På luffen igen – följ parets tågluff genom Europa

En förmiddag för 37 år sedan klev vi av ett tåg i Rijeka. Förväntansfulla som man bara är när det är första minuterna i ett – för oss – nytt land, Jugoslavien, steg vi in på turistbyrån.

– Vi har en dag här. Vad tycker du att man ska titta på?

En kvinna bakom disken la ner sin cigarett, tittade trött upp på oss från en veckotidning och sa:

– In Rijeka nothing is beautiful.

Sedan drog hon ett halsbloss och började läsa igen.

I 37 år har vi av och till berättat den historien. Nu tittade vi på varandra och sa att vi måste åka dit eller, ännu bättre, vi gör om samma tågluff som vi gjorde då.

Sagt och gjort.

I samma stund som tåget rullar framåt en oktoberdag reser vi bakåt i tiden och inser att några saker har vi lärt oss på 37 år.

Vi köper inte en liter körsbärsvin på Hovedbangården i Köpenhamn – för det är så vidrigt att kräkas körsbär på tågtoaletter.

Vi försöker inte sova på en bagagehylla – för vi skulle inte komma upp på den.

Vi tar inte med Yatzy – det var tråkigt redan då.

Tågluffarkortet är digitalt och inte i papper. Tågen är modernare. Några länder har bytt namn. Men annars är mycket sig likt. Man ska till exempel genom Tyskland först. För 50 procent av den här duon var en av 1986 års höjdare friidrotts-EM i Stuttgart och det är ett måste att ännu en gång se löparbanorna på Neckarstadion.

Från tåget ringer vi till arenan.

En förvånad röst säger att det blir svårt. Neckarstadion heter numera MHPArena förklarar rösten på tysk-engelska. Vadå konstigt namn? Landet heter ju inte heller Västtyskland längre. Löparbanor vet han inget om men tror att de revs ut för femton år sedan.

Som en besviken protest bojkottar vi stadion och hela Stuttgart men följer floden Neckar några mil söderut och kliver av på stationen i Tübingen, som visar sig vara en sån där överraskande trevlig stad som tyska mindre städer ofta är.

Ni vet, när svenskar bilar mot Medelhavet genom Tyskland och bara måste svänga av autobahn och sova i första bästa stad visar den sig ofta vara just mer bästa än första.

Precis så trevligt är Tübingen.

Ja, vi stannar i flera nätter och det är höstens varmaste dagar. Eftersom det är en stor universitetsstad kryllar den av unga människor. Alltså som vi … en gång var.

Neckar, inte stadion utan floden, är navet i allt. Precis som alla andra letar vi bord på någon av restaurangerna vid vattnet, dammar av skoltyskan och säger ”Wir wollen Schnitzel essen?” men känner oss som efter ett misslyckat tyskprov i nian när servitören svarar: ”Sounds great, guys, one or two?”

Tågluffarkort blev en symbol för frihet när det lanserades 1972. Känslan att kunna resa vart man ville var överväldigande. Problemet var vädret, eller rättare sagt att det var svårt att veta vilket väder som väntade.

Nu visar väderappen att det ska regna i Kroatien och Ungern dit vi är på väg, men solen ska som alltid skina i södra Frankrike som vi ska till senare. Hm. Vi var flexibla då (eller oplanerade?) och är det nu.

Därför ändrar vi kurs och åker mot Frankrike.

Fast först ett stopp i Genève i Schweiz. Tror vi. När vi kollar hotell är de flesta galet dyra, vilket inte är så konstigt i en stad där den ena stora internationella organisationen efter den andra har sina huvudkontor.

Därför blir Schweiz till Frankrike.

Vi bor på franska sidan tvåhundra meter från gränsen och promenerar till Schweiz, går längs Genèvesjön den ena dagen och planerar att vandra i bergen den andra. Men då skriker väderappen plötsligt ”regn i Schweiz” men ”sol i Nice”.

Sagt och gjort.

Plus 25 i luften och plus 26 i vattnet är svårt att motstå. Vi hyr en liten lägenhet i hyfsat enkla kvarter i stadsdelen Carras. Våra ryggsäckar känner sig mer hemma där än bland handväskorna från Louis Vuitton kring klassiska Hotel Negresco.

Vi hyr de blå cyklar som står runt hela Nice för att ta oss runt. Det visar sig vara hur enkelt och smidigt som helst när vi efter 45 minuter på vår duolingofranska till slut fattat hur vi ska göra. Vi lagar mat, simmar i havet och jobbar på varsin sida om det extremt lilla balkongbordet och leker i fem dagar att vi är Nicebor.

Vi får fina tips från riktiga lokalbor som tar oss till utställningar och restauranger vi inte hade hittat annars – och till färgglada staden Menton för att se trappan som James Bond kör nedför i filmen Never Say Never Again.

Bara en sån sak.

Den kanske allra största skillnaden mellan en tågluff nu och då är att alla sköter sig själva. Vi bokar våra hotell i mobilen, lyssnar på en ljudbok i mobilen och läser på i mobilen om nästa stopp som är La Spezia i Italien.

När man numera inte behöver gå till en hotellförmedling på tågstationen eller fråga om turisttips på turistbyrån och kan självskanna maten på Europas alla varianter av Ica skulle man i princip kunna resa runt i Europa utan att prata med en människa.

Om man nu skulle vilja det?

Cinque Terre är undantaget.

De fem byarna som bildar Unescos världsarv längs havet mellan Genua och La Spezia invaderas nämligen av amerikanska pensionärer som är så där extremsociala som kanske bara amerikanska pensionärer på sin Big Europe Trip är.

– Fattar ni att de där husen byggdes före Jesu födelse, säger Jeff från Iowa.

– Eh, var det inte på 1100-talet?

– Yeah, that’s what I said.

Cinque Terre är spektakulärt. Från alla håll. Vi åker förbi byarna med tåg längs en av de vackraste tågsträckorna i Europa. Nästa dag tar vi båt mellan dem för att avsluta med att gå den jobbigaste leden från Manarola till Riomaggiore.

Favoritby?

Vernazza, känd som byn där focaccian föddes.

Vi vill ta oss från italienska La Spezia till Innsbruck i Österrike. Appen Rail Planner hittar en rutt. Många byten förstås. Men vi kommer att få en skön eftermiddag och kväll i Innsbruck. Och varm. 24 grader. Kan bli en solvarm vandring i bergen några timmar och sedan en svalkande drink när solen går ner över torget i gamla stan.

Rutten visar sig spricka redan efter två byten, då vårt tåg är en timme sent. Rail Planner hittar inga andra lösningar.

Allt är fullbokat. Vi går till biljettbokningen där en tjej hittar flera lokaltåg som tar oss till Bolzano.

Där springer vi och hinner med sista tåget till österrikiska gränsen för ett sista tågbyte.

Vi pustar ut, öppnar datorerna och jobbar i ett par timmar utan att titta upp. När en städare kliver ombord inser vi att vi är framme och hoppar av. Frågan är var tåget som ska ta oss över gränsen till Österrike står? Stationen är liksom inte ens en station. Lokföraren går förbi och vi frågar honom.

– Österrikiska gränsen? Eh, ni är vid schweiziska gränsen nu.

Det visar sig att vi hoppat på ett tåg på fel sida av perrongen i Bolzano. Ett litet lokaltåg. Suck.

– …  och det går inga fler tåg här ikväll. Inte någonstans.

– Vet du var det finns nåt hotell?

– Haha! Hotell här? Nej, nej, nej. Det finns inga.

Vi sneglar ner på perrongen. Ska vi sova här? Han läser våra tankar.

– Alltså, det här tåget ska ju köras tomt tillbaka. Ni kan få åka med …

Det visar sig bli bästa resan. Vi pratar med Paolo Fuschini, som lokföraren heter, om bredden på tågräls, popsångaren Eros Ramazotti och fördelen med norditaliensk mat och han ber oss kliva in i loket så att vi får om inte köra så i alla fall tuta.

Istället för en skön kväll i Innsbruck blir det resans dyraste hotell i Bolzano, då allt annat är fullbokat eller inte har incheckning vid midnatt. Det som skulle ta åtta timmar har tagit fjorton – och då är vi kvar i Italien och inte i Österrike. Vi inser att vi inte ätit någonting sedan frukosten. Hotellbaren där tre trötta prostituerade sitter med varsin drink är dock öppen. Mat? Sorry. En macka? Sorry. Jordnötter? Sorry. God natt.

Det blir Innsbruck nästa dag istället.

Men ingen solvarm vandring i bergen några timmar. Det spöregnar. Och ingen svalkande drink när solen går ner över torget i gamla stan. Det duggregnar. Men Lena Langegger serverar oss en värmande Glühwein från sin vagn och förstår inte varför någon överhuvudtaget vill bo någon annanstans än i Innsbruck.

Man lär av sina misstag, så när vi ska lämna Innsbruck för att ta oss till ungerska Balatonsjön ser vi till att inte ha lika ont om tid vid bytena.

Vi kliver av och får växla till ungerska forint och minns hur det var när man efter en tågluff kom hem med en plastpåse småpengar i österrikiska schilling, nederländska gulden och inte minst mängder av nästan värdelösa italienska lire.

Euro är enklare – men lite tristare.

Eftersom Ungern inte ligger vid havet är Balatonsjön landets riviera. Turistorter ligger på rad runt den 77 kilometer långa sjön. Den mest populära är partystaden Siófok på södra stranden, men den här gången väljer vi några lugnare platser på norra med förvirrande lika namn: Balatonfüred, Balatonalmádi, Balatonfüzfö …

Det är lågsäsong. Ganska mycket stängt.

Men det blir sköna dagar. Vi går längs vattnet, hyr cyklar och åker buss till olika små orter. En kväll visar stegräknaren 29 468 steg. Vi käkar langos som inte smakar som på en svensk cityfest i juli. Gulasch är förstås ett måste i Ungern. Liksom klassiska bakverk med söt tokajer till.

Dessutom får vi lära oss att en paprika inte är en paprika. Den i särklass största mängden av Europas paprika odlas i Ungern, är en ingrediens i det mesta och många servitörer vill gärna förklara den varierande styrkan och berättar att ”min mamma gör halvmilda inläggningar och min farmor grytor så det brinner i munnen”.

Efter en utflykt tar vi buss tillbaka till sjön och kommer fram när det är mörkt. Vi vet inte riktigt hur vi ska ta oss till hotellet och går till en kiosk för att fråga. En ung kille, i 25-årsåldern, jobbar där. På vår vänligaste hälsingeengelska frågar vi:

– Excuse us, do you speak English?

Man ser inte svaret komma.

För där vi väntar oss ett leende och ett ”yes” eller för all del ett ”no” ser vi bara ett stort förakt när han aggressivt säger:

– Do you speak Hungarian?

Sedan spottar han på våra skor och går demonstrativt därifrån. Det visar sig så småningom vara tågluffens enda riktigt otrevliga människa av alla vi möter och han hade kanske sitt bagage eller orsaker.

Men märkligt var det.

När man träffar folk på tåg börjar man lätt prata om tågets fördelar och nackdelar jämfört med andra transportmedel. Fördelen med bil är förstås att man kan stanna överallt och när man vill, slipper krångla med tidtabeller och tågbyten – men å andra sidan måste någon alltid köra och det är både lite jobbigt och ibland även farligt när man råkar blinka höger i stället för vänster i en rondell i Paris.

Den övergripande fördelen med tåg är självklart miljöaspekten. För oss, som var med när Europa krympte med den första tågluffarhajpen, och sedan när hela världen krympte med lågprisflygets entré, känns det bra att vara en del av den pånyttfödda tågluffarvågen också.

Men det finns ju rent praktiska fördelar också. En är att man kan jobba på tåg. Efter en frukost i till exempel Keszthely i Ungern blir åtta timmars tågresa inte en jobbig resa, utan en bra arbetsdag som slutar med middag i Zagreb i Kroatien. En annan fördel med tåg är förstås att man slipper leta dyra parkeringar och alltid kommer rakt in i centrum.

Som man verkligen gör i Zagreb, fast dit kommer vi med taxi.

Tåget stannar nämligen i en by mitt i ingenstans i Slovenien och nästa till Zagreb går om många timmar. En ung franskkanadensisk tjej har tårar i ögonen. En brittisk lika ung tjej suckar högt. Det är bara vi fyra som är där.

På väggen står ett nummer till taxi. Jodå, Herr Taxichaufför som är byns enda kan köra oss för 60 euro och kommer efter tjugo minuter. Jaså, ni är fyra? 70 euro. Med bagage? 80 euro. Och vill in till Zagreb centrum? 90 euro.

Där slutar vi förstå hans frågor och hoppar in.

Efter några kilometer stannar han och kliver ur. Förvånade ser vi att han skruvar bort taxiskylten från taket ”för annars kan det bli problem vid gränsen”.

Zagreb blir en ny favvostad. En stor stad med relativt litet men levande centrum. Bara det att vi stöter ihop med den franskkanadensiska tjejen från taxin tre gånger på ett par dygn säger en del. Gatumusiker spelar, det är fotoutställningar på gatorna och restauranger och barer överallt – nästan alltid fullsatta.

Zagreb kallar sig museernas stad och vi går på både Museum of Broken Relationships, Museum of Selfies & Memories och Museum of Hangovers.

Rijeka då?

Ni minns den halsblossande kvinnan på turistbyrån som suckande sa att ”in Rijeka nothing is beautiful”. Efter Balkankriget på 1990-talet ligger staden i Kroatien och det är med förväntan vi närmar oss den.

Tåget från Zagreb slingrar sig ner för berget och man ser staden där nere vid Adriatiska havet närma sig, och i alla fall på håll ser den beautiful ut, konstaterar vi.

Det är ju Kroatien, ett av Europas växande turistländer, men till skillnad från andra kroatiska kuststäder har Rijeka ingen badstrand. Det är landets tredje största stad och en stor hamnstad. Turister, absolut, men mest vanliga Rijekabor.

Kanske är det därför den känns väldigt trevlig.

Vi bor vid Nationalteatern och nära den långa vågbrytare som gjorts om till coolt promenadstråk bland båtar och gamla hamnkranar. Även om stan är stor är centrum litet och de flesta gatorna är bilfria. På kvällarna äter vi middagar, till klart överkomliga priser trots en trött svensk kronkurs, på kvarterskrogar där man snart inser att det verkligen är familjerna i kvarteret som lever livet där.

Det är trevligt på den där nivån att man börjar stanna till utanför mäklare och kolla lägenhetspriser.

Och så finns Kroatiens äldsta antikvariat där.

Där inne hittar vi Tomo Vučinić som driver den. Vi berättar om turistbyråkvinnan som inte såg något beautiful in Rijeka. Han håller inte med men kan ändå förstå henne.

– Det var Jugoslavien då. Det måste man komma ihåg. Det var en enpartistat, men många hade det ändå bra. Jag var en av dem. Jag var punkare på den tiden, jo det var tillåtet, och kunde till och med resa runt i Europa, berättar han.

Vi åker vidare.

En kaffe i Slovenien, en pizza i Trieste, en calvados i Avignon och vi klamrar oss fast vid det sydeuropeiska innan vi måste dra norrut. Vi siktar in oss på champagnernas Reims men kommer inte dit. En allergisk reaktion gör att ett öga ser ut som om det mött Mike Tyson i en mörk gränd och vi tar ett nödstopp för att hitta närmaste sjukhus.

Det blir Troyes.

Som så ofta blir man överraskad. Dels av att sjukvården funkar så snabbt och smidigt, dels av att den här staden som vi aldrig hade hört talas om visar sig ligga i Champagne. Det är visserligen kallt, november nu, men när vi besökt katedralen kommer en sån där eftermiddagsvacker låg sol fram och lyser på en slitet snygg vinbar.

Det är som om champagnen ropar.

Okej då.

Vi sätter oss ner och reflekterar. Blev det här som vi tänkte oss? Svaret är ja – och nej. Vi kommer säkert att tågluffa igen, men vi kommer inte att göra det med lika oplanerad rutt som för 37 år sedan. Och vi kommer att veta att Rail Planner är bra men inte kan tänka. En sträcka skulle ta 5 timmar och 45 minuter tills vi tittade på en papperskarta och insåg att det med buss tog 57 minuter. Och vi har lärt oss att man sparar pengar på att köpa platsbiljetter före avresa och inte på tåget.

Och att alltid ha hårt bröd i ryggsäcken.

I bästa fall pålägg också.

På något sätt känns det där reflekterandet vid bordet i solen med champagne som ett symboliskt slut på en lång resa.

Vi bestämmer att det får vara så.

Resten blir transport.

Läs också:

Med nattåg till Alperna – så funkar det

Tågluffa i Europa – så funkar det!

---

Text: Lena Nyblad & Ola Liljedahl • 2024-05-07
Europa • Reportage • Tågresor