Annons
Annons

Amorgos, ön i det stora blå med gigantiska existentiella lugnet. Foto: Per J Andersson

Grekland

Den grekiska ön där du slipper massturism

En drake som slumrar i Egeiska havet. Taggig och brun ligger den blickstilla mitt i det stora blå. Följ med på en resa till den grekiska ön som genom sin filmkarriär och existentiella lugn fått kultstatus.

Text: Per J Andersson • 2024-07-08 Uppdaterad 2024-07-09

Sommarläsning: Första gången jag besökte Amorgos träffade jag Irini Giannakopoulous. Med mig hade jag Malin, min dotter, som då var sju år. Irini tog med oss på slingriga vägar till hennes födelseby Tholária en bit upp i dalen. Därifrån fortsatte vi med Malin på åsneryggen upp till vinrankorna och olivträden. Med utsikt över Egeiska havet skördade vi frukterna innan vi fortsatte till Langada, en annan av dalens byar. Där var vi med när byborna trampade vindruvor för att förvandla dem till vin, blötlade de hårda bittra oliverna för att få dem att bli mjuka och milda och rostade fikon och bakade bröd i de vedeldade stenugnarna.

Nästa morgon gick Malin och jag upp före solen och klev ombord på en av fiskeskutorna i hamnen i Aegiali. Under en stjärnhimmel som var så gnistrande och skimrande som jag knappast hade sett den tidigare stävade vi ut i viken. Så tystnade det rytmiska ljudet från tändkulemotorn och vi låg och guppade medan de två besättningsmännen la ut näten.

Aegiali heter hamnbyn med bästa stranden. Här sedd från Irini Giannakopoulous hotell uppe på drakryggsberget. Foto: Per J Andersson

Läs också: Tack vare dig har Greklands kris vänts till framgång

Stekta sardiner

Deras förväntningar handlade om sardiner, kanske några havsabborrar och om gud vill en och annan rödmullefisk, den mest värdefulla. Det blev mest småfisk, men vi fick ändå med oss några sardiner som jag gav till kocken på Irinis hotell. Till lunch samma dag serverade han dem stekta i olivolja med salt och pressad citron tillsammans med en tomatbönsoppa. Tillsammans smakade allt gudomligt, som det gör när man gått upp klockan fyra och varit med och fångat maten som ligger framför en på tallriken.

En annan dag vandrade vi med getaherdarna upp på öns blåsiga drakrygg där man fattar fullt ut vilka vidder som omger en eftersom man ser havet åt alla håll vilket gör att det känns som om man balanserar på en knivsegg. Och en tredje dag bytte vi om från vardag till fest och följde med på bröllop på stranden där brudgummen red på en åsna. Fjärde dagen var det barndop i ett kapell längre upp på berget där det serverades gräddtårta på papptallrikar och Chivas Regal-whisky ur plastmuggar. Därefter fick alla gäster en liten gullig docka som hade en ryggsäck fylld med vita karameller.

Ta del av det lokala

Irini hade en plan. Hon ville att turisterna skulle lära sig om öns näringar och traditioner, precis som vi nyss hade gjort och som jag skulle skriva reportage om. Hon ville visa för resten av världen vad öborna gör för att leva och överleva och hur allt hänger ihop. Efter vårt besök lät hon trycka en broschyr som pryddes av en bild på Malin där hon står i vinodlingen och äter av druvorna. Med den skulle Irini locka besökare att boka en skördevecka på ön. Det gick inte så bra. Förmodligen därför att året var 1996 och Irini var ett decennium före sin tid. Idag, tänker jag, hade det blivit rusning bland urbana hipsters efter att få vara med och skörda närodlat på semestern i Medelhavet.

Nu, när vi träffas igen, har det gått ett kvarts sekel sedan dess. Hotellet som hon och hennes man öppnade några år före mitt första besök har byggts ut och blivit lyxigare. Amerikaner med tjocka plånböcker är numera en av hennes målgrupper. Skördeveckan som idé har hon begravt, men fortfarande arrangerar hon bröllop för besökare som vill gifta sig på grekiskt vis och fortfarande serverar hotellrestaurangen så mycket av maten som möjligt tillagad på lokala råvaror i säsong. Hon har inte helt och hållet glömt sin ursprungsidé.

Irini är sen till vårt möte. När hon till slut kommer inrusande i lobbyn på trippande klackskor och med rosiga kinder ber hon flera gånger om ursäkt sedan hon kindpussats färdigt. Kursen hon hållit för besökande kvinnor från USA och Costa Rica och som har handlat om hur man lagar lokala maträtter kunde hon ju inte bara springa ifrån. Det är med de kurserna hon förvaltar arvet efter skördeveckan. Idag har hon många anställda. Yogalärarna och kockarna har hon hämtat från fastlandet, till och med utlandet, liksom conciergen, en graciös man med feminina drag och en lika snygg som queer klädstil som känns som om den hör hemma på coolaste klubben i en världsmetropol.

Frukost på Irinas hotell med saltvattenpoolen. Foto: Per J Andersson

Spa och saltvattenpool

Senare under min vistelse på ön får jag också höra kritik från byborna mot Irini och hennes hotell. Från kajen i Aegiali ser man hur det brer ut sig på berget på andra sidan viken. Det är ju öns största, exklusivaste och dyraste. Hela komplexet består av spa och saltvattenpool och många huskroppar byggda i suterräng. Byborna tittar då och då upp mot det, skakar på huvudet och säger till varandra: ”Det där kan aldrig ha gått rätt till med bygglovet!”. Men Irini skäms inte för sig. Kanske därför att hennes framåtanda är ett resultat av en annan attityd än den som normalt gäller i en traditionell by på en liten grekisk ö.

Det nya förhållningssättet lärde hon sig under de tio år hon, maken och barnen bodde i New Jersey på andra sidan Atlanten. Hon berättar stolt om hur hon efter återkomsten med två tomma händer startade sin verksamhet och överförde The American Dream till sin lilla grekiska födelseö och i sitt anletes svett jobbade sig upp till det som är idag.

– Jag gjorde allt i början. Körde minibussen för att hämta gäster i hamnen, satt i receptionen och checkade in, satt på kontoret och tog emot bokningar, städade rummen, lagade maten. Det var tufft. Det kom ju bara en båt i veckan och turisterna var få. Men så flög det i mig hur jag skulle expandera. Min idé var att åka på resemässor världen runt och promota ön och hotellet, berättar Irini där vi sitter på terrassen till hennes eget imperium och sippar på varsitt glas lokalt vin med utsikt över den vita byn, den gula sandstranden och den turkosfärgade havsviken.

Levande musik i gränden i byn Langada. Foto: Per J Andersson

Bortom civilisationen

Turismen anlände sent till Amorgos. Irini berättar om en engelsk kvinna som kom på besök i början av sjuttiotalet. Det fanns inget hotell så Irinis pappa erbjöd kvinnan att bo gratis i familjens lilla strandhus mot att hon undervisade honom i engelska. Irini var elva år och fick också lära sig några ord. Ett av dem var ice cream.

Men hon fattade inte vad det var för något. Hon hade aldrig smakat på det som det engelska ordet benämnde. Dalen i nordöstra hörnet av ön där såväl byn där Irini föddes som hennes hotell ligger saknade fortfarande elektricitet och vägförbindelse med Chora, öns administrativa huvudby. Det fanns därför inga bilar i dalen och inga kylskåp, frysboxar eller tv-apparater.

Skulle man någonstans utanför dalen fick man vandra, rida åsna eller ta båten. Färjeförbindelserna till grannöarna och fastlandet var glesa och sporadiska. Kvinnorna skötte de magra terrassjordbruken, husen och barnen, medan männen blev sjömän och försvann. Varje gång de kom på hembesök hade barnen växt flera centimeter sedan de sågs sist.

Nu är det andra tider. Idag är det så mycket enklare att leva på en glesbefolkad ö långt ute i havet. Unga flyttar till fastlandet för att utbilda sig, men kommer allt oftare tillbaka. Inte för att fiska och skörda oliver, utan för att jobba på distans med det de utbildat sig till.

– Idag är kommunikationerna fantastiska. Vi har dagliga färjor och internet. Vi kan se på nya filmer och teaterföreställningar. Tack vare det digitala har vi tillgång till allt som de har på fastlandet. Vi har till och med en teater- och dansskola numera. Herregud, sådant kunde vi bara drömma om när jag var liten, säger hon entusiastiskt och ivrigt.

Därefter visar hon mig en video i sin mobil som hon filmat några dagar tidigare då ett gigantiskt kryssningsfartyg kom på besök och ankrade på redden. Jag ser hur den lilla färjan, Express Skopelitis från Small Cycladic Lines, och den konkurrerande betydligt större Blue Star-färjan kommer in i bildrutan och framstår som rena rama små fritidsbåtar i jämförelse med kryssningsjätten.

– Så graciöst och vackert, stönar Irini som anser att både kryssningsskeppets kapten och turisterna betedde sig respektfullt och anständigt.

Bättre förbindelser med fastlandet fick Amorgos när Blue Star-färjorna började trafikera ön. Foto: Per J Andersson

Skeptiska till kryssningar

Hon har skäl att vara positivt inställd eftersom hon var den enda på ön som hade organisationen, guiderna och bussarna som krävdes för att ordna utflykter för kryssningsturisterna. Det innebar förstås att hennes hotellföretag tjänade en stor del av de pengar som besöket genererade. Många av byborna som jag pratar med de kommande dagarna är däremot skeptiska. De jämför kryssningsbesöket med speed dating och en besöksnäring på steroider. Bara ett fåtal, typ Irini och hennes familj, lyckades ju tillgodoräkna sig merparten av de snabba cash som flödade under några få intensiva dagar.

Men jag anar också en annan mer kulturell källa till dålig stämning. Allt det som storskalig kryssningsturism representerar skär sig ju med öns image som en liten, lugn och långsam plats långt borta från den stora, stökiga och bökiga världen. Den image som gjort att den vanligaste sortens besökare de senaste femtio åren har varit öluffande civilisationsflyktingar i jakt på avspändhet och genuinitet. Resenärer som på ön tycker sig ha hittat sitt ermitage, alltså en avskild plats som haft turen att undkomma den moderna världens flodvåg. En tillflyktsort där lamporna inte blinkar och skvalmusiken inte skrålar, där man istället känner doften av örter, hör getternas pinglande klockor och blickar upp mot en nattlig stjärnhimmel opåverkad av ljusnedsmutsning.

Nuförtiden är flykten en självvald semesteraktivitet eller ett sökande efter ens sanna inre jag eller förmodade ursprung. Men tidigare i historien har Amorgos tillsammans med öarna Ikaria och Gyaros upprepade gånger använts som förvisningsorter dit regimen skickat kritiker man vill bli av med. Amorgos isolerade läge var den ultimata förvisningsorten. Först romarna, därefter den bysantiske kejsaren och senast militärjuntan använde sig av ön för att bli av med oppositionella. Den mest kände fången under juntan, som styrde landet 1967–1974, var den vänsterliberala ministern George Mylonas. Känd kanske framför allt för att han en natt lyckades fly från diktaturens kreatur på den branta bergiga ön med hjälp av en båt som kördes av hans svärson.

En episk flykt som förvisso var enklare och därför mindre dramatisk än rymningarna från fängelseöarna Alcatraz och Djävulsön, men tillräckligt spännande för att bli en nagelbitande bok med titeln The Amorgos Conspiracy. När jag en dag står på stenstranden Agia Anna på öns sydkust och blickar uppför den nästan lodräta bergväggen där det medeltida klostret Panagia Hozoviotissa hänger som ett svalbo, inser jag att flykten var en enorm fysisk utmaning, något som blir ännu mer uppenbart när jag senare samma kväll tittar på en Youtube-dokumentär om Mylonas våghalsiga flykt.

St Ana-stranden nedanför klostret. Foto. Per J Andersson

Dubbelt kär

En av mina närmaste vänner reste hit i slutet av åttiotalet, mest för att hitta sig själv och kom tillbaka och var kär både i ön och i en tjej från Berlin som hade åkt hit av samma skäl som han. Min vän beskrev ön som ett fynd för dem som inte känner sig hemma i det moderna och urbana. Dessutom lät öns namn i sig så romantiskt. Det gjorde att jag några år senare bestämde mig för att resa hit. Jag blev inte besviken. Det är jag inte nu heller. Vid sidan av expansionen av Irinis hotell är det inte mycket som förändrats sedan mitt första besök. Det gör mig hoppfull om att en lågmäld turism ändå är möjlig.

En ö där livet är enkelt och beständigt kommer alltid att vara mitt förstahandsval som resenär. Men vem är jag att kritisera exploateringar som gör det möjligt för fler att kunna bo kvar. Därför har jag svårt att döma Irini. Hennes komplex flyter trots allt in i öns traditionella stil och hon har ambitionen att inte slösa på resurser. Bland annat pumpar hon upp saltvatten till poolen istället för att använda vattenledningsvatten som det är ont om (en del av Amorgos dricksvatten kommer från en avsaltningsanläggning medan resten absurt nog levereras med tankbåt från fastlandet).

Att byborna är så kritiska handlar i grund och botten om samma sak som gör mig tvehågsen. De tycker också att livet på ön helst ska vara som det alltid varit och verkar inte värdesätta att Irini genererat mer välfärd, i och med de jobb hon skapat, än någon annan enskild på ön. Jag står som åsnan mellan två hötappar. Jag tycker att både Irini och hennes kritiker har rätt. Men ska jag gå på vad jag själv är sugen på att få under ett öbesök, ja då hoppas jag att hennes kritiker står på sig. Även nästa gång jag kommer hit vill jag ha det lantligt pittoreska, motsatsen till min moderna vardag. Även då vill jag höra getternas pinglande klockor och känna doften av vilda örter.

Kykladisk konst

Tidigt om morgonen vandrar jag på stigarna på de terrasserade bergssluttningarna som stupar ner i havet. Det doftar från torr jord, sanddammiga buskar och syrliga timjansknippen. Det är ovanligt torrt i år, har jag lärt mig, eftersom vinterregnen var snålare än vanligt. Havet kluckar, frasar och skvalpar svagt mot stenarna långt där nere. Medelhavet känns så vänligt, så olikt Atlanten.

På terrasserna prunkar inte längre de olivträd och vinbuskar som växt här sedan antiken. Stenmurarna som bär upp de förtorkade resterna har börjat rasa. I rask takt överges det magra jordbruket. Mycket lönsammare är det att bygga ett hus med semesterlägenheter som man kan hyra ut tre månader om året. Så då gör man förstås det istället.

Jag tänker att med ett så angenämt klimat och relativt beskedligt hav är det ingen slump att det var på Amorgos och grannöarna i Kykladerna som en av världens första högkulturer blomstrade för nästan femtusen år sedan, långt innan antikens Aten blev en stad att räkna med. På ön har man bland mycket annat hittat Dokathismata, en av många marmorstatyer som daterats till 3000–2000-talet före vår tidräkning. Den föreställer en estetiskt minimalistiskt utformad kvinna med smala och kantiga kroppsformer, spadformat huvud med rak näsa men utan ögon och mun, armarna i kors och utsträckta tår.

Hon är så långt ifrån en symbol för fruktsamhet man kan komma. Istället brukar hon liknas vid modernistiska nittonhundratalsverk av skulptörer som Jean Arp och Constantin Brancusi. Jag tycker mest att hon ser ut som en android som leviterar ovanför marken, en besökare från en annan planet, klädd i en tajt rymddräkt. Jag får von Däniken-fantasier om tidiga besök från yttre rymden när jag promenerar tillbaka mot Levrossosviken. När ett ufo just landat på stranden för femtusen år sedan rasade kanske samma debatt som idag mellan byborna om hur man skulle se på dessa oväntade besök av främmande varelser i konstiga farkoster från fjärran platser.

Läs mer: Öluffa i Grekland – 8 öar du inte får missa

Luc Besson-frälsta fransmän begtraktar vraket av M/S Inland som är med i filmen Det stora blå från 1988. Foto Per J Andersson

Stora blå

Sedan slutet av åttiotalet finns också en annan sorts besökare som i nio fall av tio kommer från Frankrike. De har lockats hit av Luc Bessons film Det stora blå som till stor del spelades in här på ön. Filmen handlar om en lika melankolisk som hängiven fridykare, en karaktär inspirerad av fransmannen Jacques Mayols liv. Djupdykning med simfenor men utan lufttuber – och ibland till och med utan cyklop – är en sport som sedan dess bitit sig fast på ön. Trots att det gått mer än tre decennier sedan filmen hade premiär ser jag skyltarna överallt där de sitter uppsatta längs grusstigarna ner mot stränderna med erbjudanden om ”Freediving School” och ”Swim like a dolphin in Amorgos crystal clear water”.

En av filmens få komiska scener är inspelad när den sorgsne pojken dyker med en galen italienare vid ett skeppsvrak. Det vraket ligger fortfarande kvar i samma bukt på öns västligaste udde. Därför vallfärdar de Luc Besson-frälsta fransmännen dit. Tålmodigt knallar de stigen från en inhägnad med getter och en uppställningsplats för rostiga bilar och husvagnar mellan taggiga buskage och vassa kalkstensklippor för att titta på det snart helt sönderrostade vraket av M/S Inland. Fransmännen roar sig med att kasta sten på det, där det ligger med grav slagsida några meter ut från stenstranden. Den som träffar skrovet först vinner och blir bjuden på en öl av de andra.

Le Grand Bleu Café i hamnbyn Katapola. Foto: Per J Andersson

Sedan går de på Le Grand Bleu Café i hamnbyn Katapola, dricker sin öl. Här visade barägaren Kostas filmen prick klockan halv nio varje kväll i 30 år. Sedan tyckte han det fick vara nog.

– För Luc Besson-fans har ett besök på Amorgos blivit lika viktigt som vallfärden till Mecka, de bara måste göra den en gång i livet, skrattar Christos Souglis i Aegiali, öns andra hamnby.

Intill piren där färjan lägger till driver Christos hamnkaféet Amorgalos. Det är inrymt i det som tidigare var hamnens väntsal, biljettkontor och kafé. Sedan Christos tagit över har det blivit ett poppis ställe bland infödda och resenärer. Här hänger man länge, röker Papastratos- och Kareliacigaretter, medan man pratar om livet och äter fisk och bläckfisk tillagat på ett nyskapande sätt. Trots innovativ kokkonst ser många bybor hans ställe fortfarande som vad det en gång var: öns reception. Det är ett sådant där ställe där man får vara som man är, även om man är lite eljest. Som ikväll när en av de manliga gästerna sitter med skepparmössan på men med bar överkropp och stolt visar upp sin stora håriga och solbrända mage medan han äter sitt kvällsmål.

Läs också: Greklands 12 vackraste platser – se listan

En ö-vagabond

Christos kommer från kuststaden Alexandroupolis i norra Grekland där hans pappa både fiskade och snickrade för att försörja familjen. Där växte han upp och blev van vid att alltid ha bergen i ryggen och havet framför sig. Så flyttade han till Thessaloniki, också det en fastlandsstad i norr, innan han gav sig av söderut mot övärlden. Sedan många år bor han på Amorgos mellan påskveckan och höstdagjämningen för att därefter flytta till Ermoupolis, staden på ön Syros där han tillbringar de regniga vintrarna. Han kallar sig önomad och med sitt rufsiga krulliga hår, glesa skägg, hesa whiskyröst, hjärtliga skratt, starka närvaro och livsbejakande inställning till livet känns han som en lyckligt övervintrad hippie, trots att han är för ung för att vara en i original från sjuttiotalet. Men en fri själ vill han vara, mitt i det stora blå, med flera hem och en bar, men utan fast relation och egna barn.

Första gången vi träffas är det tidig kväll och Christos har fullt upp med att servera alla som vill ha sin ouzo, tsatsiki och havsabborre eller fläskkotlett. Han springer mellan borden med sitt fladdrande hår och breda leende. Svetten pärlar sig i pannan, blicken är flyktig. Men ändå kommer han och slår sig ner vid mitt och Noas, alltså min fjortonåriga sons, bord. Christos betraktar Noa.

– En snygg ung man, jag gillar din stil, smickrar han, och gör både Noa och mig malliga.

Men sedan får han något bekymrat i blicken.

– Men hur sitter du? undrar han och börjar instruera Noa att bresa mer med benen.

Han tittar på mig med skeptisk min, som om han vore kritisk till att jag missat just denna del av pojkuppfostran. Sedan visar han Noa hur man gör. Benen ska vara vinklade som ett V utifrån kroppen, så att det tydligt syns att man äger världen! Och så gärna en av fötterna på tvärslån längst ner på stolen bredvid! Luta dig tillbaka! Och så ut med bröstet! Glöm inte en lugn avslappnad min, gärna lite blasé! Och så blicken, med den ska du spana efter snygga kvinnor!

Noa gör som han säger. Christos blir nöjd.

– Wow, grabben, nu sitter du som en riktig grek, säger han med sitt breda flin som gör att jag inte riktigt kan avgöra om han är seriös eller sarkastisk.

Nästa morgon är jag tillbaka på Amorgalos. Havet kluckar lugnt. Solkatterna dansar runt i hamnbassängen. Ännu gapar borden på uteserveringen tomma och Christos tar med sig sin frappé och sitt cigarettpaket och slår sig ner vid mitt bord. Han drar ett bloss och börjar berätta om sitt första möte med ön. Det var magiskt, säger han. Han kan inte riktigt beskriva lyckan han kände, men han ska försöka. Det handlade om att uppfyllas av fridfullhet och av att äntligen ha kommit hem. Han kände att det var en isolerad plats där hjälp utifrån tar tid på sig för att anlända, men som paradoxalt nog ändå gör att man känner sig säker.

Läs också: Öluffarens guide till Kykladerna – tips inför en grekisk öluff

Fava. Grekisk ”hummus”. Foto: Per J Andersson

Skyddande sköld

Under åren som gått sedan dess har han träffat många likasinnade. Ofta resenärer från fjärran länder som också beskriver första mötet med ön som en hemkomst.

– Är det inte konstigt? frågar sig Christos, sippar på sitt iskaffe och tänder ännu en cigarett. Det finns en hel planet full med spännande platser och ändå återkommer de hit vartenda år i decennier. Men jag är ju likadan. Så jag vet inte om det är så konstigt.

Det omgivande havet beskriver han som ”en skyddande sköld”. Inget i yttervärlden kan nå dig direkt, angripa dig, drabba dig. Istället, säger han, anländer allt – nya besökare, varuleveranser, brev från älskare och älskarinnor – med en av de dagliga båtarna. Kontrollerat, begränsat och tryggt. Samtidigt tycker han att havet har en förmåga att öppna sinnet. Christos dyker gärna ner under ytan i det, inte som i den franska kultfilmen och som Jacques Mayol. Christos föredrar tuber. Tillvaron därnere i det till synes oändliga stora blå påverkar själen, säger han. Du blir först instinktivt stressad när du inser att du är under vattenytan och inte kan andas. Hjärnan skickar en signal till dig om att du måste simma upp för att få luft. Men då säger du till din hjärna: Det är lugnt, jag kan stanna här nere, jag har luft i tuberna! Och då, förklarar Christos, inträder en stor frid.

Så pratar vi om att livet på ön idag är så mycket enklare än förr, samma tema som Irini var inne på dagen före. Den gamla kulturen har fått en ny vitamininjektion tack vare inkomsterna från turismen och möjligheten att ta del av den stora världen via den nya tekniken.

– Jag ser ett nytt intresse för det lokala. Jag ser hur de unga på ön deltar i panigiris (byfesterna) och bejakar traditionen. Samtidigt som de är uppkopplade mot omvärlden. Det är ett gott tecken i tiden.

Som Odysseus

Vangelis Vassalos har aldrig ångrat att han återvände.

Han lämnade Amorgos när han bara var tolv för att gå i skolan och bo i internat på Naxos. Det var en enklare lösning än att varje morgon vandra flera timmar över bergen till huvudbyn, Chora, som ligger två mil bort i andra änden av den långsmala ön. Därefter hamnade han via Syros i London där han blev kvar i elva år. En dag på besök på Kreta mötte han Eleni, som kommer från Thessaloniki och tillsammans bestämde de sig till slut för att flytta till Vangelis födelseö. Sedan tjugofem år tillbaka bor de i byn Langada med Vangelis nittiofyraåriga mamma på övervåningen och sin egen butik med torkade örter, oljor och parfymer på nedervåningen.

Langada är en by från förr. Smala trappgränder med duvor som kuttrar, katter som blundar och kaféer med farbröder med läderhud som dricker grekiskt kaffe ur små, näpna dockporslinskoppar. Just ikväll är det rebetikakonsert på en av tavernorna. Trots att det är mitt i högsäsong för turism är det praktiskt taget bara öbor som samlats för att lyssna på den vemodiga grekiska bluesen som lär ha fötts bland flyktingar i Pireus på 1920-talet. Efter det grekisk-turkiska kriget och den efterföljande etniska rensningen hade de flytt från Smyrna, dagens Izmir, och de andra etniskt blandade städerna i Mindre Asien där greker levt sedan antiken.

Jag och Vangelis ålar oss förbi musikerna och publiken som sitter på pallar och traditionella tavernastolar och går upp på taket. Musikerna bugar sig för honom och nästan alla andra hejar. Uppe på taket under stjärnhimlen är vi ensamma och hör bara svagt i bakgrunden den sorgsna musiken som handlar om att plötsligt förlora sitt hem.

– Att växa upp i en by på en ö är något helt annat än att växa upp i en by på fastlandet. Det speciella med ölivet är ju att man både är isolerad och bor intill en huvudled, alltså havet. Med fartygen kommer hela tiden nya influenser och andra sätt att tänka och leva. Så har det varit sedan antiken. Därför blir öbor mer kosmopolitiska, toleranta och vidsynta, säger han där vi sitter och smuttar på varsin Fix-öl i doften av träkolsgrillad bläckfisk som stiger upp nerifrån den smala gränden.

Utsikt från Hotel Aegialis. Foto: Per J Andersson

Glöm inte de små öarna

Vangelis, som är syssling med Irini, har en mörkblå t-shirt med en teckning som föreställer en liten ö i havet och en text som lyder Small islands matter. De flesta här är, som han uttrycker det, Jack of all trades, master of none, alltså mångsysslare. Hans farfar var en sådan och jobbade som sjöman i handelsflottan, men höll också på med egen handel och fiskade och odlade hemma på ön. Så har det fortsatt, numera med turismen som en av flera födkrokar. Hans bror har byns populäraste taverna på andra sidan gränden och själv tar han och Eleni ofta emot turistgrupper för att föreläsa om och sälja hälsovårdsprodukterna de själva kokar ihop i en liten lokal längre upp i bergsbyn.

Han är förstås överens med de andra om att de sextio vindkraftverken bör stanna på ritbordet. Istället tycker han att öborna borde återuppta odlingarna och fisket. Men EU har gett fiskarna bidrag för att lägga ner. En efter en har tackat, tagit emot och lagt av. Nu finns bara en handfull lokala fiskare kvar, vilket han tycker är sorgligt. Däremot har man strösslat bidrag över getaherdarna, suckar han djupt, liksom för att understryka hur fel det är. Vangelis är bekymrad, precis som Irini och Christos: getterna, säger de, äter upp allt som växer. Snart är ön renrakad på växtlighet. EU-bidragen till ren energi skulle istället kunna gå till att plantera träd, tycker han. Och odla bönor som man gör fava på, den lokala specialiteten som är förvillande lik hummus men består av mosade bondbönor istället för kikärtor.

Att Amorgos är en plats för dem som söker sitt ursprung gillar han.

– Det är sann ekoturism. Och i fler betydelser än vi vanligtvis förknippar med begreppet. För ”eko” betyder ju också ”hem” på grekiska. Att komma till ön är att komma hem. Efter mina äventyr på fastlandet återkom jag till Amorgos, precis som Odysseus efter sina äventyr återkom till Ithaka.

Det finns för få Ithaka och Amorgos, säger han, platser som man kan kalla för ”hemma”. Förr eller senare måste vi alla återvända till en sådan plats för att kunna levare vidare i harmoni.

– Innerst inne är vi alla Odysseus som söker efter vår hemö.

Färjan lämnar Aegiali och sätter kurs på Pireus. Foto: Per J Andersson

Känner mig fri

När jag senare samma kväll lämnar Amorgos med Blue Star-färjan som ska ta mig till Naxos tänker jag ännu en gång på den existentiella känslan som ön väcker. Den som får oss att ständigt återvända och några av oss att till och med slå sig ner här för gott och kalla ön för sitt hem.

Men vad är det som lockar just mig? Är det drakryggen eller det stora blå? Redan innan jag formulerat frågan vet jag svaret. Det är kombinationen – alltså branta berg som stupar ner i ett stort hav. Det trollbinder mig och får mig att känna mig så obetydlig och tillfällig och uppfatta naturen så storslagen och evig. Hur konstigt det än låter får det mig att känna mig lite friare.

Det här är ett förkortat utdrag ur ett kapitel i reportageboken Drömmen om en ö (Ordfront 2022) av Vagabonds Per J Andersson. En bok som – förutom Amorgos – handlar om El Hierro, Norra Sentinel (Andamanerna), Bali, Gotland, Denis Island (Seychellerna), Usedom (Tyskland), Sri Lanka, Norrbyskär (svenska Västerbotten) och Muravandhoo (Maldiverna).


Text: Per J Andersson • 2024-07-08
GreklandRestipsAmorgosBåtluff

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Rulla till toppen