Sagolika Färöarna – den nya drömdestinationen

– Oh my dear. Oh my gosh, oh that’s really nice, viskar det amerikanska paret exalterat när lunnefågeln sticker ut huvudet ur sin håla i gräset och vickar lätt på huvudet. 

Den sagolika fågeln springer ut från klippan och störtdyker ner i havet. Med sina sorgsna sneda ögon och den färgglada näbben som känns helt malpacerad i den karga miljön. 

Regnet kommer från alla håll. Paraplyet som jag håller ovanför mig vänder sig ut och in i blåsten. Det är snart midsommar men understället och mössan som jag motvilligt packade ner i sista stund kommer väl till pass redan första dagen. 

Men vem bryr sig. Är det sol och värme som hägrar kan man åka någon annanstans. Öriket i Nordatlanten har legat högt på min personliga önskelista ända sedan min morbror kom hem med en uppstoppad lunnefågel efter en skumpig båtresa till Torshamn någon gång på 1980-talet. Det är något romantiskt och fascinerande med platser som är så otillgängliga. Idag har isoleringen brutits, med dagliga direktflyg från flera platser i Europa. Färöarna må vara blött, men har plötsligt blivit väldigt hett. 

Dagen därpå har det slutat regna och vi vandrar ut till Traelanipa. En blank sjö bredvid en brant klippa som störtar ner i havet. Det är hypnotiskt att lyssna på bruset av vattenfallet och dånet från gigantiska vågor som dundrar in i klippväggen. Stormfåglar seglar på havsvindarna. 

Några unga turister från Ryssland och Ukraina sitter med jackor över huvudena och ser över sin fotoskörd. 

– Vi såg bilder från Färöarna på Instagram och ville åka hit för att uppleva naturen. Vi liftade direkt till Traelnipa från flygplatsen, kom hit vid midnatt och somnade till ljudet av havet. Väldigt fridfullt, säger Anastasiia Khalinoi. 

Det ligger nära till hands att gissa att hajpen som drabbat “grannön” Island är på gång att hända även här. Förutsättningarna är liknande. Vild natur, kargt folktomt landskap och mäktiga vyer. Till skillnad från Island hann inget Game of Thrones-avsnitt spelas in på Färöarna men landskapet hade passat som stand in för Westeros vilken dag som helst. Gänget från Ryssland och Ukraina har precis spenderat en vecka på Island men gillar redan Färöarna bättre.

– Island var fint men det är för mycket turister, särskilt vid de kända platserna, säger Alex Karamanov.

Fisket står fortfarande för drygt 90 procent av Färöarnas ekonomi, men turistnäringen är på stark frammarsch. Bland vandrare, fågelskådare och äventyrliga turister med smak för udda destinationer har öarna varit kända länge men nu börjar Ù�ven andra typer av besökare att få upp ögonen för Färöarna.  

– Turismen är viktig, vi behöver ett extra ben att stå på. Det är vanskligt att vara för beroende av fiskeindustrin, säger Oli Rubeksen medan han ropar kommandon till sin svarta bordercollie. 

Oli har stickad kofta, runda glasögon och snaggat grått hår. Till vardags är han socialarbetare men på fritiden bjuder han och hans fru in besökare till sitt hem i byn Vedbastadur för en genuin upplevelse av Färöarna.

Vallhunden springer som ett jehu över det gröna fältet och föser fårflocken framför sig. På Färöarna finns mer än dubbelt så många får som människor, men det är inget som ger några stora pengar, menar Oli som är nybliven fårägare.

– Nej, det är mer en livsstil. Fårskötsel är fantastiskt kul, säger han och lyfter upp ett av de toviga lammen och tar fram kniven för att märka det i örat. Blodet droppar ner på hans tröja.

Inne i Oli och Annas hem bjuds vi på en färöisk måltid som givetvis inkluderar fermenterat lamm, vilket betyder att köttet hängs upp för att ruttna i den fuktiga havsluften under flera månader. Det smakar långt bättre än det låter. Soppa på rökt lax följs av grillade lammribs och rabarberlemonad varvat med lokal öl och snaps. Genom fönstret har vi magisk panoramavy över havet mot ön Hestur.

– Så gott som allt som serveras kommer från gården, eller i alla fall i närheten, deklamerar Anna stolt. 

Färöiska sedvänjor avhandlas och efter ett tag kommer vi in på valjakt. Fortfarande jagas en hel del val på Färöarna, även om myndigheterna avråder från alltför stor konsumtion. Valköttet innehåller nämligen stora mängder kvicksilver. 

– Vi äter det sällan, men när min far var liten serverades val tre gÙ?nger i veckan. Han åt det så ofta att han inte står ut med lukten av valkött längre, säger Anna.

För att förstå vurmen för valjakt måste man blicka in i de historiska livsförutsättningarna på denna karga ö. I dokumentär-filmenThe Island and the Whales gör skådespelaren och djurrättsaktivisten Pamela Anderson ett tafatt försök att omvända färöingarna till vegetarianer, men en lokalbo replikerar att ingenting växer på Färöarna och att det inte heller är så miljÙ?vänligt att flyga in grönsaker.

– Det finns exakt fem personer på Färöarna som är emot valjakt. Jag vet, för jag känner alla fem, säger Oli och ler.

När jag vaknar på fredagen är Torshamn täckt av tjock dimma. Fartygens mistlurar ljuder över bukten. Tjockt svart vatten gungar över tångruskorna. Luften är kall och doftar av hav. Vi bor i ett litet bed and breakfast vid havet coch ägnar dagarna åt utflykter med bil och båt. Idag hoppar vi på färjan till närliggande Nolsoy.

På Nolsoy bor drygt tvåhundra personer, de flesta pendlar varje dag till Torshamn för att arbeta. Hönor och tuppar spankulerar på gräsmattorna. En ensam flicka åker inlines utan hjälm längs de smala bygatorna, med håret fladdrande i vinden. 

I ett av de bohemiska trähusen kring hamnen sitter Jens-Kjeld Jensen i raggsockor och grått skägg, i full färd med att stoppa upp en lunnefågel. Rummet är fullt av djurkranium och uppstoppade djur. Allt från råttor och harar till öarnas karakteristiska fåglar: stormfåglar, havssula, tobisgrisslor. Från ett akvarium hörs skrapet från några levande kackerlackor.

Jens-Kjeld var kock i danska flottan och hamnade på Färöarna för snart femtio år sedan Nu är han den främsta taxidermisten – uppstopparen – i öriket. Han är en känd – ökänd enligt honom själv – profil som ofta skriver insändare i lokaltidningen mot jakt och miljöförstöring. Fåglarna får han ofta av barn som hittat dem på stränderna. Han är emot all jakt, något som är impopulärt på Färöarna där många ser jakt på lunnefågel och andra havsfåglar som en självklarhet. 

– En del tycker säkert att jag är en idiot, en turist som inte ska komma och säga hur andra ska göra, säger han.

Lunnefågeln finns på andra ställen men har blivit en sorts symbol för Färöarna. Men tyvärr är den på kraftig tillbakagång. Det har vi sett med egna ögon på våra dagsutflykter runt omkring på öarna. På ställen där det tidigare brukade vara hundratals häckande lunnefåglar ekar klippväggarna tomma. Som orsak anges klimatförändringar och brist på fisk i haven, men också den lokala jakten. Jens tillhör dem som vill få till ett jaktstopp under några år för att fågelbeståndet ska hinna återhämta sig. Men det finns starkt motstånd, folk är rädda att fredningen ska bli permanent. 

– Färöarna är ett jägarsamhälle, precis som till exempel Grönland. Det är svårt att förändra mentaliteten. Men bland de unga är de få som bryr sig om att upprätthålla de gamla jakttraditionerna, så på längre sikt kommer det att dö ut.

Vi går vidare till Maggie’s, en kultförklarad rockklubb i miniformat på Nolsoy som blivit en samlingspunkt för den lokala musikscenen på Färöarna. Den visar sig ligga i gillestugan i ett vanligt bostadshus och tar in exakt 32 personer, sedan är det slutsålt. Det lokala bandet Danny & the Vitos underhåller och folk dansar kring den lilla scenen och sjunger med i texterna. Några män i yngre medelåldern står på en parkering och dricker medhavd öl innan de ska gå in på klubben.

– Detta är verkligen en fristad på Färöarna. Alltid mycket musiker, mycket liv. Vill du ha en öl? säger Martin Simonsen.

På vägen hem fylls färjeläget av druckna sällskap som väntar på den sista båten till Torshamn. Allsång på färöiska fyller den lilla färjan. Gamla visor om fiskare som alla verkar kunna utantill.

En av männen lutar sig mot mig och säger:

– Något sånt här ser du inte i Stockholm va? 

Ett gäng kvinnor i trettioårsåldern sitter uppe på däck. Gudrun, Annika och Sigrunn. De har varit på party och är på väg hem för att lösa av barnvakterna.

– Färöarna är ett bra ställe att leva och få barn på, långt från alla problem ute i världen. Vi har tur som får leva på en så liten isolerad plats som inte så många känner till. Samtidigt känner jag att många glömmer bort att vi har fått den gåvan, vi måste komma ihåg att älska varandra, säger Annika Zachariasen.

Mer om Färöarna…

Läs Vagabonds guide till Färöarna med tips på boenden, restauranger och att resa dit och runt på ön. Missa inte heller: 10 dagsutflykter på Färöarna – mat, vandring och maffiga vattenfall

Vad: Ögrupp i Nordatlanten. Tillhör Danmark men är självstyrande.

Invånare: ca 50 000.

Huvudstad: Torshamn.

Bäst tid att åka: maj–sep.

Språk: Färöiska, danska. Det går ofta bra att göra sig förstådd på svenska.

Valuta: 1 färöisk krona=1,50 svenska kronor. Har egna sedlar men valutakursen följer den danska kronan. Priserna som anges i guiden avser svenska kronor.

Tidsskillnad: – 1 timme.

10 bästa vildmarksdestinationerna

10 galet vackra platser i USA du måste uppleva

---

Text: Fredrik Brändström • 2019-10-03
Färöarna • Restips