Diu: Indiens okända party-ö

Gränsövergången är inte något märkvärdigt. En gul betongbåge sträcker sig över vägen och några poliser vinkar sporadiskt fram bilarna. Det är kontrollen som är märklig. Bilarna som ska in till den före detta portugisiska kolonin Diu kollas inte. Det är bilarna som ska tillbaka till den konservativa delstaten Gujarat som genomsöks noggrant. Gränsvakterna letar inte heller efter vapen och droger.

Det är spriten de vill åt.

– Har ni något att deklarera, frågar polisen.

Chauffören vickar på huvudet på det särskilda indiska sättet så att man varken vet om det betyder ja, nej eller kanske.

– Nej, vi har inget, svarar chauffören.

I en vecka har jag varit i Gujarat, som är en alkoholfri delstat med 60 miljoner invånare. Inte ens på hotellet gick det att få tag på öl. Det var även förbjudet att äta ägg till frukost. Till skillnad från i resten av Indien är en majoritet av Gujarats invånare vegetarianer.

– Ok, det är bara att köra på, säger polisen och vinkar fram oss.

Det känns som att komma till ett annat land. Inget skräp brinner längs vägrenen och de heliga kossorna hålls borta från huvudvägen. Asfalten är slät och det är rent. När vi vevar ner rutan strömmar det in en doft av salt hav istället för pyrande plast. Det är inte heller bara alkoholen som lockar folk till Diu. Stränderna är de bästa i regionen. De ligger på rad längs den ö i Arabiska havet som under 426 år var en enklav i portugisiska Indien som sträckte sig längs kusten ner till Goa i söder.

När vi svänger in i den gamla staden, som är omgiven av en kulturminnesmärkt stadsmur, har polisen satt upp kravallstaket vid rondellen. Till helgen inleds diwali, den hinduiska ljushögtiden, och polisen gör sig beredda på en anstormning av tÙ�rstiga turister från Gujarat.

– Blir det tumult så spärrar vi av staden. Det går inte att handskas med för många fulla gujaratis som aldrig druckit alkohol förr, säger polisen.

Chauffören kör oss till hotellet som ligger mitt emot palatset där den portugisiske guvernören styrde kolonin ända fram till 1961. Några kor har bajsat utanför foajén.

– Här ska ni säkert trivas, säger chauffören och bär in våra väskor.                                              

Det första jag gör är att ta en kall öl i hotellbaren.

Gujarat kallas för Västra Indiens juvel och är en av Indiens mest betydelsefulla delstater. Det var här som landsfadern, Mahatma Gandhi, föddes och det är här som ett av hinduismens viktigaste pilgrimstempel ligger. Idag är Gujarat även känt för att det är här som Indiens nationalistiske premiärminister kommer från. I 13 år var Narendra Modi chefsminister i Gujarat innan han blev vald till landets högsta ämbete. Modi försöker modernisera Indien, men har fallit tillbaka på hinduistisk retorik och anses vara ansvarig för att spänningen mellan muslimer och hinduer ökat i landet igen.

Ventilen i Gujarat är ön Diu, som är som en fristad i Indien. Den styrs från New Delhi och har egna lagar och regler. Här finns flera katolska kyrkor och det går att äta kyckling, fisk och gris. Det går också att dricka whisky och öl på barerna. För kvinnor innebär friheten att de inte behöver rätta sig efter de ortodoxa hinduiska klädkoderna, utan kan klä sig som de vill.

På Deepee Bar vid utomhusmarknaden är festen på topp, trots att klockan bara är sex på kvällen. Borden är fyllda av bomullsbönder från Gujarat som firar årets skörd.

– Monsunen var riklig i år. Så mycket regn har det inte fallit på tre år, säger en av bönderna.

– Skål!

Kollegorna höjer sin glass med den inhemska whiskyn Bagpiper. Den har inget som helst med skotsk whisky att göra. Endast tio procent av innehållet i indisk whisky är av jäst malt. Resten är jäst melass från de pressade sockerrören. Det vill säga, den indiska säckspipswhiskyn har betydligt mer med rom att göra. Bönderna runt borden tvingar mig att smaka och vrider sig av skratt när de ser mitt förvridna ansiktsuttryck.

– Fy fan!!!

Jag sätter glaset till bordet.

– Haha. Ta en klunk till!

Bönderna klänger på mig och börjar bli jobbiga. Jag tackar för mig och drar vidare till nästa bar. Män sitter i avskilda bås och dricker. Jag ser inga kvinnor.

– I Indien är det bara överklassdamer som dricker. Och de går inte hit, skrattar Chetan.

För tjugo år sedan tog han över sina katolska föräldrars porslinsbutik och bytte ut de asiatiska serviserna i de inglasade vitrinskåpen mot whiskyflaskor. Idag är Casa Luxo en av de mest insuttna barerna i Diu. Själv dricker inte ägaren en droppe.

– Jag har konverterat till hinduismen. Jag äter inte ens fisk, säger 49-årige Chetan.

När klockan blir tio på kvällen stänger han baren.

– Jag tycker inte om när det blir för stimmigt.

Den främsta turistattraktionen, förutom barerna och stränderna, är fästningen som började byggas för över 1 000 år sedan av sultanen av Gujarat. Fem sekel senare erövrade portugiserna platsen och byggde en ännu större fästning som kunde kontrollera sjöfarten över Arabiska havet. Vår guide pratar flytande portugisiska och tar oss till huvudingången.

– Ser ni stenbumlingarna som trillat ner i vallgraven. De kommer från portalen från år 922, säger Wilson Almeida och pekar. 

För två år sedan kom en skolklass från Gujarat för att besöka fästningen. Busschauffören var ledig i några timmar och passade på att göra det som han inte får göra hemma – dricka öl. När eleverna hoppade på bussen igen backade chauffören in i den över tusenåriga kulturminnesmärkta portalen som föll samman.

– Jag har ringt regeringen i New Delhi, kontaktat Unesco. Men ingen gör något. Det här gujarati-folket håller på att upplösa vår historia, klagar guiden.

Han leder oss in i den enorma fästningen som var som en egen stad med 3 000 soldater, kyrkor, barer och restauranger. Trots många anfall av sultanen gav inte portugiserna upp förrän den 19 december 1961. Det indiska flygvapnet släppte en bomb som landade i närheten av ammunitionsförrådet och tvingade portugiserna att evakuera fästningen. Utanför porten stod den indiska armén och grepp 403 soldater. Det längsta kolonialstyret i världen var över och efter 451 år lämnade Portugal sina tre kolonier i Indien.

– De var i alla fall duktiga på att bygga fort, säger en kvinna från Kolkata.

Hon är på gruppresa från Västbengalen och har rest med tåg över hela Indien för att se fästningen.

– Jag är fascinerad av historia. Tänk att de bodde här, säger hon och strÙ�cker handen över fortets överväxta innergård.

Under gruppresan ska hon även besöka det hinduiska pilgrimstemplet Somnath och nationalparken Gir som är Asiens största lejonpark och ligger endast någon timmes bussresa från Diu. En av hennes medresenärer pockar på hennes uppmärksamhet och vill visa en sak.

– Titta, fängelset är fortfarande i bruk, säger han.

Det kvittar att den portugisiska fängelsehålan är nästan 500 år gammal, de indiska myndigheterna använder den ändå till att förvara Dius brottslingar.

Dagen efter vinkar jag in en riksha och drar till stranden. Jag vill strosa omkring, ta det lugnt och njuta av det ljumma havet. Problemet är att det är diwali och hundratals turister från Gujarat har invaderat Nagoa Beach. Ingen pratar engelska, men alla vill ta en selfie med mig. I början känns det kul. Efter att tio främmande män kommit fram och ställt samma fråga känns det jobbigt. Jag simmar ut i havet för att få vara ifred, men inte ens där lyckas jag. När jag ligger på rygg i det salta vattnet simmar två män upp till mig och frågar om de kan få ta en selfie med mig sedan.

Jag lämnar stranden och ber min riksha ta mig till en svalkande plats jag hört talas om. När portugiserna behövde stenblock till sin fästning fann de den hårdaste kalkstenen på en plats mitt på ön. Här lät portugiserna lågkastiga indierna gräva upp stenen och frakta den till Diu. Kalkstenen användes även till stadsmuren och behovet var så stort att det bildades ett underjordiskt system med urgröpta grottor i skogen. På sina håll har grottorna rasat samman. På andra håll strilar ljuset in och skapar en magisk stämning.

Det var här som den senaste versionen av Bollywoodsuccén Agnepaath spelades in. 

– Minns du scenen när hon tar hans vapen, säger en av besökarna till sin väninna.

Hon ställer sig i samma pose som en av Indiens främsta skådespelerskor, Priyanka Chopra, gör i filmen och ber väninnan ta en bild. Kvinnorna kommer från Mumbai och går på arkitekthögskolan i Ahmedabad, som är Gujarats största stad med åtta miljoner invånare. De har rest till Diu med sin kurs för att tillbringa en vecka av lovet här. 

– Vi har bara festat sedan vi kom hit, skrattar hon.

Hennes väninna skakar på huvudet för att försöka framstå som mer seriös. 

– Alltså, vi har hängt på stranden också, säger hon och tipsar om en plats som vi bara måste åka till.  

Den kallas Sunset Point och ligger på en udde, en kilometer utanför stadsmuren. Rikshan släpper av oss och vi går uppför en kulle där olika Gaudiliknade stugor byggts med öppningen mot havet. Klockan är sex på kvällen och familjerna har börjat ta adjö av dagens sol. Jag sätter mig på en bänk bredvid en man från Diu. Han är en pensionerad tjänsteman och brukar cykla till Sunset Point för att se solen sänka sig i Arabiska sjön.

– Jag är inte så mycket för alkohol, men jag gillar den mångkulturella stämningen som portugiserna skapade här. Jag har inget emot katolicismen, säger han.

I dag har katolikerna blivit en minoritet i Diu och endast några hundra familjer pratar portugisiska. De flesta har sålt sina hus till familjer från Gujarat och använt sina portugisiska pass till att flytta till England. I nästan varje kvarter, i den mysiga labyrinten av koloniala gränder i Diu, finns det numera hinduiska tempel.

– Om en generation kan Diu ha förlorat sin särart. Kulturarvet är hotat. Framför allt med alla dessa nationalistiska stämningar i landet, säger han.

På väg ned från kullen stöter vi på en italienare som precis tagit sitt kvällsdopp. Han har rest till Indien en gång om året de senaste 20 åren och föredrar Diu.

– Jag var mycket i Goa innan, men där är så många turister nu. Här är stämningen nästan likadan, men betydligt färre ryssar och israeler, säger Giovanni Trentadue.

Jag berättar att jag tyckte att det var jobbigt att hänga på Nagoa beach. För mycket folk och klängande. Italienaren slår upp ett leende.

– Det är inte där du ska hänga. Här är bästa stranden, säger han och pekar på en hästskoformad strand nedanför kullen.

– Där kan du ligga i lugn och ro en hel dag utan att någon stör dig. 

 

---

Text: Henrik Brandão Jönsson • 2018-11-21
Indien • Restips • Reportage