Thailand – Djungeläventyr i Umphang

Håll i dig nu! viskar Johnny som vill förbereda mig på en överraskning.
Strömmen griper tag i flotten. Så sugs vi in under klipputsprÙ�ngets skrovliga tak och glider ut mot tät djungel.
Bortom mörka skuggor skymtar plötsligt ett mystiskt sken. Vatten finns överallt. I vår läckande flotte. I vattenfallens vita slöjor längs bergssidorna. Och i dalgångens botten där Mae Klongfloden flyter under en lågt hängande regnbåge i blått, rött, gult och lila.
Umphang kallas för avlägsnast i Thailand. Det är 66 mil till Bangkok och så långt ifrån resten av nationen att det dröjde tills in på 2000-talet innan 7-Eleven hittade till den betonglagda huvudgatan som rör sig ängsligt nedanför gränsbergen mot Burma.
Thailändska turister har länge sökt sig till trakten för att besöka nationens högsta vattenfall, men utländska besökare är relativt få. Lite märkligt, för då och då bryter Mae Klongfloden alla konventioner om vad som är normalt och rimligt och bildar grön magi.

Ända sedan jag lämnade staden Mae Sot har landskapet känts som en besynnerlig dröm. Där bytte jag från Bangkokbuss till flaket av en silverfärgad lastbil. Färden avverkade 1 219 kurvor och oräkneliga backkrön. Svalstarar dansade som mystiska väsen över bondbyarnas brända fält. Så i kvällningen höjde sig bergen och djungelns kronor bildade tak, innan vägen sjönk ner i en dalgång fylld av insekter som lät som små ringklockor.
Nu är vi här och paddlar i väglöst land. Getingbon hänger som väldiga diskokulor på tvärbranterna och floden framkallar sina egna regnbågar.
– Du kan bara se dem mellan åtta och nio på morgonen, förklarar guiden Johnny som är stolt över att ha lyckats pricka in fenomenet. 

Johnny tillhör karenfolket. Uppväxten nära djungel betyder ögon som upptäcker alla avvikelser i den gröna väven. Ånga som strömmar upp ur varma källor. Den flytande stocken täckt av tropiska fjärilar. Ropande örnar, svarta drongos och en fruktbärande gren som hänger märkligt tungt över floden.
Jag ser plötsligt lite päls, skymtar rörelser. Aporna äter frukt.
– De är rädda för oss, viskar Johnny.
Gruppen flyr snabbt från flodstranden. Tjuvjakt är vanligt. Till och med i traktens reservat och nationalparker. Under de kommande dagarna ser vi ofta unga män med hemmagjorda muskedunder.
– Det finns en tradition av jakt, förklarar Johnny.
Men också behov av pengar och mat.

Tidigare rymde gränsbergen mot Burma livskraftiga bestånd av tiger och tapir. Nu återstår bara skärvor. Och jakten handlar inte enbart om dödande för mat, utan också handel med exotiska djur. Kanske är det därför som Mae Klongflodens andeväsen är arga.
– Två guider har redan drunknat i år, muttrar Johnny bekymrat, då vi lämnar flotten och fortsätter genom en brännande het eftermiddag.
Jag börjar längta efter vatten och svalka. Stigen kryper under lianer. Ett tilltagande dån lovar en öppning. Så slår Thee Lor Su hål i djungeln och vräker sig mullrande genom grönskan i tre etager.
Simmar i de naturliga poolerna under Thailands högsta vattenfall, och fylls av fullständig frihet. Vattnet är mjölkigt turkost. Röda trollsländor vilar på stenarna, luften är full av ropande fåglar och helglediga thailändare plaskar förtjust i det kylslagna vattnet.

Vårt nattläger ligger i en djungelglänta. Samtidigt som Johnny driver tältpinnar i marken, sneglar han på thai­familjerna som skrattar och skojar inför den väntande middagen.
Själv föddes han i den burmesiska karenstaten med allt vad det innebär. Ända sedan den brittiska kolonialmakten lämnade Burma för 60 år sedan har karenfolket stridit för autonomi. Konflikten bär på ett sorgligt världsrekord. Inget annat pågående inbördeskrig har varat så länge. Idag finns uppskattningsvis 100 000 karener i thailändska flyktingläger. Och 10 000-tals människor påstås fortfarande gömma sig i gränsdjungeln till Thailand.
Några år tillbaka tog även Johnny chansen och flydde. Nu lever han på lånad mark utanför Umphang och odlar tobak, majs och tomater. Jobbet som turistguide betyder välbehövliga extrapengar. Men Johnny saknar sin familj. Frun som arbetar som hemhjälp i Bangkok och son och döttrar som är inackorderade på ett barnhem.
– Naturligtvis vill jag vara tillsammans med dem. Men Burma är för farligt om du är karen.

Kylan väcker mig. Tittar förvånat mot säckig tältväv och försöker komma på var jag befinner mig. Visst, ja. Mitt ute i djungeln. Gryningen är trög och utdragen. Trädens ekorrar skäller ut det sista mörkret, ugglor försöker hålla det kvar genom vibrerande drillar. Till slut vinner ändå solen och vi börjar vandra mot en thailändsk karenby.
Stigen är torr och täckt av röda löv. Lyssnar till vinden som får bambupassagerna att knaka och jämra sig som ett gammalt fartygsdäck. Kikar på floden som drar ett blågrönt band mellan jätteträd och plötsliga skurar av gula fjärilar. Och förundras över kungskobrans traktorbreda spår då trekkingguiden Haroon berättar hur han överraskat den mäktiga reptilen med en annan orm i käftarna.

På eftermiddagen skymtar hus. För 20 år sedan besökte jag byn. Ban Kho Tha tycks sig lik. Låga hus, bambustaket. Svarta grisar längs en huvudgata där män röker handrullade cigaretter och bär knivar i träkoger. Samtidigt har mycket ändrat sig. Kvinnorna har bytt till jeans och t-shirt. Från ett nybygge ljuder en vinkelslip och vid hövdingens hus står en telefonkiosk.
Peecha Rakphanawan är 23 år, fjäderlätt och muskulös på samma gång. Vi sitter på bambugolvet framför sticky rice, grillad skinka och muggar med fränt brännvin. Männen i grupp. Kvinnorna i bakgrunden.
Vardagen i byn är tuff. Arbete på risfälten. Långa elefant­ritter. Flodfiske fram emot kvällen. Till skillnad från många andra har Peecha ändå tagit sig utanför Ban Kho Tha. Studerat thaiboxning hos en legendarisk buddistmunk i Chiang Rai och gått stormatcher i Bangkok. Nu har han dessutom en idé: hembyn behöver ett riktigt turisthotell som lockar besökare och arrangerar elefantritter och flottfärder.
– Jag skulle kunna bygga det mesta själv och starta något som är bra för alla, säger Peecha optimistiskt.

Nästa morgon finner jag honom tillsammans med elefanten Mo Wa. De ingår i ett ridande följe som ska ta ett gäng franska turister tillbaka till Umphang.
Johnny och jag vandrar till fots, men försöker ändå hålla jämnt tempo med gruppen. En fälld trädstam leder över till den motsatta flodstranden. Står och vinglar obeslutsamt på dess smalaste parti, kväver svindeln med några djupa andetag och lyckas till slut ta mig över.
På andra sidan fortsätter stigen uppför lövtäckta berg. Högar av spillning signalerar vilda elefanter, och Johnny vädrar spÙ�nt efter fler spår.
Ibland knäcks en gren. Ibland lyfter en fågel. Men de enda elefanterna vi ser tillhör Peechas följe. Tillsammans korsar vi Mae Klong. Strömmen är stark, precis som om floden vill mota oss tillbaka till skogen, bort från fält, hus och vägar på motsatt sida. Minns Johnnys ord:
– Städer gör mig rastlös och olycklig, sa han. Livet finns i djungeln. Och den är alltid fri, rak och ärlig.

Guide Umphang, Thailand

Resa till Umphang

Närmsta flygplats finns i Mae Sot. Nok Air, nokair.com, har dagligt flyg från Bangkok/Don Muang. Buss från Bangkoks Mo Chit Bus station tar ca 8 tim. VIP-bussar är bekvämast. Song­thaew, kollektivtaxi, från Mae Sot till Umphang tar ca 5 tim. Om du missar sista avgången, kan du hyra eget fordon till Umphang för 1 000 baht (motsvarande ca 230 kr). Tjänsten förmedlas bland annat av hotell, värdshus och turistbyrå i Mae Sot och Umphang.

Trekkingi Umphang

Tredagarsturer från Umphang bjuder på enkel och stillsam forsränning längs Mae Klongfloden, gott om tid för bad vid vattenfallet Thee Lor Su, följt av 2–3 tim lång enkel vandring till karenbyn Ban Kho Tha, innan turen avslutas med en 3–4 tim lång elefantritt. Första övernattningen sker i tält, andra natten betyder homestay i karenbyn.
Priset är 4 000 baht, det vill säga ca 860 kr/person – inklusive kost, logi och transporter. Räkna med ytterligare cirka 1 000 baht ifall du bokar turen i Mae Sot.
Arrangörer i Umphang är bland andra Boom Tuk Asu Trekking Company, tukasu.webs.com, Boonlum Tour (Umphang Guesthouse), tel 084-820 69 96, och Umphang House, umphanghouse.webs.com. I Mae Sot finns Max One Tour, maxonetour.com.

Tillstånd

Inga trekkingtillstånd krävs. ™?Däremot måste du betala en entréavgift på 200 baht, motsvarande ca 46 kr, till Umphang Wildlife Sanctuary.

Boende

I Umphang finns flera enkla värdshus som erbjuder boende, till exempel Tuk Asu Resort, tukasu.webs.com, med wifi, varmvattensdusch och prunkande trädgård. Bungalower kostar 120–400 kr/natt.

Äta

Det är förvånansvärt bra mat på trekken. Grillad skinka, ris, grönsaker, nudelsoppa, kaffe och bananer. Vid camping­platsen nära Thee Lor Su finns en kiosk som säljer nudlar, läsk och godis. Längs huvudgatan i Umphang finns enkla serveringar som serverar khao pad, nudel­soppa och annan thailändsk husmanskost.

Missa gärna!

Helg vid vattenfallet. Besök inte Thee Lor Su under veckoslut då besökstrycket är som högst.

Missa inte!

Varma kläder. Umphang Sanctuary ligger högt och nätterna är kyliga. Så ta med varm tröja/jacka, långkalsonger och gärna också mössa och vantar.

3 gröna sevärdheter

1. Thee Lor Su. Thailands största vattenfall mäter 250 meter på höjden och dundrar ner i orörd djungel utan sällskap av bebyggelse eller kommers. Möjligt att bada i fallets naturliga pooler.

2. Gibboncentret. Längs landsvägen mellan Mae Sot och Umphang (vid kilometermarkering 42.8) finns rehabiliteringscentret Highland Farm, Baan Farang, för gibbon­apor som drabbats av ­illegal djurhandel.

3. Umphang Wildlife Sanctuary. Trots hårt tryck från tjuvjakt. Djungeln är fortfarande mäktig och i gränsbergen mot Burma strövar ännu tiger, tapir, leopard och vild elefant.

Du kanske också är intresserad av:

• Bästa tipsen i Bangkok
• Asiens bästa öar listade
• 5 sköna öar i södra Thailand

---

Text: Mikael Persson • 2014-12-19
Restips • Thailand