Ökenexpressen: tåget till kameler, slott och sanddyner

Inte på någon av stationens stora digitala skyltar för avgående tåg hittar jag 14659 Delhi–Jaisalmer Express. Så märkligt, tänker jag. Tåget ska ju gå om en halvtimme. Nu borde det rimligtvis börja utannonseras. Men högtalarutropen, som alla inleds med en triumfatorisk fanfarliknande trudelutt, berättar bara om tåg mot andra städer.

Jag stoppar en stressad resenär i mängden och frågar. För att åtminstone svara något föreslår han med ett förvirrat ansiktsuttryck: perrong sjutton. Jag springer uppför trapporna till gångbron över bangården och ner på plattformen. Men där möter jag inte en enda indisk weekendturist som ser ut vara på väg till det medeltida ökenfortet långt borta i Tharöknen för att par dagars uppfriskande sightseeing, utan bara barfota hinduiska pilgrimer med vandringsstavar och skramlande kokkärl, på väg till templen i Mathura, Krishnas födelsestad.

Det är då jag tittar extra noga på den utskrivna pappersbiljetten och inser att min ökenexpress avgår från Delhi Railwaystation, fem kilometer norrut, och det om bara tjugo minuter. Läget ser med andra ord mörkt ut. Jag kommer att missa mitt tåg. Det är bara att bita i det sura äpplet och boka om till nästa dag.

Det skulle ju lika gärna ha kunnat hända i London, Paris, Barcelona, Milano eller någon annan europeisk storstad med flera stationer för fjärrtåg. Där har de åtminstone säregna namn, vilket gör att risken är liten att man hamnar fel. Man förväxlar inte hur som helst Paddington med Victoria eller Gare d’Austerlitz med Gare de Lyon. Mitt problem i den indiska huvudstaden är att jag åkte till New Delhi Railwaystation när jag egentligen skulle till Delhi Railwaystation.

Men ännu vägrar jag ge upp hoppet. Jag springer därför ut till parkeringen på baksidan av spårområdet och hittar en rad med parkerade svartgula taxibilar, förklarar situationen för en chaufför, som lyssnar intresserat och därefter tänker tyst i några sekunder som känns som minuter.

– Omöjligt, lyder hans dom. Vi hinner inte till Old Delhi på … (han tittar på sin mobilskärm) … arton minuter.

– Men kan du inte köra mig till Sarai Rohilla? undrar jag, eftersom jag minns från en resa med samma tåg tio år tidigare att så heter stationen i västra Delhi som är första stoppet på Ökenexpressens färd västerut.

Jag ger honom ett fett bud – tusen rupier, motsvarande hundratrettio kronor. Han sträcker ivrigt fram sin hand.

– It’s a deal. Hoppa in!

Vi forsar fram i hans slitna Marutitaxi i Delhis hektiska kvällsrusningstrafik. Tåget lämnade Old Delhi på utsatt tid 17.35, det har han kollat i en så-går-tågen-i-realtid-app. Chauffören, som nu hunnit presentera sig som Vivek, trycker gasen i botten i varenda lucka han upptäcker i den sirapströgflytande trafikströmmen. Tre minuter innan tåget enligt den framgooglade tidtabellen ska lämna Sarai Rohilla sladdar vi in på den sandiga parkeringsplatsen framför stationshuset.

Aldrig tidigare har en perrong med ett stillastående tåg känts så efterlängtad. Det enda som hörs är ett svagt elektriskt surr från strömavtagare och kontaktledningar. Jag hör mina egna dova hjärtslag och knastrande fotsteg i tystnaden där jag springer.

Vivek tar mig till min vagn och kollar att mitt namn finns med på bokningslistorna som är uppklistrade direkt på vagnens stålkaross. Loket signalerar för andra gången. Och nu två gånger. Tut-tut! Det är dags att åka, det vet jag av erfarenhet. En signal betyder att det är några minuter kvar. Två signaler att det handlar om sekunder. Jag sätter ena foten på trappen, tar tag i ledstången bredvid dörren och överlämnar tusenrupiesedeln till Vivek.

– Tack, säger Vivek och ser stolt ut, samtidigt som de femton vagnarna i tågsättet rycker till och vi börjar rulla framåt och börjar accelerera på vår färd ut i den stora indiska öknen.

– Chai, chai, chaaaaaiiiiii.

De första timmarna går försäljarna av te och kaffe fram och tillbaka i korridoren och sjunger sina försäljningssånger. Två korta utrop som avslutas med ett långt melodiskt med tonartshöjning på sista i:et. Men det är inte det enda som låter i vagn A3. Två kupéer bort sjunger tolv flickor högt och ljudligt med i Bollywoodlåten Laila main laila som spelas i de portabla högtalarna. Samtidigt som mannen bredvid mig tittar på en film på sin mobil med ljudet på högsta volym och utan hörlurar. Men de är inte ensamma om att sprida ljud omkring sig. Hörlurar är sällsynta, medan mobiler med musik eller blippljud från spel är vanliga.

Det är inte så konstigt att det är som om ringsignalen i min mobiltelefon tappar orken när jag kommer till Indien. Jag hör den inte längre. Däremot hör jag indiernas mobiltrudelutter, som ofta är kända Bollywoodsånger och på så hög volym att det tränger igenom alla störande bakgrundsljud. Indiska tågresenärer har insett detta och ställt alla volymknappar på max. Det skulle inte förvåna mig om mobiler för den indiska marknaden dessutom förses med extra kraftfulla högtalare och en funktionsknapp som kallas “Indian boost”.

I vagn A3 på Ökenexpressen är det många ljud, det är olika ljud, det är olika musikstilar, det är olika språk men faktiskt, inser jag efter en stund, på en behaglig nivå med ljud från hela Indien.

Genom den indiska öknen reser jag i en av de vanligaste klasserna på indiska tåg. Air conditioned three tier, eller AC Class 3 tier som det står på biljetten. Det betyder sexbäddskupéer som är öppna mot korridoren, där det också finns två liggplatser placerade i tågets färdriktning. Blanka blå galondynor, bruntonade fönsterrutor. Det är medelklassens favorittågklass.

Jag reser i en vagn som är ett enda avlångt gemensamt sovrum. Utsikten att få vara ifred är liten, risken att känna sig ensam är minimal, chansen att hitta någon att prata med är överhängande.

Jag börjar med att prata med mannen på sätet bredvid, som presenterar sig som Dilip. Vår konversation följer ett välkänt mönster. Han pratar om sina föreställningar om mitt land. Därefter rättar jag det som jag uppfattar som överdrifter och missförstånd. Sedan berättar jag om mina föreställningar om och erfarenheter av hans land. Och så korrigerar han dem utifrån sitt perspektiv.

Så håller vi på och resonerar, och avbryter oss bara för att köpa sött te med varm mjölk serverat i vita plastmuggar och titta ut genom det långsmala fönstret och konstatera att landskapet blivit kargare. Vi sörplar, smackar och fortsätter vår konversation som följer ett välkänt mönster. Han pratar om sina föreställningar om mitt land. Därefter rättar jag det som jag uppfattar som överdrifter och missförstånd. Sedan berättar jag om mina föreställningar om hans land. Och så korrigerar han dem utifrån sitt perspektiv.

Det är kanske ingen filosofiskt avancerad diskussion, men den räcker gott och väl för att få tiden att gå i en timme eller två medan tåget dunkar vidare in i natten. Och varje gång lär man sig garanterat något nytt.

Men att hitta folk att prata ett språk med som också jag behärskar – det vill säga engelska – är inte svårt på Ökenexpressen.

Plötsligt sitter jag inträngd på britsen mellan flickorna två kupéer bort som nyss sjöng högt till Bollywoodsången som strömmade ur deras medhavda små högtalare. Alla är i tjugoårsåldern och alla studerar psykologi i Delhi. Det är så de lärt känna varandra.

De berättar om sin utbildning och sina framtidsplaner. Någon vill jobba på en skola, en annan på sjukhus, en tredje på ett IT-företag. Drömmarna jag får höra om handlar aldrig om giftermål och barn, sådant som en europé kanske förväntas höra från unga indiska kvinnor, utan enbart om karriär och jobb. Inte så konstigt. Det är ju en yrkesutbildning som sammanfört de tolv flickorna som sitter hopträngda på sex sittplatser i kupén.

En sak till pratar vi om. Vad de ska göra i Jaisalmer, det tusen år gamla ökenfortet långt ute i Tharöknen. Det är första gången de reser så långt bort utan föräldrar och det är första gången de besöker öknen.

– Vi ska rida kamel, säger flickan som heter Ishita och senare ger mig sin mejladress och ber mig skicka några av de foton jag tagit på gänget i kupén.

– Och så ska vi campa i öknen. Det har jag aldrig gjort förut, säger hennes kompis.

Ishita och hennes kompisar kliver också av och använder uppehållet till att spexa, skoja och spela upp olika filmscener för varandra på plattformen, medan de fotar och filmar med sina mobiler. De gör skojiga miner och skrattar och verkar ha det precis så där kul som man hoppas att första föräldrafria utflykten med kompisgänget ska vara.

Jag går fram till teförsäljaren och beställer en mugg med chai som doftar nejlika. Det gör också en man i femtioårsåldern med stickad grå ylleväst, kal hjässa men med desto kraftigare kvastar av hår som sticker ut ur öronen.

– Det var här Indien provsprängde sin första atombomb, upplyser han mig i ett lättsamt, positivt tonfall, märkbart stolt över detta tekniska styrkebesked från hans hemland.

– Jo, just det, svarar jag, eftersom jag innan jag somnade i kupén igår kväll läste i guideboken om Indian Nuclear Test Site som ligger knappt fem mil utanför centrum och har skänkt den lilla ökenstaden internationell berömmelse.

– Vet du vad militärens kodord var för operationen, som hölls hemlig ända fram till smällen? undrar han medan han blåser på det heta teet och plockar fram ett kexpaket och bjuder.

– Tack, ja tack, jag tar gärna ett – men nej, den där operationen, det vet jag inte.

– Operation Smiling Buddha.

– Vilket ironiskt namn.

– Ja, men vore det inte för militärens närvaro här skulle Pokaran inte finnas.

Jag begrundar vad han sagt, men hinner inte svara eftersom loket nu tutar för andra gången. Han småspringer till vagn A2 medan jag skyndar till A3. Konversationer på perronger under tåguppehåll är ofta lovande till en början men avbryts av naturliga skäl alltid abrupt. Just därför flyter de ofta på bra. Den utmätta tiden man har på sig skapar en frihet som gör att man kan prata om nästan vad som helst. Denna gång atombomber. På nästa uppehåll blir det kanske prat om senaste Bollywoodfilmerna. Eller om priset på lök.

Klockan 11.15 ska vi vara framme. Men idag är vi försenade. Flera långa stopp ute på linjen i öknen utan förklaring. Men strax före klockan ett rullar vi in på Jaisalmer Railwaystation, 92 mil sydväst om Delhi. Drygt en och en halv timmes försening hade vanligtvis gjort mig stressad och irriterad. Jag kliver av och får skjuts i en öppen militärjeep in mot centrum och plötsligt uppenbarar sig hela härligheten framför mig. Gyllene fortet – eller Sonar Quila som det heter på hindi. På håll liknar de massiva murarna och tornen sandslotten som barnen brukar bygga på stranden.

Jeepen släpper av mig vid en av den muromgärdade stadens portar och jag fortsätter till fots i de skuggiga gränderna där basarbesökarna trängs med tjocka kor med våta mular. Jaisalmer har världens äldsta ännu bebodda fort – och tillsammans med fem andra fästningar i Rajasthan är det världsarvsklassat.

När jag morgonen därpå sitter upp på kamelen som ska ta mig ut i ökennationalparken på en fyra dagars safari känns såväl New Delhis trafikbuller som den långa tågresans dunkande skenskarvar långt borta. Nu hörs bara det mjuka, dova ljudet från kamelernas trampdynor mot den mjuka sanden, småfåglarnas kvittrande och vindens sus.

Tågäventyr världen runt

Artikelförfattaren har också skrivit Ta tåget – på spåret genom hsitorien, samtiden och framtiden (Ordfront förlag 2019) som handlar om tågresor i Indien, USA och Europa och tar med läsaren på räls tillbaka till 1800-talet och in i framtiden, då tågen kanske rusar fram i rör i jetplanshastighet. Beställ boken i Vagabonds webbshop på Din tidning.

---

Text: Per J Andersson • 2019-12-20
Indien • Restips • Reportage • Tågresor