Annons
Annons
På väg in i den sterila stendalen i Sassolungomassivets kalla hjärta. Foto: Johan Marklund.

På väg in i den sterila stendalen i Sassolungomassivets kalla hjärta. Foto: Johan Marklund.

Italien

Vandra i Dolomiterna: På äventyr i storslagna berg

Hütte eller rifugio? Knödel eller pasta? Snaps eller rödvin? Att vandra i italienska Dolomiterna är både en resa tillbaka i tiden och mellan olika språk och matkulturer. Ingenting är som man förväntat sig.

Text: Per J Andersson • 2016-10-19 Uppdaterad 2023-08-07

Morgon i Val Gardena. Jag vandrar uppför sluttande ängar med lila klöver och vita smörblommor mot Regensburger Hütte. Går förbi fäbodar och härbren byggda med mörka stockar, hör pinglande klockor från hjordar av getter och drar in doft av koskit och edelweiss.

De spetsiga kalkstensbergen som omger mig ser ut som stenkyrkor. Morgonsolen får den mäktigaste klippan av dem alla, Sassolungo, att rodna. Jag, som är höjdrädd light, är glad att jag befinner mig på en trygg stig och inte klänger med rep och karbinhakar på den lodräta väggen på Stevia, berget som ser ut som ett gigantiskt stenbord.

Jag ser en gul räddningshelikopter hovra framför bergväggen, tittar i kikaren och ser tre klättrare på en klippavsats. En av dem ligger ner, de andra står runtom. Någonting har hänt.

För oss som vandrar är farorna mindre dramatiska. Visst, vi kan drabbas av skavsår och solbränna och av plötslig kärlek till vandringsstigen. Och så kan vi bli trötta. Det blir jag ofta. Därför tar jag liften sista biten upp till bergskammen med krucifixet och den vackra utsikten. Det är så skönt att vila benen en stund medan man svävar fram bland alpkråkor, högt över gröna ­gräs­slänter med blommande alpgentiana.

Läs också: Guide till vandring i Val Gardena

Vandra i Dolomiterna: På äventyr i storslagna berg
Solnedgångsvandring. På Stevia-­klippan njuter du av värmen från den snabbt sjunkande solen.

“Att förflytta sig till fots verkar göra det enklare att förflytta sig i tiden. Medvetandet vandrar mellan framtidsplaner, minnen och observationer”, skriver Rebecca Solnit i Wanderlust – a history of walking.

Att vandra långt och tänka stort hänger samman. Att vandra är ett sätt att bromsa minnets erodering. Att upptäcka­ världen är ett sätt att utforska sig själv. Vandrandet tar dig både ut i världen och in i ditt eget innersta. Jean-Jacques Rousseau ansåg att han bara kunde meditera medan han gick och skrev: “När jag stannar slutar jag att tänka, min själ fungerar bara när den samarbetar med mina ben.”

Vandra i Dolomiterna: På äventyr i storslagna berg
Den nakna sanningen om Dolomiterna. När intrycken är storslagna är det lätt att bli naturromantiker och önska sig att förenas med naturen

Listan över traskande tänkare kan göras lång: Jeremy Bentham, John Stuart Mill, Thomas Hobbes, Sören Kierke­­gaard … alla föredrog de att vandra medan de i sina huvuden mejslade ut nya teorier. En och annan hade till och med ett bläckhorn på vandringsstaven för att snabbt kunna stanna och skriva ner nykläckta idéer.

Några av dem vandrade på landsbygden, andra i stan. Kirkegaard gick i sitt Köpenhamn och inte bara för njutnings­ skull, utan också i terapeutiskt syfte. Förlora aldrig din lust att promenera, skrev han och fortsatte: “Varenda dag promenerar jag mig till ett tillstånd av välbefinnande och promenerar bort varje sjukdom; jag har promenerat mig till mina bästa tankar, och jag vet inte av någon tanke så tryckande att man inte kan promenera bort ifrån den.”

Vandra i Dolomiterna: På äventyr i storslagna berg
Trots att det heter rifugio på italienska står det hütte ovanför alpstugans ingång – och framför terrassen bjuds på lokal musikunderhållning.

I min fruktkorg hemma i köket ligger gröna äpplen med etiketter som det står Südtirol på. Jag har alltid trott att äpplena var importerade från Tyskland eller Österrike. Men nu när jag vandrar på bergsstigen som sicksackar sig upp genom lärkskogen och ut på en sluttande Sound of Music-äng fattar jag var Sydtyrolen – regionen som stora delar av Dolomiterna tillhör – i själva verket hör hemma: i Italien. Ett Italien där man möter män i lederhosen som spelar dragspel och kvinnor i dirndl som joddlar.

I detta Europa med gränser som är resultat av expansionistiska krig och förnedrande fredsöverenskommelser finns det så många folk och språk som hamnat på “fel” sida av en gräns.

Vandra i Dolomiterna: På äventyr i storslagna berg
Dammen i Val di Fassa har skapat den konstgjorda Fedaia™?­sjön med azurblått vatten.

Några av dem som hamnade fel var invånarna i Val Gardena och Val di Fassa. Skrapar man på ytan i den här delen av Dolomiterna hittar man mer knödel, potatis och joddel än pasta och Pavarotti.

Det finns många sätt att prata om historien. Ett sätt är att börja från början. För 280 miljoner år sedan var Dolomiterna havsbotten. Men så krockade två kontinentalplattor och upp reste sig väldiga kalkstoder och bildade Salzburgs kalkalper i norr och Dolomiterna i söder.

Vandra i Dolomiterna: På äventyr i storslagna berg
På slingrande stigar bland höga berg.

Så gör man ett jämfotahopp över årmiljonerna och landar i 1800-talet, alltså alldeles nyss, då Dolomiterna var en del av det tyskspråkiga habsburgska riket. Då styrdes folken i dalgångarna i Sydtyrolen från Wien, vilket förklarar knödeln och joddlandet. Men under första världskriget avancerade italienarna norrut. Det blev ett bittert krig där fronten skar rakt genom Dolomiterna och var särdeles intensiv vid Cinque Torri ovanför Cortina d’Ampezzo. Här låg de som nyss varit vänner och låtit sig fotograferas med armarna om varandras axlar och sköt på varandra från varsin bergstopp.

Inte så konstigt att man i Val Gardena, eller Grödnertal som de flesta säger, fram till 1960-talet kämpade för att få återförenas med resterna av det habsburgska riket, det vill säga Österrike. Och inte så konstigt att man föredrar tyska eller det urlokala språket ladin – och först i tredje hand tar till italienska.

Men historia är ju inte bara krig och förvirring kring språklig identitet. Jag minns den nagelbitande spänningen när Gustav Thöni drabbade samman med Ingemar Stenmark i den avgörande parallellslalomtävlingen i Val Gardenas backar den 23 mars 1975. Att Thöni var syd­tyrolare visste jag förstås inte, eftersom han tävlade i Italiens landslagsdress, även om hans tyskklingande efternamn borde ha fått mig att börja fundera. Det var hur som helst kamp om världscupsbucklan ända in på mållinjen. Thöni vann, minns jag bittert. Det minns man också i Val Gardena. Fast utan bitterhet.

Reportaget fortsätter på nästa sida. 

Jag har drömt om att vandra i Alperna ända sedan jag för många år sedan såg ett tv-reportage där vandrarna gick med lätta dagsryggsäckar, blev serverade lunch på porslin och vin i glas och sov i mjuka sängar under fluffiga dunbolster. Så långt från en svensk bär-allt-du-behöver-vandring i fjällen du kan komma. Civiliserad alpvandring passar mig, som egentligen helst traskar på boulevarder i stora städer och sitter på kafé på soliga torg än stretar i motvind mot en bergstopp. Fysisk ansträngning, höjdskillnader och storslagna vyer, ja tack. Jätteryggsäck, liggunderlag och frystorkad mat, nej tack.

Så formar sig mitt vandringsäventyr i Dolomiterna. Jag bor på pensionat med halvpension i Val Gardena-byn som kallas Selva på italienska och Wolkenstein på tyska. Långa frukostar, luncher som innehåller mättande polenta och avslutas med ännu mer mättande apfelstrudel ute i solen på terrassen.

Vandra i Dolomiterna: På äventyr i storslagna berg
Den kristallklara alpsjön Fedaia är resultatet av en fördämning med vattenkraftverk.

Ett par timmar varje eftermiddag dåsande i hotellets spa. Och därefter utdragna trerätters­middagar tills ögonlocken hänger tungt. Det låter som latmaskens drömsemester. Men nej, resten av dygnets ljusa timmar vandrar jag. Konstant. Mil efter mil framåt och höjdmeter efter höjdmeter uppåt och nedåt. I den stenhårda kampen mellan att inta kalorier och att göra av med dem är det länge jämnt, men när min vandringsvecka är över har den senare semesteraktiviteten vunnit.

Från Passo Sella vandrar jag västerut för att ta mig runt Gruppo Sassolungo, det grå karga bergsmassivet som dramatiskt skjuter upp ur det grönskande böljande landskapet. Vyerna är spektakulära. För en nordbo som är van med fjällvärldens diskreta charm och mjukt rundade berg, nedslipade till mesighet av den kilometertjocka istidsisen, känns Dolomiterna som bergskedjornas ton­åringar: taggiga, upproriska och dramatiska.

Stigen skär genom lerlager, balanserar på steniga avsatser och ringlar sig fram över sluttande ängar. Då och då hörs ett energiskt utdraget pipande. Ljudet återkommer med jämna mellanrum. Anfallande fåglar? En arg fotbollsdomare som gått vilse? Så ser jag var ljudet kommer ifrån. Bredvid svarta hål och högar med jord sitter pälsklädda minibävrar – eller är det kanske jätteråttor? – och visslar som om de ville fånga min uppmärksamhet.

Vandra i Dolomiterna: På äventyr i storslagna berg
Alpflora.

– Murmeldjur, förklarar Martino Danielli, som är en av mina guider i bergen de här dagarna. Det här är deras land. De lever i tunnlar i underjorden och när de kommer upp i solen för att äta sig feta inför vinteridet sätter de sig och visslar för att signalera till sina kompisar att det är fritt fram.

Just nu är det ingen farlig räv eller kungsörn i sikte, bara människor vars begär efter föda istället har fokus på vad som bjuds i nästa hütte.

Vandra i Dolomiterna: På äventyr i storslagna berg
Vandringslederna är välskyltade och välunderhållna ’� och sista biten ner i dalen kan man alltid fuska och ta liften

För 13 000 år sedan blev människan bofasta bönder efter att ha vandrat i årtusenden. Vandrings­begäret finns i våra gener. Ibland blir begäret så starkt att det formas till livsstilsrörelser med politiska förtecken, där vandrandet står i centrum. Som det gjorde för läraren Herman Hoffmann Fölkersamb. Han var besjälad av 1800-talets romantiska rörelse och drömde sig tillbaka till den tid då vi levde i samklang med naturen. 1895 bildade han en studentklubb som diskuterade romantikens ideal. Men snart kom­plet­teras snacket med långa sommarvandringar i skogar, bergsområden och floddalar. De kallade sig Wandervogel, tyska för flyttfågel, och ansåg att vandrandet var män­niskans idealtillstånd.

Hermans idéer fick snabbt många anhängare. Industri­alismen hade på kort tid förändrat livet för miljoner­ européer och många hade börjat längta tillbaka till ett mer fridfullt och pastoralt liv. Allt fler medelklassung­domar lockades av idén om en sund och enkel livsstil med friluftsliv och sång och Wandervogelrörelsen spred sig med klubbar i flera tyska städer.

Vandra i Dolomiterna: På äventyr i storslagna berg
Möte på stig. På de branta sluttningarna ovanför Val di Fassa möter jag Marci di Mattio som vallar sina 60 får.

Men sedan kom första världskriget och rörelsen splittrades. Istället fick vi mindre svulstiga och mer praktiskt inriktade organisationer som Svenska turistföreningen, franska UCPA (Union nationale des Centres sportifs de Plein Air) och här i Italien Federazione Italiana Escursionismo.

Begäret går inte att utrota. Alla vi tusentals besökare, till vardags bofasta stillasittare och kontorsråttor, som denna soliga sensommardag vandrar runt Gruppo Sasso­lungo drivs av samma känsla som Herman och hans flyttfåglar. Känslan av att ägna sig åt den mest ursprungliga formen av förflyttning – och sakta men säkert röra sig bort från allt som är processat och konstgjort och mot allt som är naturligt och okuvat.

Vandra i Dolomiterna: På äventyr i storslagna berg
Möte på stigen. På de sluttande ängarna på Saiser Alm, eller Alpe di Siusi som det heter på italienska, går alpkorna och äter sig feta på saftigt gräs.

Orangesvarta nässelfjärilar fladdrar ovanför mitt huvud där jag vandrar på Friedrich­ August-leden och försöker överrösta murmeldjuren genom att högt vissla “Överste Bogeys marsch” från filmen Bron över floden Kwai.

– Leden, berättar Martino Danielli, är döpt efter mannen som kallades Den rättrådige och var kung av Sachsen i början av 1800-talet och älskade att vandra i allmänhet och Dolomiterna i synnerhet.

Aha, ännu en tysk influens, tänker jag när det är dags för dagens första kaffepaus i en hütte, eller rifugio som de italienska turisterna säger, som heter … Friedrich August. Ständigt denne tyske kung.

Inne i stugmörkret krockar olika centraleuropeiska influenser: där möts tysk apfelstrudel och marschmusik från förra sekelskiftets Wien med nattsvart italiensk espresso. Och i ett hörn sitter en samling farbröder och sjunger på ladino, det lokala språket som är besläktat med den schweiziska rätoromanskan.

– Vad sjunger de om?

– De sjunger nog om hur mycket de ogillar italienare. Det är tur att vi inte förstår allt de sjunger, skrattar Martino Daniello som vid sidan av bergsguidejobbet är sportbils­designer i Milano och har italienska som förstaspråk.

Vandra i Dolomiterna: På äventyr i storslagna berg
Selva, största byn i Val Gardena, omges av stenbordsberget Stevia (som bilden är tagen ifrån), maffiga Sella (till vänster) och dramatiska Sassolungo (till höger).
Vandra i Dolomiterna: På äventyr i storslagna berg
I Dolomiterna korskopplas influenserna. Medelhavskulturen möter Centraleuropa. Resultatet: lufttorkad skinka, oregano och stekt potatis.

Jag vandrar förbi bräkande får, råmande kor och flera exemplar av Homo sapiens som tyst lagt sig i slänten ovanför stigen och vänt sina ansikten mot solen. Men jag har inte tid att göra dem sällskap, utan ökar på steglängden. Idag har jag bestämt mig för veckans mest ambitiösa­ delmål. Idag ska jag inte ta liften ner över de gräsbevuxna slalombackarna till pensionatet i byn och slappa i hotellets spa. Idag ska jag avvika från huvudvandringsleden och bege mig upp i den sterila dalen som leder rakt in i Sasso­lungomassivets kalla hjärta.

Vandra i Dolomiterna: På äventyr i storslagna berg
Mellan fäbodar och härbren. Vandringen över Alpe di Siusis sluttande ängar är snäll och behaglig.

Fast efter ett tag undrar jag vad jag gett mig in på. Jag kämpar uppför steniga branter och får då och då sätta i händerna framför mig för att inte rulla baklänges på grusstigen. Framför mig reser sig två spetsiga bergstoppar på varsin sida av en karg dal. Sagan om ringen-liknelser må kännas uttjatade, men känslan av att vara en godtrogen hobbit som kravlar på alla fyra mot Saurons öga är monumental. Det finns vänliga berg och så finns det onda berg. Det här verkar vara ett av de onda.

När solen dykt ner bakom horisonten, kvällsluften blivit iskall och min latenta höjdrädsla gett sig tillkänna ser jag äntligen röken från skorstenen på Toni Demetz Hütte.

Reportaget fortsätter på nästa sida. 

Det känns som om jag nått världens ände. Eller världens tak. 2 685 meter över havet är verkligen ingen extrem höjd i Alperna, men läget är spektakulärt. Stugan balanserar på en smal bergsrygg, som i mitt förvridna sinne känns vass som en knivsegg. Oavsett åt vilket håll jag skulle kasta en tennisboll skulle den färdas flera kilometer innan den stannade.

Vandra i Dolomiterna: På äventyr i storslagna berg
Till minne av sin bror. Enrico Demetz driver en rifugio i Sassolungomassivet där hans storebror Toni träffades av blixten och dog 1952.

Men Enrico Demetz är inte Sauron, trots att han håller till på denna ogästvänliga plats. Vänligt serverar han mig svart örtsnaps som aperitif, medan han berättar varför hans familj byggt en stuga på en sådan här otillgänglig plats. 17 augusti 1952 hade hans storebror Toni tagit med två turister från Milano för att bestiga 3 182 meter höga Sassolungo som med sin lodräta bergvägg i alla tider lockat dem som ständigt måste utmana ödet för att känna att de lever. Men denna gång var ödet grymt. De över­raskades av ett åskoväder. Blixten slog ner och dödade Toni och en av de två turisterna.

– Året därpå började vi bygga den här rifugion för att ge bergsklättrare skydd från oväder. Och varje år på Tonis dödsdag ordnar vi en utomhusmässa här uppe för att minnas honom och alla andra klättrare som dött i bergen, berättar Enrico, som var fem år när storebror träffades av blixten.

Innan Enrico tog över skötseln av bergsstugan gjorde han karriär som slalomåkare och stod på topp åren innan Stenmark slog igenom.

– Jag träffade både Thöni och Stenmark. Men det gick ju inte att prata med någon av dem. Vad förvånad jag blev när de kom tillbaka för att fira 40-årsjubileumet av parallell­slalomtävlingen. Stenmark hade ju börjat prata, skrattar Toni och korkar upp rödvinsflaskan för att där­efter servera gulaschgrytan med potatis.

Vandra i Dolomiterna: På äventyr i storslagna berg
En sista cappuccino på terrassen till rifugio Vicenza innan det är dags för dagens sista etapp upp.
Vandra i Dolomiterna: På äventyr i storslagna berg
När solen gått ner vandrar du i pannlampans sken.

Bara för att jag valde den jobbiga nordliga vägen upp genom den döda stendalen, omgiven av en ring av hotfulla spetsiga toppar, betyder det inte att det saknas en enklare och soligare väg. Den sydliga branten har en stig som sicksackar sig ner, som aldrig blir lika brant och som aldrig är lika skuggig.

Dessutom har sydbranten lift. Men det är inte vilken lift som helst, utan en vintagelift med beige kabiner med rundade hörn och känsla av femtiotal. Kabinen rymmer en person och en ryggsäck, om den inte är för stor vill säga. Dörröppningen är smal och kabinerna kan inte sakta in för på- och avstigande. Således tar liftvakten tag i mina axlar och kastar in mig i kabinen. Sakta glider jag sedan ner mot Passo Sella och känner mig som Major Tom i David Bowies låt “Space Oddity. “For here am I ­sitting in a tin can / Far above the world / Planet Earth is blue / And there’s nothing I can do.”

Men sakta men säkert närmar jag mig jorden.

När min kabin når dalstationen sticker två bastanta män in sina händer genom dörröppningen och sliter ut mig, sekunderna innan kabinen vänder om och med oförändrad hastighet återvänder upp till de spetsiga kalkstensbergen.

7 kustnära vandringar

10 anledningar till varför du borde vandra på din nästa resa

Italiens första dygnet-runt-fontän med gratis vin har öppnat

Guide: Val Gardena, Dolomiterna


Text: Per J Andersson • 2016-10-19
ItalienRestipsReportageVandring

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top