Efter bara två timmar med snabbåten från Atens hamnstad Pireus når jag Serifos, en av de nordligaste och minsta av öarna i Kykladerna. Känslan när jag står på kajen: nära storstan, men långt från civilisationen.
Från den lilla hamnbyn Livadi går jag till vänster för att komma till Livadakia-stranden, som skuggas av träd, är långgrund och barnvänlig. Här hyr jag rum hos en av familjerna som mött mig på kajen med skylten ”Rooms”. Förutom skandinaviska barnfamiljer syns mest Atenbor som flytt storstan för en helg i övärlden. Storskalig turism lyser med sin frånvaro, liksom parasoll, charterbolag och kryssningsfartyg.
Serifos är maritim glesbygd, grekiska arkipelagens motsvarighet till amerikanska vilda västern. Boomen och rushen kommer kanske hit en dag. Ännu har det inte hänt. Hoppas aldrig.
Det är kargt, strävt och skönt, prickigt av vita stenhus och kantat av gyllengula stränder. Och mitt på ön tronar huvudbyn Chora, som på avstånd ser ut som en klick nyvispad grädde som en jätte spillt ut på den ljusbruna kullen. Dit upp tar jag bussen, men tillbaka till hamnen traskar jag i de breda stentrapporna. På Serifos är det inte långt någonstans. Just därför känns den extra ö-ig. En plats avskuren från resten av världens tröttande intensitet. En enda lång utandning.
