Annons
Annons
Dörren öppnas till Iran. Foto: Anders G Warne.

Dörren öppnas till Iran. Foto: Anders G Warne.

Iran

Iran: Rundresa i gästfrihetens land

När Iran visar upp sig är det med palats, moskéer och antika lämningar i världsklass. Landets benhårda regim har så smått börjat öppna dörren mot omvärlden. Men det är i människornas gästfrihet som den stora värmen väntar.

Text: Karin Wallén • 2017-06-26 Uppdaterad 2021-06-23

Det är mitt i natten när vi fått vår stämpel i passet och äntligen sitter i en taxi på väg in till Teheran. Att vi överhuvudtaget skulle komma iväg var inte klart förrän tre timmar före avgång från Arlanda, då vi efter några nerviga sista dagar av väntan kunde hämta ut våra visum på ambassaden. Att söka pressvisum var kanske inte så smart ändå med tanke på alla turer med pappersexercis, övervakning och extra kostnader det innebär – men det var vad flera personer med erfarenhet av Iran rekommenderade oss.

Som journalister måste vi alltid ha en guide med oss, och vår första heter Ramin. Han är pigg och pratsam trots att det är mitt i natten, och när han ser våra storögda blickar mot de enorma kupolerna på Ayatolla Khomeinis mausoleum ber han taxichauffören ta en liten omväg. Varför vänta med sevärdheterna när man kan se dem klockan ett på natten? Fontänerna dansar i trädgården utanför den dygnet-runt-öppna graven och belysningen får fasaderna att skina mot den nattsvarta himlen.

Jag får ta kvinnornas entré, förstås, och blir genast försedd med något som liknar ett stort lakan att svepa om mig. När jag möter fotografen Anders och Ramin inne i stora salen hör jag kvävda fniss inte bara från dem, utan från flera kvinnor omkring mig. De bär sin chador (som bokstavligt talat betyder “tält”) med betydligt lättare schvung än jag, som krampaktigt håller tag under hakan för att den inte ska trilla ner och avtÙ�cka min visserligen väldigt påklädda kropp. Bara ansiktet tittar fram under det heltäckande skynket. Jag ser ut som spöket Laban.

Iran: Rundresa i gästfrihetens land
Sheikh Lotfollah-moskén – ett konstverk att förundras över.

Omkring oss under det glittrande höga taket sover människor på de heltäckande persiska mattorna. Kvinnor till vänster. Män till höger.

– Det är folk som är på genomresa och behöver någonstans att sova några timmar. Här är det säkert. Och gratis, säger Ramin.

Funderingar kring säkerhet är inget som avskräckt oss från att resa hit. Iran må vara granne med krutdurkar som Afghanistan och Irak, och många människors tankar går naturligtvis till både Syrien och IS när de tänker på Mellan­östern. Men Iran är säkert, åtminstone för oss som reser här. 

Befolkningen själva har egentligen bara en fruktan, och det är att försätta sig i konflikt med sina egna ledare. Här sätts oliktänkande i fängelse, det förekommer både tortyr och avrättningar och situationen för kvinnor är förstås djupt ojämlik.

Samtidigt har något börjat hända. President Rouhani har under ett par år vid makten lyckats vända sig utåt och få till en dialog med omvärlden. Efter att ha skrivit under ett avtal som ska minska landets möjlighet att skaffa sig kärnvapen har en stor del av de internationella ekonomiska sank­tionerna mot Iran slutligen släppts. Efter årtionden i kylan är landet på väg att etablera affärs­förbindelser med omvärlden igen. ­

Iran: Rundresa i gästfrihetens land
Taleganibron i Teheran. Lika mycket samlingsplats som bro.

Taxin vi färdas i är en Saband, ett inhemskt märke som vi ofta ser på gatorna i Teheran. Men vi ser också andra bilar, inte minst Peugeot. Mängder av dem. Hur kom de hit om handelsförbindelserna varit stängda så länge?

– De etablerade en fabrik här innan sanktionerna infördes efter revolutionen 1979, förklarar Ramin.

Men det finns även fler internationella varumärken att välja bland. Det råder varken brist på Reebok, Coca-Cola eller Apple, och den som trodde att sanktionerna hade gjort Iran så isolerat att enbart inhemska produkter går att hitta lär bli besviken. Det finns alltid sätt att ta sig runt bestämmelserna. Vare sig det handlar om äkta vara som importeras via Turkiet, eller piratkopior som smiter förbi gränserna. Detsamma gäller förstås alkoholförbudet. I den islamiska republiken Iran är all förtäring av alkohol förbjuden. Ändå verkar ett glas vin eller öl i hemmet då och då tillhöra normen, om du inte är djupt religiös eller av andra skäl nykterist. I det fördolda hålls vilda fester med alkohol och droger, såväl som lugna middagar där ett glas hemmagjort eller insmugglat vin till maten inte är något konstigt.

Iran: Rundresa i gästfrihetens land
Målat kakel är en gammal konstform i Iran, som sätter färg på moskéer och palats i hela landet

Det är som att leva i två världar.

Den utanför hemmet, där kvinnor måste bära huvudduk och i övrigt följa klädnormen med långa ärmar och en kappa eller tunika som når ner till halva låret.

Och den i hemmet, där den strikta klÙ?dseln åker av, där det dansas i korta klänningar och där det dricks ett glas vin för att det är fest. I hemmet spelar snabba fingrar över daf-trumman och stråken dansar över en kamanche – ett traditionellt persiskt och kurdiskt stränginstrument. 

Svetten lackar över pannan när några av våra nya vänner virvlar runt, och jag låter mig bjudas upp och svepas med jag också. I hemmet är man fri. Vi skrattar och äter och pratar hela kvällen, men jag kan inte berätta exakt var vi är eller hur vi hamnade där.

Iran: Rundresa i gästfrihetens land
När handelsfamiljen Qavam byggde hus, då gjorde de det ordentligt, med spegelsalar och väggmålningar. Idag är huset ett av en mängd historiska byggnadsverk som går att besöka i Esfahan.

Från Taleghanibron ser vi Alborzbergen resa sig som en skyddande mur i norr. Nästan var man än är i Teheran kan man räkna ut väderstrecken tack vare lutningen upp mot bergen. Vita strängar av snö ligger fortfarande kvar på branterna trots att skidsäsongen är över och försommaren här. Det är en ljummen kväll på bron, som inte bara är en gångvägsförbindelse ovanför motorvägarna, utan en perfekt plats för att studera folklivet. Här flanerar man – från skogsparken på ena sidan, till det restaurangkantade promenadstråket på andra sidan. Det är skönt att komma undan trafiken, både bilarna och de överfyllda t-banevagnarna.

Den första och sista vagnen på t-banan är för enbart kvinnor, och även om det inte är förbjudet för kvinnor att åka i de andra vagnarna har jag under de mest trafikerade tiderna på dagen valt att färdas med kvinnorna. Under rusningstrafik går det inte att undvika att stå tätt packad, kropp mot kropp. 

Iran: Rundresa i gästfrihetens land
Väggar som bär på detaljer.

Uppdelningen mellan könen är förstås en realitet i Iran, där det inte är officiellt accepterat att bo ihop utan att vara gifta. Därför slår det mig hur avslappnat det ändå känns på ställen där människor träffas. Som på stråket där vi nu går, där unga killar och tjejer sitter och snackar i gräset. Där en kille på skateboard och en tjej på trickcykel rullar snabbt genom skaterinken och flyger i luften till pumpande technomusik. Tjejen har förstås en sjal på huvudet under hjälmen, och jag rättar till min egen för femtioelfte gången ikväll. Här i storstan tycks det vara okej att visa en del hår på hjässan, så länge sjalen sitter kvar från ungefär mitten av huvudet och bakåt. Men jag fattar inte hur de gör, alla eleganta Teherankvinnor som bär den mer som ett smycke än ett påbud. Så fort det kommer en vindpust måste jag rädda den från att flyga all världens väg, och mig själv från att bryta mot lagen. För även om presidenten visat tecken på reformvilja är och förblir ayatollan den högste ledaren. Vare sig man är troende eller inte måste man följa de religiösa reglerna.

När vi lämnat Teheran och gör ett stopp i Kashan blir vi varse vad som kan hända. Det första vi ser när vi kommer ur bilen är en ung kvinna som blir stoppad för att hon inte har en tillräckligt lång manteau (kappa) på sig för dagen. Hon byter lydigt om i den 35-gradiga värmen. Sedan får hon vackert gå och be om att få tillbaka sitt id-kort av moralpolisen som fångat henne med sitt snabba klädkodsöga.

Det hör till vardagen för kvinnor att passa sig för att inte bryta reglerna, de skrivna och de oskrivna. 

Iran: Rundresa i gästfrihetens land
Jamshid håller tekitteln kokande vid Khajubron i Esfahan.

Esfahan. Det är förmiddag när jag blir stående utanför en mattbutik i basaren och beundrar konstverket i skyltfönstret. Det dröjer bara en stund, sedan har jag sällskap av en kille som undrar om jag har något på hjärtat. Han pratar engelska, så vår nya guide Saeideh, som följt oss under resan från Teheran, behöver inte tolka. 

– Kan jag få bjuda på lite te? undrar killen. 

Jag hoppas han förstår att vi inte kommer att köpa någon matta. Om jag var ute efter något av de större verken skulle jag få punga ut med sisådär 100 000 kronor. Men det finns också lite billigare alternativ, för 30 000 kronor. I Iran är det kontanter som gäller, men mattförsäljarna har sina tricks. De kan ta kontokort genom transaktioner som går via Dubai. Det finns inga praktiska problem som inte har en lösning i Iran. 

Iran: Rundresa i gästfrihetens land
Esmail ”Essi” Fasihi, mattförsäljare.

Försäljaren Esmail “Essi” Fasihi drar med händerna utmed de tätt knutna mattorna och pekar på ett mönster som känns igen från insidan av domen på den vackra Sheikh Lotfollah-moskén en bit härifrån. 

– Det här är ett populärt mönster. Men nomadernas mattor är mer spontant gjorda. De väver in det de ser omkring sig, utan att ha något mönster att gå efter, säger han och visar en som kommer från en nomadstam som rör sig mellan Iran och Afghanistan. I mattan framträder bilder av hus, vapen, stridsvagnar.

– Man kan utläsa hela historier ur en matta. Se här – en man och en kvinna som möts, knyter band, får barn, går igenom livets olika faser, fortsätter han och pekar på en annan matta.

Innan revolutionen levde en stor del av befolkningen på att sälja mattor. Men både kriget med Irak och sanktionerna gjorde det mycket svårare att sälja. Idag görs allt färre handvävda mattor. 

– Folk pluggar mer idag istället för att föra traditionerna vidare, och det är ju bra, men också lite synd. Mattorna ses mer som konst nu, inte lika mycket som bruksföremål. 

Vi irrar vidare i Esfahans vindlande basargränder, förbi fat, vaser och skålar i blåmönstrad emalj, samovarer av putsad koppar och matmarknadens kryddor som byggts upp i färg­glada pyramider. Vi äter gudomligt god a’ash-soppa på ett kafé, och tar en yoghurtdrink (doogh) med friterade sötsaker (gooshfil), i ett tehus där vattenpipröken ligger tät. 

Basaren går runt hela torget, och är kantad av ett par vackra moskéer dekorerade med grönblått kakel. Det mesta i Esfahan byggdes av Abbas den store under Saffavideran i mitten av 1600-talet. Från sin plats på paviljongens balkong kunde han se polospelarna göra upp nere på torget. Vi tittar istället ut över fontäner och badande barn. Över stans hustak, som inte får vara högre än moskéerna, och bort mot de brunbrända bergen i horisonten. 

Iran: Rundresa i gästfrihetens land
I basaren kring Naqsh-e Jahantorget i Esfahan säljs prydnader i blå emalj, smycken och naturligtvis handknutna persiska mattor. Ta en paus på ett tehus och köp kryddor från matmarknaden.
Iran: Rundresa i gästfrihetens land
Gästfrihetens land. Bli inte förvånad om någon vill bjuda in dig på te eller middag, eller rentav husera dig trots att det är förbjudet. Du är en välkommen gäst i ett land där många hoppas på en öppnare framtid

I Iran finns inga barer att hänga på, så när eftermiddagen går över i kväll tar man sin picknick med sig och slår sig ner på lämpligt ställe. Khajubron är ett sånt ställe. Där sitter människor och badar fötterna i det strömmande vattnet, smyger in i den svalkande skuggan under de mer än 350 år gamla valven, eller slår sig ner och tar ett glas te med Jamshid. Han är 72 år och tyckte pensionärslivet var för tråkigt, så han började bjuda förbipasserande på te. Varje dag utom torsdag och fredag sitter han här, tillsammans med ett stadigt växande gäng vänner, och en tekanna som kokar ovanpå en spann med brinnande kol. 

En man som suttit en bit bort kommer fram för att säga något viktigt:

– Jag hoppas ni vet att människorna i Iran är välkomnande. Det är regeringen det är fel på.

Han är inte den förste att säga det, och det är ingenting vi tvivlar på heller. Folkets värme har strålat mot oss sedan vi anlände. Gästfriheten är stor, och när vi nästa dag sitter med benen i kors på vardagsrumsmattan hemma hos Saeidehs mamma njuter vi av alla de rätter hon pratat sig varm om sedan vi först träffade henne: fesenjoonkyckling med granatäppelsås, sesamfröpanerad potatis, ett par soppor och sallader. Och till det naturligtvis saffransris och yoghurt.

Iran: Rundresa i gästfrihetens land
Torr öken och karga berg kantar vägen utanför Yazd.
Iran: Rundresa i gästfrihetens land
Lerhusgränderna i Yazd håller värmen ute.

En sen kväll i ökenstaden Yazd, när solen gått ner över lerhusen och vindtornen, sitter vi på ett hustak med några nya vänner. Vi äter grillad kyckling och röker vattenpipa. Det har varit 36 grader under dagen, och man kan riktigt känna hur värmen fortfarande dunstar ur husväggarna. 

Gamla stan är en labyrint av gränder, där leran i väggarna blandats med halm för att hållas så svala som möjligt. Det är en beprövad metod, liksom de fiffiga vindtornen, som fungerar som gamla tiders luftkonditionering genom att leda ner luften i husen, där den kyls över en pool innan den stiger igen och sprider sig i rummen. Under staden leds vatten fram i kanalsystem, qanattunnlar, till reservoarer som anlades för ungefär 2 000 år sedan. Men staden är betydligt äldre än så. Yazd har en över 5 000 år gammal historia, och var en gång i tiden centrum för en av världens äldsta religioner – zoroastrismen. I eldtemplet strax utanför stan brinner fortfarande den eviga lågan, för de troende som finns kvar.

Vi hinner se många exempel på antik arkitektur, glittrande palats och imponerande moskéer under vår resa genom Iran. Ändå har vi det bästa kvar, när det gäller byggnadshistoria av det spektakulära slaget.

Iran: Rundresa i gästfrihetens land
Persepolis. Huvudstad i det forna Persien.
Iran: Rundresa i gästfrihetens land
Stilfull inredning på rosa moskén i Shiraz.

Persepolis, en bit norr om Shiraz, är ett ruinområde som bara visar en bråkdel av det som en gång var akemenidernas gamla huvudstad i det forna Persien. Men det är imponerande nog i sig. Att tänka sig att människor levde här för 2 500 år sedan är svindlande. De pelare och fasader som finns bevarade ger en hint om vilka enorma byggnadsverk och palats det handlade om – innan allt skövlades av Alexander den store, drygt 300 år före Kristus. 

– Det känns som att Iran var så utvecklat en gång i tiden, hade så mycket kunskap om arkitektur, kultur, ingenjörskonst. Sedan försvann det, och vi måste försöka lära oss allt igen, filosoferar vår guide Saeideh, som hoppas att framtiden kommer att göra Iran till ett öppnare och modernare land.

Solen stiger och gör skuggmönster över vackra reliefer i väggarna. Många av konstverken är symbolbärande. Lejon är sommar, bock är vinter. Kampen dem emellan återkommer i flera fasadreliefer, men så var det också inför årstidsväxlingarna som ceremonier hölls i Persepolis. 

Iran: Rundresa i gästfrihetens land
När den symboliska sommaren biter vintern i baken.

Senare samma kväll står vi vid den kände 1300-talspoeten Hafez grav inne i Shiraz. Mängder av människor flanerar i trädgården, pratar, umgås, och bara hänger så där som man gör i Iran. Det råder en avslappnad stämning och vid monumentet som hedrar den store poeten står människor och fotograferar. En liten flicka sjungpratar några strofer hon lärt sig hemma eller i skolan. Alla kan citera Hafez. 

Saeideh håller Hafez Divan i händerna framför sig. Det är den tjocka lyriksamlingen som många vänder sig till, inte bara för det vackra språket och den kittlande mystiken – utan också för att få vägledning i livet. Hon ber mig tänka på en fråga jag vill ha svar på, och jag koncentrerar mig. Sedan sluter hon ögonen och reciterar några rader ur Koranen, liksom för att framkalla lite extra kraft, innan hon slår upp diktboken och hamnar på en sida som hon översätter och läser upp.

Hon undrar nyfiket om jag fick svar, och jag säger att jag tror det. Sedan gör hon samma sak, och får ett svar hon med.

Nu vet hon vilken riktning hon ska ta i livet den närmaste tiden. 

Guide till Iran


Text: Karin Wallén • 2017-06-26
IranRestipsReportage

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top