligtvis innebär att det finns någon spektakulär sevärdhet bara några meter från bilen. Oftast grottmålningar. Han gillar de vilda djuren, men avfärdar kameler och hästar som ointressanta.

– De är bara 3 000 år gamla, ingenting speciellt, fnyser han.

Allt är relativt. Själv tycker jag att 3 000 år är rätt imponerande.

Det är Salams, Lahcens och Zaouis förfäder som skapat den konst vi ser. Tuaregfolket kontrollerade länge ett flertal karavanrutter genom Sahara och drev byteshandel av alla möjliga slag, från salt till slavar. Idag är det inte många som fortfarande är nomader, men öknens dragningskraft är fortsatt stark. Salam, som pratar bra, självlärd engelska, berättar att han nyligen reste till Alger för att hälsa på några vänner.

– Jag skulle vara där i tre veckor, men det gick inte. Efter tio dagar fick jag nog och åkte hem till min älskade öken. Det är så mycket oljud, och stress.

Vad gör han när han inte har gäster?

– Jag är här. Vi tar med oss mat och vatten för en eller två veckor åt gången och åker ut i öknen någonstans. Det finns ingen annanstans jag hellre skulle vara. Men 2012 var jag på en Bruce Springsteen-konsert i Prag. Det var häftigt.

Mitt på dagen stannar vi till för lunch. Zaoui lagar mat, men det är Lahcen, 72, som har det viktigaste ansvaret. Ur en sliten läderväska plockar han fram tekannor, glas, vatten, socker och färsk mynta. Sittande med benen i kors påbörjar han den halvtimmeslånga tekokarprocessen. Vi andra spelar boule, läser och vilar. Efter eftermiddagens biltur upprepas processen igen, men nu i pannlampors sken, innan vi kryper in i våra något för korta tält. Jag somnar till ljudet av vindens vinande och viskande mansröster.

En man sitter i öknen i Algeriet och lagar lunch
Zaoui ordnar lunch ute i öknen. Foto: Marcus Westberg

På den tredje dagen når vi Tin Merzouga. Här övergår sandstenen till enbart sand – ett hav av dyner som fortsätter långt förbi den libyska gränsen några mil bortom horisonten. Längre än hit kommer man inte, åtminstone inte med bil.

Vinden ökar i styrka, men istället för att försämra sikten skingras mirakulöst diset. Lättnaden ersätts snabbt av eufori i takt med att konturer och färger blir allt tydligare och landskapet från bilderna jag sett växer fram. Med en sjal virad runt ansiktet och kameraväskan på ryggen börjar jag den mödosamma vandringen mot den högsta sanddynens topp. Ibland är sanden så djup att det är svårt att komma någonvart, ibland så hård, och sluttningen så brant, att jag knappt får grepp med tårna. Men det går. Väl uppe på det första krönet går det snabbare. Det bränner i både lungor och lår när jag svettig och andfådd når Tadrart Rouges högsta punkt, 304 meter ovanför resten av landskapet.

Jag inser direkt att bilderna jag hittat inte kommer i närheten av det jag nu ser. Sanden är inte bara röd, den är fyra, fem, sex olika nyanser av röd. Framför mig, mot den nedgående solen, ligger rad efter rad av raukliknande sandstensberg. Bakom mig Saharas obegripliga oändlighet.

Bara Tassili n’Ajjer är 36 gånger större än Sveriges största nationalpark, Padjelanta. Sju gånger större än hela Laponia. Ändå är det mindre än en procent av Saharaöknens totala yta. Det är nästan omöjligt att föreställa sig vad det innebär. Jag sitter kvar så länge jag vågar. Scenen förändras allteftersom solens sken ersätts av reflekterat skymningsljus. Känslorna som väller upp är många och starka.

Väl tillbaks vid vår campingplats förstår Salam utan att jag behöver förklara. Öknens magi är ingenting nytt för en man med nomadblod i sina ådror. Jag kramar om honom och viskar ett enda ord i hans öra.

– Tack.

Missa inte!

Läs också tillgörande guide!


Text: Marcus Westberg • 2022-08-16
AlgerietReportage

Scroll to Top