Ta tåget till Grekland – pensionärspris på Interrail

Det är inte första gången. Två gånger tidigare har jag tagit tåget till Grekland.

1981 valde jag den västliga rutten. En klassisk tågluff till popmusikens London och konstens Paris innan jag på två tåg – Paris–Milano respektive Milano–Brindisi – tog mig till den syditalienska hamnstaden där färjan till den grekiska ön Korfu väntade.

1982 blev det den östliga rutten. Först via Trelleborg–Sassnitz till Berlin där jag avverkade flera punkkonserter och dygnetruntöppna barer innan jag begav mig mot Grekland med hjälp av tre tåg: Berlin–Prag, Prag–Belgrad respektive Belgrad–Aten.

Guide: Så bokar du tåg med Interrail

Kostade jag på mig ligg- eller sovvagn? Nej! Jag höll hårt i reskassan och tillbringade tre nätter i rad i sittvagn.

Nu är det dags för tredje gången. Senaste somrarna har nattåget Hellas Express trafikerat Belgrad–Thessaloniki. Därifrån finns det direkttåg till Aten. Men sedan en tid tillbaka gör det internationella nattåget halt i Gevgelija i Nordmakedonien för att därifrån ersättas med buss. Därför väljer jag Italienvägen.

Min plan är inte att resa så snabbt som möjligt, utan på ett sätt som känns rimligt, behagligt och bekvämt. Men ändå snabbt.

Läs mer: Ta tåget till de europeiska stränderna

Jag reser lätt med en liten ryggsäck som fullpackad väger bara fyra kilo. Passet lämnar jag hemma eftersom jag har ett nationellt ID-kort som duger gott för resor mellan länderna i Schengensamarbetet. Tågluffarkortet för tio resdagar inom två månader har jag i appen Rail Planner i mobilen.

Nu är det bara att kliva ombord.

Dag 1: Bekvämt nattåg till Skåne

Tåg: SJ nattåg Stockholm–Malmö.
Restid: 7 tim 49 min.
Reservation krävs, jag bokade en slaf i 3-bädds sovvagn på sj.se för 375 kr.

Jag överväger först att boka SJ:s Euronight Stockholm–Berlin. Men det avgår redan vid femtiden på eftermiddagen. Eftersom jag samma kväll är bjuden på en fest får det bli nattåget till Malmö som avgår 23.10.

Har bokat plats i sovvagnskupé. Då ingår en bekväm färdigbäddad säng i en gammal renoverad vagn med handfat med spegel och patinerad träpanel på väggarna.

Läs mer: Nattåg i Europa: 12 användbara rutter till tågluffen

Älskar svenska konduktörer som, till skillnad från sina nitiska kollegor i Tyskland, inte kollar biljetten. De frågar bara vilken plats man har och så är det bra med det. Välkommen – och sov gott! Var god stäng dörrarna!

Dag 2: Morgonfest på tågkaféet

Tåg: Öresundståg Malmö–Köpenhamn.
Restid: 40 min.
Reservation krävs inte.

Är framme 6.59 i Malmö, alltså på minuten enligt tidtabell. Tar en snabb morgonpromenad i den soliga och tomma staden, köper kaffe och smörgås på Pressbyrån innan jag kliver ombord på 7.35-tåget till Köpenhamn. Det är ingen stress.

Hade jag missat det tåget hade jag kunnat ta nästa, till och med nästnästa, och ändå hinna med mitt Köpenhamn–Hamburg-tåg. Ett gott råd är att alltid planera in rejält med bytestid mellan olika tåg. Minst en timme, gärna två eller mer.

Läs mer: Peloponnesos bästa guldkorn omkring Kalamata

I den danska huvudstaden överväger jag en kopp kaffe på Jernbanecafeen (jernbanecafeen.dk) vid Huvudbangårdens västra utgång. Inne i den legendariska tågbaren är det trots den tidiga timmen feststämning.

Här röks cigariller (rökning är tillåten inomhus) och dricks drinkar. Känns magstarkt så här i gryningen. Backar därför ut och tar en promenad i friska luften bort till Kødbyen, slakthusområdet med sin rika flora av barer och restauranger, som tacosstället Hija De Sanchez (lovesanchez.com/taquerias) och krogen/ölbryggeriet WarPigs (warpigs.dk).

De har inte hunnit öppna för dagen. Bestämmer mig för att på hemvägen göra en helkväll i Kødbyen.

Stopp i Schleswig

Tåg: Deutsche Bahn Köpenhamn–Hamburg.
Restid: 4 tim 40 min.
Reservation krävs, jag bokade sittplats för 4,90 euro på bahn.com.

Sju minuter före avgångstiden rullar Deutsche Bahns EC-tåg mot Hamburg in på perrongen. Tyvärr saknas restaurangvagn. Men okej, fyra timmar klarar man väl utan förtäring.

Så rullar vi söderut, men redan efter en halvtimme – strax före Ringnes – blir vi stående på en äng med utsikt mot en skog av vindkraftverk.

– Technical problems, ropar konduktören i högtalaren.

Min stolsgranne, en rödhårig kvinna med en rödhårig hund, utbrister:

– Åh nej, nu missar jag mitt tåg till Basel!

Jag förstår hennes oro. Hon har planerat byte med bara några minuter mellan tågen. Det är för tajt. Men jag lutar mig lugnt tillbaka, utan minsta förseningsångest. I Hamburg har jag planerat för sex timmars uppehåll med långpromenad och lunch i solen.

Det tar bara tio minuter innan det tekniska problemet är löst. Nu följer bron med makalösa vyer ut över Stora Bält, en vänstersväng i Kolding och sedan full fart söderut mot dansk-tyska gränsen. Det här går ju som … tåget. Men i Schleswig, drygt en timme före Hamburg Hauptbahnhof, blir det stopp igen.

– Technical problem, får vi höra ännu en gång, men denna gång följt av det dramatiska beskedet:

– Tåget måste utrymmas. Ni får kliva av och ta nästa regionaltåg till Hamburg.

Den pyttelilla pendeltågsperrongen fylls av hundratals resenärer som svettas under den brännande sommarsolen. Först efter en timme anländer ett grönt dubbeldäckartåg. Vi tränger oss ombord. Givetvis blir det överfullt. Hälften får stå upp. Jag är en av dem. Men plötsligt frågar en kvinna som lyckats knipa en sittplats:

– Vill du sitta?

– Åh, nej, det går bra. Men tack för frågan.

– Nej, sitt du … i en halvtimme, så byter vi igen. Vi delar på lidandet.

Hon reser sig. Jag accepterar inviten, sätter mig och tänker att minsta lilla umbärande och människor börjar bry sig om varandra. Det finns hopp om mänskligheten.

Rendsburg, Pinneberg, Thesdorf. En och en halv timme försenade och med ett helt annat tåg än vad som var tänkt anländer vi till Hamburg.

Det är lugnt, tänker jag, jag har fortfarande fyra och en halv timme på mig innan det är dags för nästa tåg.

Paus i parken i Hamburg

Tåg: ÖBB:s Nightjet Hamburg–Innsbruck.
Restid: 9 tim 14 min.
Reservation krävs, jag bokade singelsovkupé (mini cabin) för 54,90 euro på oebb.at.

Hamburg Hauptbahnhof har både skåp där man betalar med betalkort i en automat (bahnhof.de/hamburg-hbf/schliessfaecher) och manuell väskinlämning (luggagehero.com).

Jag väljer den senare. Lämnar in min ryggsäck, betalar fem euro och går mot den östliga utgången, den mot Kirchenallee och gång- och cykelvägen mot Alsterparken, Hamburgs gröna lunga.

Promenerar längs Alstersjön. Slår mig till slut ner på strandserveringen Alster Cliff (alster-cliff.de), som en vacker försommarlördag som denna är nästan fullsatt. Beställer en sallad och en weissbier och blickar ut över sjön med sitt livliga fågel- och båtliv.

När jag flera timmar senare kommer till perrongen som mitt nattåg ska avgå ifrån väntar hundratals människor på olika andra tåg som anländer och avgår i rask takt.

Någon minut efter utannonserad avgångstid anländer äntligen mitt tåg: ÖBB:s Nightjet med destination Innsbruck. Det blir trängsel i dörrarna och de smala nattågskorridorerna.

Jag har bokat en mini cabin, som är som ett japanskt kapselhotell: en singelkupé som man kan sitta upp och ligga raklång i, men inte stå upp i. Jag stoppar in min ryggsäck i mitt låsbara bagagefack och skorna i mitt låsbara skofack och klättrar upp till min sovkapsel.

Där hittar jag en röd fleecefilt, ett påslakan, kudde med örngott, handduk och en österrikisk kexchoklad. Luftkonditioneringen är effektiv, vilket gör att det inte känns kvavt. Det här blir bra, känner jag.

Lägger mig tidigt och somnar innan vi hunnit passera Hannover och Göttingen.

Dag 3: Alper insvepta i moln

Vaknar klockan sju nästa morgon av att konduktören knackar på dörren med min frukostbricka som ingår. Två ljusa frallor, smör, jordgubbsmarmelad och kaffe. Kliver sedan upp och ställer mig i korridoren och njuter av utsikten över Alperna.

Trots att vi var tio minuter sena iväg från Hamburg är vi framme på 9.15, alltså på minuten enligt tidtabell. Jag har gott om tid till nästa tåg som avgår först halv fyra i eftermiddag.

Planen är en tur med kabinbanan upp på Nordkette, Innsbrucks husberg, och en vandring toppad med en apfelstrudel på Höttinger Alm med fantastisk utsikt.

Jag tar en rask promenad upp till Marktplatz vid floden Inn, beställer cappuccino och en croissant. Duggregnet ploppar mot uteserveringens markiser. Tittar upp mot Nordkette. De är insvepta i grå moln. Då bestämmer jag mig för att ta ett tidigare tåg söderut.

I mobilen bokar jag en sittplats till ett tåg som avgår om bara en timme. Visserligen kostar det mig 4,90 euro extra, men det är det ju värt för friheten att få ändra sig i sista stund.

Det innebär mindre tid i Innsbruck och mer tid i Bologna. Helt rätt när alpvädret är som det är. Handlar vatten, rödvin och en caesarwrap i Rathausgallerian att ha som matsäck på tåget. Och beger mig mot Innsbruck Hauptbahnhof.

Tagliatelle i Bologna

Tåg: ÖBB:s Railjet Innsbruck–Bologna.
Restid: 4 tim 44 min.
Reservation är inte nödvändig, men jag bokade sittplats på bahn.com för 4,90 euro.

På tåget hamnar jag i en sexsittskupé med fyra seniorer i sportig lycra som har checkat in sina mountainbikes på tåget för en veckas cykelsemester i Ligurien. Tillsammans njuter vi av utsikten mot sluttande gröna alpängar och spetsiga kalkstensberg insvepta i blygrå molnsjok.

Strax efter Brennerpasset far vi in i en flera mil lång tunnel och sedan ut på andra sidan i ett solkysst vinodlingslandskap med blå himmel. Magiskt!

Bara tre minuter försenade rullar vi in på Bologna Centrale. Promenerar genom de klassiska arkaderna in mot centrum. Det här blir första natten sedan jag lämnade Stockholm som jag ska sova i en stillastående säng.

Checkar in via mobilen på obemannade Royal Central Room (royalcentralroom.it) och ger mig ut på jakt efter stans bästa pasta bolognese – är man i Bologna så är man.

Efter idogt googlande hittar jag den högst rankade på Osteria dell’Orsa (osteriadellorsa.com). Nötta rustika bord, repiga duralexglas, rask service, snabbt tempo och låga priser, ljusår från fine dining, men oj vilken god tagliatelle al ragù bolognese. Tillsammans med en kvarts liter rödvin på karaff, 75 centiliter bubbelvatten och en sallad landar notan på 19 euro.

Dag 4: En iskall i Apulien

Tåg: Trenitalias Frecciarossa (Röda Pilen) Bologna–Bari.
Restid: 5 tim 42 min.
Reservation krävs. Trenitalia säljer inte platsbiljetter online, så bokade sittplats i appen Rail Planner för 13 euro (hade kostat mindre i biljettluckan på stationen).

Eftersom frukost inte ingår på mitt pyttelilla hotell går jag till kvarterets bästa frukostkafé – Mister Coffee Bistró på Via Riva Di Reno. Ett riktigt kaffenördställe med lång kaffemeny, doft av nymalet och många skäggiga 25-åringar med Macdatorer. Beställer cappuccino, färskpressad apelsinjuice och croissant med parmaskinka och solmogna tomater. Lyxfrukost till budgetpriset 12 euro.

På Bologna Centrale är det dags för påtår. En espresso doppio mörk som ett svart hål och tjock som tjära på Caffé e Cucina Scambio på plattform nummer ett. Koffeinspeedad kryssar jag fram i det täta stationsvimlet.

Ett blankpolerat stengolv som blänker i morgonmotljuset, köer som ringlar sig fram till luckor för manuell biljettförsäljning och kiosker som dignar av tidningar, tidskrifter, dricka och godis. Ett överflöd av varor som spiller ut på de fullproppade perrongerna och skapar en känsla av intensitet. Älskar Italien!

9.45 ska mitt snabbtåg till Bari avgå. Det kommer norrifrån – gissar Milano – och är idag 20 minuter försenat. Men vad gör det? Jag har gott om tid i Bari – sju timmar – innan min färja till Grekland lägger ut.

Tåget sätter fart söderut. Solglitter i Adriatiska havet till vänster, snörräta rader av vinbuskar till höger. Så kommer den ambulerande serveringsvagnen rullande (de italienska snabbtågen saknar restaurangvagn).

Köper en smörgås och en italiensk IPA. Rimini, Ancona, Pescara och Foggia passeras innan vi bara elva minuter försenade är framme i Bari i den sydliga regionen Apulien (tåget körde alltså in halva förseningen).

Kliver ut på stadens gator och känner att luften doftar av salt hav. Promenerar genom stadsparken ner till Bari Vecchia (gamla stan), en muromgärdad ljusbeige kalkstensstad med smala gränder, färggrant målade fönsterluckor och medeltida kyrkor som får det att kännas som om man redan är framme i Grekland.

Firar ankomsten till Medelhavet på en skuggig uteservering med en iskall flaska Nastro Azzurro. Törsten efter den långa resan, svetten i pannan och den utmattande värmen gör att ölen blir en av de där som man entusiastiskt vill utnämna till den godaste man någonsin druckit.

Flygplansfåtölj på Adriatiska havet

Färja: Superfast Ferries Bari–Patras.
Restid: 17 tim 30 min.
Jag bokade airseat (fällbar flygplansfåtölj) på superfast.com för 52 euro (efter avdragen Interrailrabatt på 30 procent).

Promenerar till Stazione Maritima, färjeterminalen, som ligger alldeles intill gamla stan, checkar in, byter om på den offentliga toaletten och beger mig ut på piren där den röda Superfast Ferries-färjan med destination Patras väntar.

Passagerare utan fordon är få. Allt är gjort för bilar och långtradare. Jag får kryssa fram mellan containrar och lastbilar i trailerparken med en känsla av att jag gått fel. Men jag kommer rätt.

Ombord på färjan finns en självservering där jag köper en grillad kyckling med ugnstekt potatis och grekisk sallad.

Sedan går jag till receptionen för att kolla om jag kan uppgradera från airseat till sovkupé. Jo, får jag till svar, det går bra, men den kostar 150 euro extra. Aldrig i livet, tänker jag snålt, tackar artigt nej och går till salongen med flygplansfåtöljerna.

Sover skitdåligt. Mitt i natten gör jag som många andra. Knölar ihop några tröjor till kudde och lägger mig raklång på golvet och sover nästan utan att vakna till halv sex …

Dag 5: Äntligen Grekland!

Tåg: Hellenic Trains Patras–Aten.
Restid: 3 tim 10 min. De närmaste fyra åren ersättningsbuss på sträckan Patras–Kiato.
Ingen reservation krävs. Tidtabell på hellenictrain.gr/en.

… för halv sex på morgonen tänds lysrören i taket och en distad röst börjar dåna på smärtsamt hög nivå, först på grekiska, sedan på engelska, tyska, franska, italienska och till sist på turkiska.

Budskapet: Vi angör snart Igoumenitsa! Men jag ska ju inte gå av där. Så jag går till serveringen för en grekisk frukost – spenatpaj och yoghurt med honung – och sedan ut i solen på däck. Just då passerar vi sundet mellan Lefkas och Kefalonia.

Äntligen Grekland! Men vad är det där för ö som dyker upp styrbords? Är det inte …? Jo, det är det! Odysseus hemö Ithaka! Att stå där och betrakta ön som jag läst och fantiserat så mycket om gör mig totalt starstruck.

Så glider vi in i hamnen Patras, färjans slutdestination. Nu är det bara en kort tågresa kvar till Aten. Men på nätet hittar jag ingen information om tåget.

Frågar i chatten i Rail Planner-appen. Får till svar att grekiska järnvägen inte delar med sig av tidtabellsinformation till dem. Jag frågar i receptionen om de vet något. Men nej, de har ingen aning. Så frustrerande!

När vi lagt till och jag gått iland frågar jag en taxichaufför på kajen. Men han vet inte heller något om tåget och övertalar mig att bli körd till KTEL-busstationen.

Väl där visar det sig att det går en buss i halvtimmen till grekiska huvudstaden, en ordinarie som stannar ofta och en express.

Jag orkar inte ta mig till tågstationen flera kilometer bort och kolla om det verkligen står ett tåg där och väntar, så jag kapitulerar och köper en bussbiljett för 20 euro. Gjorde jag rätt? Läs mer i faktarutan i slutet av artikeln!

Tre timmar senare är jag framme på Kifisou-stationen i norra Aten, tar en lokalbuss (1,20 euro) ner till Omonia och checkar in på Hotel Dave Red (brownhotels.com/athens/davered) inrymt i grekiska kommunistpartiet KKE:s gamla partihögkvarter (därav namnet) med läcker industridesign och nakna betongväggar.

Rummet har lagerbokhyllor, svart toalettporslin och en grammofon och en bunt LP-skivor, bland annat en med Greklands mesta och bästa smörsångare, the one and only Demis Roussos. Jag har med andra ord kommit till himmelriket!

Dag 6: Tunnelbana till övärlden

Tåg: Metro linje 1 (gröna linjen) Monastirakio–Pireus.
Restid: 20 min.
Ingen reservation. Köp biljett i automat på stationen (1,20 euro). Info på stasy.gr.
Färja: Hellenic Seaways snabbåt Pireus–Poros.
Restid: 1 tim 10 min.
Köpte biljett på hellenicseaways.gr för 22 euro (Interrailkortet gav 30 procents rabatt).

Efter frukostbuffé på hotellet, en rask promenad till de übercola graffitidekorerade studentkvarteren Excharia (athensguide.com/exarchia) och en lunch på stadens äldsta taverna, Platanos på Diogenous-torget i Plaka, tar jag metrons linje 1 till Pireus som är ändstationen.

Därifrån till kajen där färjan ligger förtöjd är det tio minuters promenad. Numera finns faktiskt ytterligare en metrolinje att ta till hamnen: linje 3 till ändstationen Dimotiko Theatro.

När jag knappt två timmar senare kliver av på kajen på ön Poros, checkar in på Hotel Saron (hotelsaronporos.com) i vintagestil à la 50-tal, går ut på balkongen, ser solen försvinna bakom Peloponnesos blånande berg, känner doften av grillade lammkotletter, timjan och salt hav uppfylls jag av ett stort inre lugn.

Mission completed! Jag klarade det. Jag tog tåget – och några färjor och bussar – hela vägen från Sverige till grekiska övärlden.

Nu fortsätter äventyret. Tågluffen byter bara skepnad och blir en båtluff. Imorgon kliver jag ombord på nästa färja för att ta mig till nästa ö. Men det är en helt annan historia.

Så mycket kostar resan

Interrail Global pass med 10 resdagar inom 2 månader, seniorpris, köpt på Interrails årliga höst-rea (jag använde bara fem resdagar för att ta mig ner till Aten – kortet räcker med andra ord också till hemresan): 3 566 kr.
Sovvagn på SJ:s nattåg Stockholm–Malmö: 375 kr.
Sittplats på Deutsche Bahns EC-tåg Köpenhamn–Hamburg: 4,90 euro.
Singelsovkupé (mini cabin) på ÖBB:s Nightjet Hamburg–Innsbruck: 54,90 euro.
Sittplats på ÖBB:s Railjet Innsbruck–Bologna: 4,90 euro.
Sittplats på Trenitalias Frecciarossa Bologna–Bari: 13 euro.
Båtbiljett Bari–Patras med Interrailrabatt: 52 euro.
Metro Aten–Pireus: 1,20 euro.
Båtbiljett Aten–Poros med Interrailrabatt: 22 euro.

Summa summarum: 5 623 kr (med en eurokurs på 11 kr).