Annons
Annons
Schablonbilden av Mauritius. Men det finns också något mer – bortom solstolarna.

Schablonbilden av Mauritius. Men det finns också något mer – bortom solstolarna.

Mauritius

Mångkulturella Mauritius

Mauritius har hundratals allt inkluderat-hotell där turisterna gömmer sig bakom höga murar. Vagabond gav sig ut i verkligheten och fann en välsmakande multikulturell mischmasch.

Text: Redaktionen • 2014-01-01 Uppdaterad 2021-06-23

– PROBLEM FRÖKEN?
Mannen med trasiga tänder i gul kurta, indisk skjorta, ler vänligt. Jag känner panik, som brinner inom mig som varm feber. Han tornar upp sig framför mig, blir en mörk siluett mot en blödande solnedgång.
Kokospalmerna gungar i havsbrisen.
– Jag måste sova här i natt, bland vildhundarna, svarar jag.
Stranden Pereybère. En blå lagun med gröna havssköldpaddor och röd korall. Men i skymningen en fara för den utan pengar, telefon och bilnyckel. Jag glömde nyckeln i sanden under badlakanet. Indiern vill hjälpa till, men börjar inte gräva i sanden, utan ber förbipasserande forma en cirkel, tar deras händer och mumlar en bön. Jag gräver och skär mig på en torkad sjöborre. Varmt blod på solbränd hud. Hatar för första gången den starka religiositeten på Mauritius. Indiern slutar be, går några meter åt höger, stoppar fingrarna i sanden. Tar upp ett blankt föremål.
– Är det den här, fröken?

Mångkulturella Mauritius
Mauritius har en stor indisk befolkning.

KÖR LÄNGS Mauritius största väg. Höga sockerrör i alla riktningar. Inga lampor. Bara en stjärnspäckad tropisk himmel. Detta är en bit jord mitt i Indiska oceanen där en bönhörd indier i gul kurta smälter ihop väl med andra gåtor.
Mauritius är den enda platsen i världen där jättefågeln dront funnits. De blev uppätna av de första bosättarna. Men det viskas att det borde finnas någon kvar, att den gömmer sig i bergen. Ön tros också dölja sjörövarskatter. Den största tillhörde piraten Olivier le Vasseur, som innan sin halshuggning kastade ut en lapp med ett kryptogram och orden “Min skatt till den som lyckas lösa detta”.
Skatten har ännu inte hittats, men hoppfulla lycksökare besöker än idag piratens grav.
Men underligare än sjörövare och dronter är att hinduer, afrikaner, européer, kineser och araber lever tillsammans på en ö som var obebodd för några hundra år sedan.

Mångkulturella Mauritius
Flat Island.

EN JÄTTESKÖLDPADDA lyfter ett knottrigt brungrönt ben, lunkar närmare bananbladet i min hand. Mitt sällskap, Console Pascal, visar hur sköldpaddan ska matas. Bladet måste läggas i rätt vinkel, en reptil kan inte vrida huvudet.
– Mormor hade två jättesköldpaddor i trädgården när jag var liten, säger Console Pascal. Man kan rida på dem. Fast nu finns de bara i parker.
I reservatet La Vanille jobbar Indiska oceanens övärlds främsta miljöhjältar. Här kämpar man för att bevara övärldens fauna. Besökare betraktar nykläckta sköldpaddor i Sköldpadds-dagiset och sitter på de vuxna sköldpaddornas skal.
– Med detta är små sköldpaddor, säger en skötare och klappar en fyrbent skyddsling på huvudet. Paddorna som levde förr i tiden, när dronterna fanns, var dubbelt så stora!
Jag klappar på buckliga skal. En snabb blick på sköldpaddsryttarna omkring oss. Turister.
Kvinnor i indiska sarier och salwar kamiz som på kreol säger åt sina barn att vara snälla mot sköldpaddorna.
Män i dreadlocks som på kreol säger åt sina barn att vara snälla mot sköldpaddorna.
Kvinnor i kolsvart burka som på kreol säger åt sina barn att vara snälla mot sköldpaddorna.
Kineser i jeans som …

Mångkulturella MauritiusUTLÄNDSKA BESÖKARE får höra att folkgrupperna på Mauritius lever i harmoni med varandra, att ön är en hyllning till multikulturalismen.
– Det är inte hela sanningen, säger Console. Vi pratar samma språk och betraktas alla som mauritier, men man håller sig till sin egen folkgrupp. Man skaffar vänner och partners bara från den egna gruppen. Det första folk gör när de presenteras för någon ny är att notera vilken grupp han tillhÙ?r.
Console skakar uppgivet sina svarta lockar. Han är ättling till sockerslavarna som första permanenta bosättaren Frankrike hämtade från Afrika. När slaveriet förbjöds massemigrerade asiater hit för att arbeta med sockret som fria män. Sedan 1968 är Mauritius självständigt från sista kolonialherren Storbritannien. President Navin Ramgoolam är förre presidentens son, “pappas pojke” enligt kritiska tungor. Han har anklagats för att bara se till sin egen folkgrupp, hinduer från veish-kasten, intressen.

JAG STRYKER handen över jättesköldpaddans ben. De är lena och varma. Som människohud.
– Jag hoppas folk börjar blanda sig mer. Min bästa vän är till exempel hindu. Vill du föresten se hinduernas heliga sjö?
Med nakna fötter lovar vi vakten att vi inte har ätit kött idag. Därefter släpps vi in i templet vid Ganga Talou, den heliga sjön. Röda märken i mörka pannor. I utkanten vaktar en tio meter hög, stående gudastaty. Det viskas att regeringen spenderade miljonbelopp på att bygga den. Men det blev fel. Prästerna upplyste regeringen om att guden i fråga aldrig står upp.
– De renläriga är fortfarande upprörda. Men många tycker att statyn är det vackrast på Mauritius. Vackrare är stränderna och havet, berättar Console.
Jag snubblar ut. Rosa gudar vaktar sjön. Öns hinduer vallfärdar hit och fyller flaskor med vatten från sjön spm är en fylld krater på en sovande vulkan: Hinduerna ser den som guden Shiva i vattenskepnad. Vid Ganga Talou ser jag och promenerande västerlänningar och hinduer som offrar små bananer och rökelse till Shiva. Högljudda fransoser kastar baguettebitar åt sjöns meterlånga ålar.
– Turister får göra vad de vill på Mauritius. De behandlas som kungligheter, vi vet hur viktiga de är för vår överlevnad nu när Thailand och Brasilien odlar billigare socker än vi. Sockret är inte längre ensamt om att kallas “vitt guld”, säger Console.

DET VITA GULDET fastnar i lyxhotellens skyddade värld, men ibland dyker turisterna också upp i det andra Mauritius – i den verklighet där vardagslivet pågår. Som det blonda paret som köper papaya på marknaden i Port-Louis. Det blonda blyga sticker ut bland vrålande försäljare, mammor som jämför priser på bönpannkakor och slaktade hönor dinglandes från skjultak. Kostymklädda män går omkring med vattenfyllda påsar med lysande guldfiskar i händerna. I hörnet säljs enorma hinkar med drycken alouda, en söt mjölkdryck med bitar av gelé och glass.

Mångkulturella Mauritius
Flic-en-flac.

Jag räcker fram en flaska och ber att få den fylld. En present till vännerna i byn. Längtande barnaögon tittar på aloudan. Jag räcker försäljaren tio rupier, motsvarande 2 kronor, och får ett glas till den ensamme pojken. Lycka i det unga ansiktet. Han heter Samuel. Mamma säger att han måste gå till marknaden för att be om matpengar. Han bor i en fattig by som kallas Apornas planet. Flera inlandsbyar har dåligt rykte, folk strävar efter att bo vid kusten eller i städerna. Men det viskas att det trots allt finns bäst nissa, bäst stämning, i byarna.
Den som lämnar kusten lägger först märke till färgerna. Byarnas folk målar husen tulpanrosa, mintgröna och solgula. Sedan lägger de märke till ljudet. Trummor som slås i den särskilda takt som formar den lokala musikstilen séga. Séga var slavarnas musik och brukade handla om fångenskapen. Rytmen och dansstilen med cirkulerande höfter i långa kjolar har överlevt, men inte ämnet. Utanför vännernas hus sjungs kvällens séga. “Barnen skriker, men min fru håller bara på med sin iphone. Maten bränns vid, men min fru håller på med sin iphone”, sjunger de.

JAG HÄLSAS MED ett korek, öns vanligaste ord, som betyder “allt är bra”. Detta är en afro-mauritisk by. Folk öppnar varandras dörrar, delar mat, sjunger. Många lämnar sällan byn, utan tjänar sitt levebröd på att vara byns frisör, sömmerska, butiksägare, präst. Killen som slår trumman ikväll jobbar dock med att visa valar och delfiner för turister. Jag blir inbjuden att följa med i gryningen. Med först middag. Pappan i tiobarnsfamiljen pressar ner mig på en träpall i det trånga betonghuset och kräver tystnad inför bordsbönen.
– Vi tackar damen i Kina som gick upp klockan fem på morgonen för att plocka riset vi äter. Och kaptenen på båten som transporterade riset till Mauritius. Amen!
Munnarna fylls med carry, grytan som serveras i varje hem. Grytans chili och jackfrukter kittlar njutande tungor.
Lagunen är stilla i gryningen. Sanden kall. Arabiska böneutrop från moskén intill.

FLIC-EN-FLAC ÄR stranden där båtarna för delfin- och valsafari avgår. Klättrar upp på båtens tak, får en kopp te, sörplar. Då händer det. En enorm valsvans dyker upp från ingenstans. Försvinner i det blå med ett plask. Lycka. Bubbel i kroppen. Tar dykmasken som skepparens assistent räcker mig – noterar att han är hindu – och gör mig beredd att dyka i och simma med delfiner och …Vänta. Och noterar att han är hindu? Har jag drabbats av den mauritiska rasismen? Ber att det inte är sant. Ber. Var finns den indiern i gul kurta som hittade min nycklar när man behöver honom som mest?


Text: Redaktionen • 2014-01-01
MauritiusRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top