Madeira – äventyrsön i Atlanten

Om du fick i uppdrag att skapa en pensionärsdestination, att bygga den idealiska semester­orten för resenärer vars leder och lemmar tappat i spänst och kraft, hur skulle du göra?
Trycka in åtta mäktiga bergstoppar på en yta mindre än halva Öland, modellera fram ett luftigt ravinlandskap med fuktiga sagoskogar och krydda anrättningen med långa trappor till svårnådda bad? Knappast. Ändå är det precis så Madeira ser ut. Pensionärsön, bergsparadiset, paradoxen.

Stående på öns tredje högsta berg Pico do Arieiro, 1 818 meter över Atlanten, har vi molnen nedanför fötterna. Solen har fritt lekrum, men vindarna är kalla och kräver långärmat. Från toppen faller gråbruna bergssidor korsade av skarpa stenkammar, vådligt sicksackande mot tomheten under molnen. Ur sluttningen längre ned sticker svarta träd upp som utbrunna tändstickor, sviterna av en omfattande skogsbrand för ett par år sedan.

Ön är vansinnigt vacker, men också karg, hård, nästan ogästvänlig. Molntäcket därnere ser däremot ut som en inbjudande matta av vitaste, finaste bomull som man kanske, kanske skulle kunna hoppa på.
Någonstans under molnen finns havet. Dit tar det 45 minuter – på cykel. Förutsättningen är att du gillar fart, inte är rädd för skrubbsår och har en duktig guide som kan bergets stigar och leder. Corina Bachmeier är en sådan, en tidigare portugisisk mountainbikemästare i downhill som startat en resebyrå för Madeirabesökare på jakt efter kickar och upplevelser. Hon är i trettioårsåldern och har vadmuskler mejslade i marmor.
– Ön har faktiskt allt! Jag gillar såklart möjligheterna att cykla mountainbike, men Madeira är också väldigt bra för dykning, skärmflygning, klättring, kanjoning, vandring och surfing, säger hon.

Och ändå går det, generöst räknat, kanske en aktiv resenär under 40 år på hundra bussåkande turister över 70 år. Bilden bekräftas vid hotellfrukosten, på restauranger, på flyget från Arlanda. Till Madeira reser, utan tvekan, vÙ�ldigt få unga människor.
Vi resonerar om Madeiraturisternas åldersfördelning över ett glas poncha på bergskrogen Casa de Abrigo do Poiso, byggd på 1800-talet till skydd för de vandrare som korsade bergen.
Ponchan, den klassiska Madeiradrinken görs på sockerrörssprit, honung och citronsaft och rörs om med en speciellt formad trästav som heter pau de poncha, men för det mesta kallas caralhinho – liten kuk – berättar den fnissande bartendern.
Corina Bachmeier översätter portugisiskan till engelska, skrattar och frågar om jag vill höra ett annat skämt.
– Vet du hur vi hittar till rätt gate på flygplatsen i Lissabon när vi ska flyga hem till Madeira? Hon fortsätter utan att vänta på svar:
– We just follow the wheelchairs.

Exakt varför Madeira, trots sin vilda konfiguration, blivit ett resmål främst för äldre är svårt att få ett entydigt svar på. Turismen har anor som sträcker sig ända tillbaka till 1500-talet, då ön nämns i både italienska och engelska resedagböcker. Ön prisades för dess milda klimat, vackra natur och senare, från 1700-talet, även för att ha rent terapeutiska förtjÙ�nster.
Under 1800-talet omnämndes Madeira, och specifikt området runt Funchal, i internationell medicinsk litteratur som en plats med goda egenskaper för att bota lungtuberkulos, något som spelade stor roll för att marknadsföra ön.
På senare tid brukar avsaknaden av fina sandstränder, Funchals lågmälda nattliv och ett prisläge högre än de konkurrerande Kanarieöarna nämnas som förklaringar till att fler äldre än yngre resenärer väljer Madeira.

När vi nästa dag lämnar Funchals marina i en snabbgående ribbåt är medelåldern bland passagerarna, med Madeiramått, uppseendeväckande låg. Målet är att hitta delfiner och den gråa gummibåten vibrerar lika mycket av förväntan som av de kraftiga utombordarna. Om vi har tur kommer vi att få bada med de glänsande snabbsimmarna.
– Vi ser delfiner på i princip varenda tur, men det är inte alltid vi kan simma med dem. Om delfinerna verkar stressade eller om de har små kalvar, då hoppar vi inte i, säger marinbiologen Cláudia Moreira.

Hon eller en av hennes forskarkolleger är alltid med ombord för att se till djurens bästa. Efter cirka 20 minuter har vi hoppande delfiner på avstånd framför fören.
Gaspådraget ökar för att kvickt ta oss nära, men inte för nära. Motorn stryps när delfinerna är kanske 50 meter bort. Vi guppar stilla och väntar på att djuren ska ta första steget. Kameror rasslar och försöker fånga ryggfenor som pilar fram med Funchal och bergen som fond. Snart har vi den första delfinen alldeles intill båten och Cláudia ger klartecken. Vi glider ner i svalt atlantvatten, håller oss fast i trossen längs relingen, justerar cyklopen och kikar under ytan.

En sadeldelfin glider förbi på bara någon meters håll med solreflexer spelande över ryggen och ett leende fastklistrat i mungipan, med den där charmiga självsäkerheten gränsande till arrogans som delfinerna är ensamma i djurriket om att visa upp.
De simmar runt oss. Ibland nära, ibland som skuggor på avstånd. Ljuden fascinerar. Visslingar, klickningar och knarranden. Det är omöjligt att inte undra vad de säger till varandra. Förmodligen något i stil med: “Kolla! Landlevande däggdjur vid vattenytan, titta vad fula och klumpiga de är.”

Några timmar senare. Kvällen skymmer och de stora fönstren på restaurang Vila do Peixe är öppna mot utsikten över fina fiskebyn Camara de Lobos. Atlanten rullar in bortom tegeltak och ankrade båtar i viken som Winston Churchill förevigade med pensel och staffli.
Första rätten är grillade lapas, ett skaldjur stort som en femkrona som klänger på klippor och stenar runt Madeiras branta kust och är lätta att plocka. Smaken, med några droppar citron, är salt men god. Som att ta en tugga av havet.
– Bättre än ostron! säger fotograf Marklund och plattan med lapas går snabbt åt. Sedan följer en grilltallrik med tonfisk, papegojfisk och havsbrax. Och en flaska kallt, vitt portugisiskt vin.

Portugal är inget stort matland. Om den iberiska grannen Spanien har ett välförtjänt rykte som leverantör av goda smaker och fina råvaror, saknar Portugal detsamma. Men Madeira ligger inte på Iberiska halvön och ön bjuder på en annan matupplevelse än den på Portugals fastland.
Köttälskare går garanterat igång på specialiteten espetada, stora bitar av biff som gnuggas med vitlök och salt och grillas på spett. En annan lokal kötträtt är carne vinho e alhos, fläskbitar marinerade i minst fyra dagar i en blandning av vitlök, vin, vinäger och lagerblad innan de tillagas i samma sås. Pigg och syrlig smak, mört kött.
Marknaden Mercado dos Lavradores i Funchal är en imponerande uppvisning av lokala råvaror. Månglarna på övervåningen bjuder ut närodlade bananer, avokado, jordgubbar, ananas, tomater, den ovanliga kirimojafrukten och potatis.

Potatisen skördas tre gånger per år på Madeira, eller fyra. Uppgifterna varierar, men potatisskördarnas frekvens är en uppenbar källa till stolthet för Madeiraborna.
En halvtrappa ner slaktar buttra män med knivar stora som machetes dagsfångster från havet. Tråg med lapas trängs med svarta, vasskäftade dolkfiskar, även det en lokal delikatess som fångas på stora djup ute i Atlanten, och trinda tonfiskar med tomma ögon och gula fenor.

Den som inte nöjer sig med att titta på fiskar på marknaden, eller äta dem nygrillade på restaurang, fixar en rejäl semesterbudget och testar djuphavsfiske. Vattnen utanför Madeira tillhör världens främsta platser för big game fishing.
Förklaringarna är två: läget mitt ute i Atlanten och att ön stupar rakt ned i djupet. Några grunda områden finns knappt, vilket får såväl delfiner och valar som fiskar att gå alldeles nära ön.
Fiskesäsongen har precis startat, i början av april, och det går trögt när vi trollar utanför Funchal med båten Balancal. Våra beten ligger på olika djup och avstånd, längst bak studsar imitationen av en liten flygfisk i vågsvallet.
– Ni ska se när en stor svärdfisk hoppar för att ta betet. Wow, vilken smäll! säger fiskeguiden Claudio D’Agrella.

Vi får lita på hans ord, för inget händer. Timme läggs till timme, nya lager av solkräm läggs på röda ansikten. En karettsköldpaddas skrovliga rygg skymtar förbi i vågorna och vi får sällskap av en grupp strimmiga delfiner som surfar i vÙ?rt bogsvall.
Stillheten bryts oväntat när kapten Anibal Fernandes tjuter: “Whale!” Kursen läggs om och fisket glöms bort.
Vi ser ett utblås, sedan ett till, och snart en bred, mörkgrå rygg så stor att det ser ut som en buss häver sig i ytan.
– En sillval, konstaterar Claudio, kanske 25 meter lång.

Valen försvinner ur sikte, dyker för att hitta föda. En favoriträtt som lockar valar till Madeira är de jättebläck­fiskar som lever på stora djup utanför ön.
Fisket fortsätter att vara händelselöst. Först när vi gett upp och styr tillbaka mot hamnen smäller det. En av rull­arna knarrar högt, linan löper ut i oroväckande fart. Peppad av en uppspelt Claudio pumpar fotograf Marklund fisken trött oväntat snabbt. Snart ligger den i båten med den kraftfulla stjärtfenan piskande mot durken. En smäcker bigeye tuna, en tonfisk med matchvikt runt 50 kilo.

 

Balancal ankrar strax utanför hamnen. Claudio och Anibal styckar tonfisken i stora bitar och kastar inkråmet överbord. Slaktavfall är inte önskvärt inne i marinan, men de båda fiskarna erkänner också att de vill undvika avundsjuka. Tonfisken är värdefull, den vi fångade är värd minst 4 000 kronor.
Och det finns fog för deras försiktighet. Pengar och Portugals usla ekonomi är ett ämne som ständigt återkommer. Tidigare har det autonoma Madeira haft lägre skatter för att kompensera för merkostnaden för varor som måste importeras till ön. I april drev regeringen i Lissabon igenom ett förslag som över en natt ökade momsen från 16 till 22 procent för Madeiraborna.
– Vi får lida för fastlandets dåliga finanser trots att Madeiras ekonomi egentligen är ganska bra. Det är faktiskt vanligare att folk från Portugal vill flytta till Madeira för att hitta sysselsättning än tvärtom, berättar en statligt anställd Madeirabo som inte vill säga sitt namn.

Samtidigt har Madeira dragit nytta av rejäla bidrag från EU. Vägarna har rustats upp till toppklass och öns tidigare så vanskliga flygplats har fått en förlängd landningsbana byggd på pelare längs kusten, ett mastodontprojekt så annorlunda och komplicerat att det 2004 vann Outstanding Structure Award, byggbranschens Oscar.

En berättelse om Madeira vore inte komplett utan levadorna, ett unikt system av smala bevattningskanaler som byggdes för hand av afrikanska slavar på 1800-talet. Syftet är att föra vatten från de regniga norra delarna av ön till odlingar på södra sidan, men levadorna gör också Madeira till en vandringsö av rang.
– De gårdar som vill ha vatten betalar för att få tillförsel under en viss period och speciella levadaskötare, levadeiros, kontrollerar flödet, förklarar bergsguiden Louise de Freitas.

Längs levadorna löper leder som tack vare den försiktiga stigningen gör det förhållandevis enkelt att ta sig fram i bergen. Den sammanlagda sträckningen är hela 215 mil och det finns ett stort antal populära vägar att välja, beroende på fysisk form och hur länge du vill vara ute.
Regn smattrar mot trädkronor när vi vandrar Levada do Caldeirão Verde, en av öns vackraste leder. I sluttningarna växer lagerträd, japansk ceder, mahognyträd, enorma ormbunkar, stora blåbärsbuskar och vilda jordgubbar.
NÙ?r molnen tillfälligt skingras hittar vi en öppning i bladverket. Ilha och Santana tittar fram som leksaksbyar långt, långt nedanför och bergssidorna är täckta av regnskogsdjup grönska. En skarp doft av eukalyptus sticker oväntat till i näsan.
– Eukalyptusträden hämtades från Australien, men har blivit en riktig plåga. De förökar sig ohejdat och dricker massor av vatten, säger Louise och tillägger missnöjt:

– Och vi fick inte ens med några koalabjörnar.

Med blöta fötter, trötta ryggar och nöjda efter en dag i storslagen natur kliver vi in på hotellet. Dunkande basgång och Right Said Freds tidiga nittiotalsdänga “I’m too sexy” möter i lobbyn. På en scen dansar fyra tappert leende unga tjejer i tajta röda kläder runt en uttråkad 30-årig man i kycklinggul piké och kamouflagebyxor. Anslagstavlan berättar att det är Crazy Dancers Dancing Show, som varje lördag.
Right Said Fred byts ut mot Joe Cockers “You can leave your hat on” utan att den lilla publiken reagerar.
Jo, förresten. En leverfläckad hand slår en träkäpp taktfast i golvet och en grånad hjässa vajar sakta. En tant med rullator sover med öppen mun.
Madeira är, utan tvekan, ett resmål för pensionärer. Men du behöver inte vara gammal för att upptäcka ön.
Tvärtom.

Guide Madeira

Klimat på Madeira

Skandinaviska turister åker vanligtvis till Madeira på vintern, men det är säsong året om. Varmast är juli–sep med runt 25 grader. Svalare och mer regn okt–mars. Oavsett säsong skiftar vädret snabbt, packa både shorts och regnkläder.

Aktiviteter på Madeira

Levadavandring för att upp­leva Madeiras grönska och mäktiga landskap. Vandra på egen hand eller med guide. Kombinera jeepsafari med levadatur hos mountainexpedition.pt.
Mountainbike är populärt, både på leder som tar bergen på tvären och rena nedförs­körningar, downhill, för adrenalinknarkare. Loko­loko ordnar cykelturer och hyr ut cyklar. Samma arrangör har också kanjoning, surflektioner och skärmflygning i utbudet, lokolokomadeira.com. Djuphavs­fiske med rutinerad kapten och chans att fånga riktigt stor blue marlin, madeira-marlin.com.
Simma med delfiner och valsafari, rota-dos-cetaceos.pt.

Sevärdheter på Madeira

Marknaden, Mercado dos Lavradores i Funchal är ett måste, kabinbanan upp till Monte och den tropiska trädgården ett annat. Från Monte kan du ta dig ner till staden i en traditionell korgsläde, toboggan. Sedan 1850 har slädförare med tjocka gummisulor styrt turister ned­för de branta vägarna. Om du är nyfiken på Madeiravinet, besök Blandy’s Wine Lodges, theoldblandywinelodge.com. Strandpromenaden i Lido är fin för promenader eller löpturer.

Boende på Madeira

Trestjärniga Hotel Orca Praia, orcapraia.com, klättrar längs berget i skönt läge en bit från turistområdet Lido. Stora rum med havsutsikt. Lyxiga CS Madeira Atlantic Resort & Sea SPA, csmadeiraatlanticresort.com, är perfekt för en aktiv semester: dygnetrunt-öppet gym, fyra pooler, squash, tennis, badminton och spaklubb.

Äta på Madeira

Vila do Peixe i Camara de Lobos är värd taxiresan för sina goda fisk- och skaldjursrätter. Samma gäller för kötträtterna – testa grillspettet espetada här! – på Adega da Quinta i hotellet Quinta do Estreito, quintadoestreitomadeira.com.

---

Text: Göran Ingman • 2013-08-08
Portugal • Restips • Madeira