En bil som kör igenom en grind i öknen

Följ med på en 600 mil lång roadtrip genom Namibia. Foto: Marcus Westberg

Namibia

Roadtrip i Namibia – utomjordiskt vackert i världens äldsta öken

Namibia är den perfekta destinationen för en afrikansk roadtrip. Trafiken är gles, vägarna i toppskick och naturen ofattbart vacker. Vagabonds Marcus Westberg gav sig ut på en äventyrlig bilresa bland lejon och elefanter. 600 mil på tre veckor!

Text: Marcus Westberg • 2022-02-17

Ensamhet är inte särskilt svårt att hitta i Namibia, Afrikas mest glesbefolkade land. Under den dagslånga körningen från kustsamhället Swakopmund har jag inte mött mer än ett dussin bilar.

När jag kliver ur bilen möts jag dock av klingande damara punch, som den lokala musikstilen ofta kallas. Över halmstaketet som omgärdar en av campingplatserna hänger färgglada kalsonger, t-shirts och strumpor och torkar i eftermiddagsvärmen. Bland kastruller och matlådor träffar jag en sjungande ung damaraman som berättar att han är geolog hitskickad från gruvsamhället Uis med två kollegor. De ska vara här i sex veckor för att leta tenn. Utvinning av tenn var en viktig industri under en stor del av 1900-talet. Fallande priser gjorde att industrin kollapsade, men nu har värdet stigit igen.

– Vi hittade färska lejonspår i morse, varnar mannen, som heter Wilson.

– Och elefantspår. Så det är bäst att se sig omkring ordentligt om man behöver använda toaletten under natten.

Jag tackar och låter honom återvända till sin matlagning. Då upptäcker jag ytterligare fem bilar en bit bort. Det visar sig vara en grupp vänner i 60-årsåldern från Kapstaden som också sökt sig hit för att få vara ensamma i naturen. Med taktält, bord, vilstolar, köksanordningar och till och med en motionscykel räknar de med att vara borta i sex veckor. Jag går tillbaka till min egen campingplats och börjar förbereda brasa, middag och sovplats. Efter mörkrets inbrott faller en tystnad som bara bryts av en ensam hyena någon gång sent på kvällen. När elden falnar kommer det enda skenet från Vintergatan högt ovanför myggnätet jag använder som tält. Jag vill egentligen inte somna. Äventyret har börjat.

Öken med hjulspår
När vägarna ser ut så här är det tacksamt att ha guide och fyrhjulsdriven bil. Foto: Marcus Westberg

Första gången jag besökte Namibia, för snart tio år sedan, var det som del av en 4000-milsresa genom tolv afrikanska länder. Den gången gick allt fel; min egen bil fick motorhaveri i Botswana och lånebilens koppling slutade fungera så snart jag lämnat det sista samhället bakom mig för att utforska Namibias vilda, vackra natur. Varannan dag kom ett nytt sms från mekanikern i Botswana med en ständigt växande räkning som snart riskerade överstiga bilens värde. På grund av alla bilbekymmer lyckades jag bara utforska en bråkdel av det jag velat se. Nu, äntligen, var det dags för ett nytt försök.

Namibia är nästan dubbelt så stort som Sverige men med endast en fjärdedel så många invånare. De flesta bor i norr, längs gränsen till Angola, eller i städerna Windhoek, Walvis Bay och Swakopmund. På en yta som motsvarar hela Sverige finns i genomsnitt inte ens en person per kvadratkilometer. Det beror främst på att stora delar av landet består av ökenliknande mark som gör jordbruk nästintill omöjligt. Ofattbart vackert, men inte särskilt lättbebott.

Ökenlandskap i Namibien
Namibia är nästan dubbelt så stort som Sverige men med endast en fjärdedel så många invånare.

Som roadtrip-destination i Afrika är det ett perfekt val. Utanför de större städerna är brottsligheten låg och trafiken obefintlig. Vägarna är bra, logimöjligheterna många och varierande och det finns ett flertal företag som hyr ut fyrhjulsdrivna bilar utrustade med allt som behövs för äventyrslystna resenärer: tält, campingkök, disk- ho, kompressor och dubbla reservdäck. Dessutom är Namibia ett land av sällsynt storslagna landskap, men då sevärdheterna är lika många som avstånden är långa är det bäst att ha gott om tid på sig. Själv ska jag vara här i drygt tre veckor, som jag önskar var betydligt fler.

Sent samma dag som jag sagt adjö till Wilson och de sydafrikanska pensionärerna står jag med fötterna i Atlanten. Kvällen är mild, vågorna små, himlen molnfri. En grupp fiskmåsar guppar lugnt förbi samtidigt som solen närmar sig horisonten. Sanden är mjuk under mina tår, temperaturen behaglig. En bit bort ser jag att min guide, Shiimi, samlar och sköljer rent snäckor – hans fru, som inte bor vid kusten, tycker att de är vackra.

Men skenet bedrar. Bakom mig sträcker Namiböknen ut sig långt bortom horisonten. Framför mig, strax under vattenytan, lurar vassa stenar och svårupptäckta sandbankar. Havet, just nu så beskedligt, drabbas regelbundet av vilda stormar, och kusten ligger ofta täckt av tät dimma. Landets ursprungliga invånare, sanfolket, kallade området ”platsen som Gud skapade i ilska”. Portugisiska sjömän, de första européer att nå hit, var inte heller de särskilt förtjusta i
vad de såg och gav det namnet “helvetets portar”. Mer än tusen skepp har mött sitt öde här under århundradenas lopp. Det som finns kvar av dem, samt resterna av otaliga valar och sälar, har gett denna långa, ödsliga strandremsa sitt moderna namn: Skelettkusten.

Två trähus i öknen
Skelettkusten påminner inte om någon annan plats jag sett men var full av överraskningar, som vackra Shipwreck Lodge. Foto: Marcus Westberg

När jag öppnar dörren och lämnar min skeppsinspirerade trästuga på Shipwreck Lodge nästa morgon väller min sympati för forntida sjöfarare upp lika snabbt som dimman uppenbarligen gjort under natten. Trots att solen redan stigit kan jag bara se några meter framför mig och hinner bli rejält blöt under den korta promenaden till bilen.

Vi kör genom ett landskap som först verkar livlöst men snart visar upp en förvånansvärd biologisk mångfald. Här och där växer gräs, buskar och träd. Många av stenarna på marken är täckta av gröna och orangea lavar. Vi ser gemsbock, ståtliga antiloper, som får i sig all vätska de behöver från växterna de äter, men även en ensam elefant. Shiimi noterar att det är sjömännens fördärv som ger livet en chans.

– Det regnar knappt en centimeter per år, men dimman gör att det finns lite, lite vatten varje morgon. De som kan klara sig på det överlever.

Framåt förmiddagens slut, när dimman äntligen lyft, får vi ännu ett bevis för att det finns gott om liv även här: lejonspår. Att de är färska är det ingen tvekan om eftersom de har använt sig av bilspåren vi lämnade efter oss några timmar tidigare. Det märks direkt på Shiimi att det här är något speciellt.

Under eftermiddagen lyckas vi spåra dem till ett område med midjehögt gräs inte långt från lodgen. Vi väntar där tills det börjar skymma utan att se så mycket som en svanstofs. Nästa morgon hittar vi nya spår som leder därifrån. Timme efter timme följer vi dem men hamnar till slut i en liknande återvändsgränd. Shiimi suckar uppgivet.

– De är luriga, de här två. De är bara aktiva när det är mörkt, och ibland kan de gå 40 kilometer på en enda natt. Vill de inte bli sedda så kommer vi nog inte att se dem. Tyvärr.

Själv tycker jag inte att det gör så mycket. Vetskapen om att det överhuvudtaget finns lejon här bland sanddyner och saltvatten är tillräckligt spännande.

Kvinna som sitter vid husväggen med sin bebis insvept i en sjal.
Det finns ungefär 50 000 himba i norra Namibia och södra Angola. De anses vara det sista halvnomadiska folket i Namibia. Foto: Marcus Westberg

Från Shipwreck Lodge måste jag först köra söderut längs samma väg jag kom in på, sedan svänga vänster inåt landet. Jag passar på att övernatta ovanför det vackra Grootbergpasset innan jag slutligen kan vända bilen norrut, dit jag egentligen vill. Efter nio timmars bilkörning, en punktering, två bensinstopp – och betydligt fler giraffer, strutsar och getter än människor – närmar jag mig äntligen oasen Epupa Falls.

Det torrt rödbruna blir gradvis grönare. Kunenefloden, som utgör gränsen mellan Namibia och Angola, är lägre än den varit på flera år, men här finns fortfarande tillräckligt med vatten för att kunna förse en smal remsa med palmer och ett antal himbabyar. Marginalerna är dock små. När jag besöker en av byarna nästa morgon är det torkan som blir det huvudsakliga samtalsämnet. Kazupo, en 25-årig trebarnsmamma, berättar att nästan alla byns män är mer än sex mil bort med det som finns kvar av boskapen.

– Det har regnat lite där, så det finns bättre bete. Men vi har varit tvungna att sälja eller slakta nästan alla kor och getter.

Turistbesöken har varit få på grund av pandemins olika reserestriktioner, men de som sker blir allt viktigare då arrangemanget de sedan länge kommit överens om är att besöksavgiften betalas med majsmjöl, kaffe, socker och andra förnödenheter. Hur det ska gå framöver vet de inte, men stanna tänker de göra oavsett vad som händer. Torka kommer och går som så mycket annat, menar den något äldre Yawanweka. Förhoppningsvis kommer både regnet och turisterna tillbaka. Sedan tycker hon att jag borde ta fler bilder så de där hemma kan se hur varmt och skönt det är; de har förskräckt lyssnat på historier om snö, is och vintermörker.

– Och hur vackra himbakvinnor är, tillägger hon fnittrande.

Getter i en inhägnad
Både regn och turister är efterlängtade i Namibia. Foto: Marcus Westberg
Soluppgång över Kunenefloden vid Omarunga Camp i Epupa Falls. Tvärs över floden ligger Angola. Foto: Marcus Wesberg
Yawaneka Mbendura borstar sitt hår samtidigt som Mukaarumbo Muhenje tar hand om ett av sina barnbarn i byn Omukazeze. Foto: Marcus Westberg

Namibia har, som många andra länder, i södra Afrika en komplicerad och ofta brutal historia. Under tusentals år var området endast bebott av nama och sanfolk. Från 1300-talet började olika bantugrupper från centrala Afrika bosätta sig här och mot slutet av 1800-talet anlände tyska kolonisatörer. Krig bröt ut och tiotusentals herero och nama miste sina liv. När Tyskland förlorade första världskriget blev Namibia i praktiken en sydafrikansk provins. Först 1990 blev landet självständigt.

Från Epupa Falls fortsätter jag min färd längs Kunenefloden, där jag bara ser någon enstaka himbaby, och sedan vidare genom landets mest tätbefolkade region. Här avlöser samhällena varandra och lastbilstrafiken är konstant. Jag är på väg till Capriviremsan, en av Namibias naturjuveler – och resultatet av en kolonial felberäkning. År 1890 bytte Tyskland till sig denna långa, smala landremsa för att skaffa sig tillgång till Zambezifloden och på så vis möjliggöra sjöfartstransport mellan sina kolonier i östra och västra Afrika. Däremellan låg dock Victoriafallen, så med den saken blev det inte så mycket.

Områdets värde idag, och anledningen till att jag vill dit, är istället dess natur. Om Namibia överlag är kargt och torrt så är Capriviremsan ett gigantiskt, frodigt undantag. Med Zambezifloden trängs också floderna Okavango, Kwando och Chobe, och gränsområdet mot Zambia och Botswana är ett veritabelt djurparadis.

Efter att ha köpt ved vid sidan av vägen svänger jag av vid en skylt som förkunnar att det nu krävs fyrhjulsdrift för att fortsätta. På rekommendation från en vän har jag bokat campingplats nummer tre på Nambwa Campsite. Skymd från mina schweiziska grannar slår jag upp mitt myggnätstält på en träplattform. Huvudet kommer jag att ha över fast mark, men under fötterna skvalpar Kwandofloden. När mörkret faller sitter jag vid min lilla lägereld med en skål kikärtsgryta i knät. Runt omkring mig ökar volymen när fågelsången ersätts av grodors, syrsors och cikadors symfoni. Då och då hörs en flodhästs dova hö-hö-hö eller ett varningsskall från någon orolig antilop.

Trots att kvällen är månfri lyser stjärnorna så starkt att jag inte behöver använda någon ficklampa när elden brunnit ut. Jag lägger mig på rygg i min sovsäck, sluter ögonen och tar in vad jag kan av nattens ljud och dofter. Jag sover djupt och drömlöst. När jag vaknar inser jag att jag haft besök. En hyena har letat efter matrester kring eldplatsen, och på väg till toalettbyggnaden ser jag spår från minst ett dussin elefanter som jag varken sett eller hört.

Elefanterna, som visar sig vara betydligt fler än ett dussin, gör min morgon mer än lovligt komplicerad. Det är inte mycket som kan få en Land Cruiser att verka liten och otillräcklig, men flera hundra ton elefanter gör det definitivt. Efter en frukost av müsli och kaffe hade jag tänkt komma iväg tidigt, men två gånger får jag backa, vända och välja en ny väg. De är inte aggressiva, men visar heller inte något intresse av att flytta på sig. Bättre sen än platt, resonerar jag när jag till sist lyckas ta mig förbi dem och ut på asfalten.

Ett tält på en brygga
Inte alls fy skam att vakna upp till detta. Foto: Marcus Westberg

Via Zambezi Mubala Lodge, där jag spenderar mina dagar mitt i en koloni färgsprakande karminbiätare – tusentals röda fåglar som ibland täcker marken framför oss och ibland fyller himlen ovanför våra huvuden – når jag till slut Namibias östligaste punkt. Här väntar Chobe Princess, en husbåt som kommer att vara mitt hem i två nätter. Kapten Cleitus visar mig till min hytt, som har ett stort fönster bara några decimeter ovanför vattenytan.

De andra gästerna, två sydafrikaner och fyra belgare, kommer alla via Botswana med nystämplade pass. Samtidigt som vi sätter oss ner för en sen lunch börjar båten puttra uppför Chobefloden. Till höger har vi Namibia, till synes främst bebott av kor och getter, men på andra sidan floden trängs de vilda djuren nästan med varandra. Bara under den första timmen ser vi hundratals elefanter och bufflar, och bland dem krokodiler, flodhästar, babianer, antiloper, giraffer och tre sovande lejon, för att inte tala om örnar, kungsfiskare, biätare och saxnäbbar. Från en specialbyggd fotobåt kommer vi ännu närmare och får se en långstjärtad skarv svälja en fisk på bara några meters håll. Det tar flera minuter.

En flodhäst vid en turistbåt
Enn uppenbart irriterad flodhäst. Foto: Marcus Westberg

Lugnet bryts utan förvarning av ett jätteplask. Tio meter från båten slänger sig en enorm flodhäst upp från djupet. Sen är den borta. Vår guide, Patrick, gasar för allt han är värd.

– Håll i er, han kommer igen! Mycket riktigt. Trots att vi redan har fått upp farten har den kommit närmare båten, som plötsligt känns väldigt bräcklig. En stor flodhäst- hanne kan väga över två ton. De kan vara aggressivt territoriella och är inte att leka med när de är på det humöret. Två gånger till skjuts ett stort huvud med vidöppna käkar högt ovanför ytan för att sedan dyka igen innan han uppenbarligen resonerar att vi lärt oss vår läxa.

– Herregud, utbrister en skärrad Ilana. Hon och pojkvännen Lionel är här på en romantisk långhelgsresa från Durban.

– Vad hade hänt om den kommit ikapp? Patrick ler inte när han svarar.

– Han är svår att läsa. Ibland kan jag komma tätt inpå utan att han bryr sig. Ibland är han arg på allt och alla. Då är det bäst att vara långt borta. En drink, någon?

Chobe är inte bara känt för att här finns många elefanter, utan för att de ofta korsar floden. En timme före solnedgången hittar vi en stor grupp nere vid den namibiska strandkanten. De gör sig ingen brådska. En del äter gräs, andra kastar damm eller lera över huvud och rygg. En ensam tjur verkar göra sig redo för att kliva ner i vattnet precis när solen går ner, men tvekar. Det blir snabbt mörkare, och jag börjar tro att de kommer att övernatta i Namibia. Sedan går det snabbt. Ena sekunden är tjuren ensam, i nästa är hela gruppen där. Som en verkar de bestämma sig och går ut i vattnet. Efter några meter når de inte längre botten. De flyter, men inte med stor marginal, så det är en salig blandning av snablar, ryggar och öron vi får se korsa gränsen till Botswana.

Elefant vid vattnet i solnedgång
Solens sista ljus och en stor elefant vid Chobefloden. Kan man få en bättre solnedgång? Foto: Marcus Westberg
En enorm sanddyna i orange färg

Tre dagar och 180 mil senare är jag tillbaka i öknen. Svetten rinner från panna och nacke och samlas på min nästipp innan den droppar ner i den röda sanden. Mitt hjärta bultar så snabbt och högt att jag knappt kan höra min flämtande andning. Jag har kramp i både tår och vader och är helt oförstående till hur jag fortfarande kan förse mina skrikande lungor med tillräckligt mycket syre för att fortsätta.

Sanddynen är så brant, och sanden så lös, att jag är tvungen att ta mig fram – upp – på alla fyra. Ändå sätter jag ständigt igång små sandlaviner och får snabbt förflytta mig i sidled för att undvika att svepas ner. Två hundra meter låter kanske inte så högt, men det har tagit mig nästan en timme att nå hit.

Med en sista ansträngning kastar jag ena benet över sanddynens kant, lite som om den vore en stor häst vars sadel jag försöker klamra mig upp i. När dunkandet i mitt bröst och huvud lugnat ner sig ser jag mig omkring. Tröttheten är som bortblåst. Till vänster, västerut, sänker sig solen mot Sossusvleis ännu större sanddyner. Långt bort i norr kan jag se min bil, men den hade jag knappast upptäckt om jag inte visste var jag skulle leta. Annars syns inget spår av mänsklig närvaro. En struts vandrar till synes utan brådska över den hårda, brokiga marken mellan min sanddyn och en något mindre på min högra sida.

Torr sprucken mark i öknen
Dramatiska ökenlandskap lider man ingen brist på i Namibia. Foto: Marcus Westberg
Campingplatsen utanför Sossusvlei i Namiböknen. Lugnt och stilla, åtminstone tills sandstormen började. Foto: Marcus Westberg

Jag hade egentligen inte tänkt åka hit. Den här delen av Namiböknen kan inte anses ligga i landets norra del om man inte vänder uppochned på kartan. Men när jag fick höra att Namibias i vanliga fall kanske mest besökta sevärdhet var nästan helt öde kunde jag inte låta bli, trots att jag redan kört 600 mil på bara tre veckor. Capriviremsan i all ära, men för mig är det ändå de här landskapen som gör Namibia så unikt.

Strax innan solen försvinner bortom horisonten påbörjar ett annat gyllene klot sin egen makliga resa över himlavalvet, men från andra hållet. När fullmånen tagit sig över granndynens topp är sanden djupt mörkröd, upplyst av solens sista strålar. Sedan är solnedgången slut och skymningen här. Temperaturen faller snabbt. Jag inser att jag kan få svårt att hinna härifrån innan nationalparkens grindar stängs om jag inte skyndar mig. Fortfarande barfota tar jag några trevande steg längs den smala dynkanten. Snart springer jag, driven av en befriande glädje. Ett enda felsteg innebär en rullande resa ner till ökengolvet, men jag är inte orolig. Här och nu, i världens äldsta öken och med vinden vinande genom håret, känner jag mig i perfekt balans.


Text: Marcus Westberg • 2022-02-17
AfrikaNamibiaDjur & naturReportage

Scroll to Top