Norra Vietnam: Vandring i magiska Sapa

Hop chau (botten upp)! säger Ly Dai Duyen.

Jag ler, höjer glaset och sväljer med så lite kontakt mellan vätskan och min tunga som möjligt.

Ly Dai Duyen och hans son Ly Ta Dat gör likadant.

Sedan tar jag som jag tror seden kräver glaset och ställer ner det på bordet med en hård duns och smackar högt och nöjt.

Det visar sig vara ett misstag. Några sekunder senare har mitt glas fyllts på än en gång och både far och son har höjt sina. 

– Hop tiu (en till)! säger Dat. 

– Hop chau! instämmer Duyen.

Ly Dai Duyen, familjens överhuvud och min värd här i Lam Dam, bränner sin sprit själv. Hela hans familj sitter samlad runt det låga träbordet. Vi är halvvägs igenom en riktig festmåltid. Duyen pratar det lokala språket dzao och inte ett ord engelska, men det är ändå inte särskilt svårt att förstå vad han menar. Mina stapplande försök att förklara att jag inte brukar dricka alkohol har hittills inte gått särskilt bra, det var uppenbarligen något jag borde ha kommunicerat när tolken fortfarande fanns på plats. 

Klockan har hunnit bli över åtta på kvällen när tåget rullar ut från centralstationen i Hanoi och jag har lagt mig tillrätta i min förvånansvärt bekväma säng med en påse vattenmelon från en av stadens otaliga fruktför­säljare. Det känns lite tråkigt att resa igenom en så intressant och vacker del av Vietnam i mörker, men nattåget till Lao Cai har blivit något av ett måste för besökare till nordligaste Vietnam och det hade varit ännu värre att förlora en hel dag på skumpiga och långsamma bussar.

Jag stiger av tåget strax efter gryningen: sista timmen av färden mot Sapa blir med minibuss. Vägen slingrar sig hit och dit utan att chauffören saktar in. Han verkar fast beslutsam att slå hastighetsrekord. Bland bussens andra passagerare finns ett ungt par från Hanoi som till övriga resenärers irritation öppnar en påse jäst och torkad fisk så snart vi lämnat tågstationen i Lao Cai. Halvvägs till Sapa har mannen kräkts i samma påse och lättnaden är stor när vi äntligen kan stiga av och andas in den friska bergsluften. 

Reportaget fortsätter på nästa sida.

Om områdets första invånare vet vi ingenting förutom att de sannolikt levde här på 1400-talet och lämnade spår efter sig i form av hundratals hällristningar. Dalen befolkades senare av olika ursprungsfolk från Sydost­asiens höglandsområden – framförallt hmong och dzao, men även giáy, pho lu och tay.

På 1880-talet började franska missionärer och militärer besöka området, och 1891 hamnade hela Lao Cai-provinsen under kolonial kontroll. Sapa började etablera sig som en semesterort för välbärgade, men kriget mellan Frankrike och Vietnam på fyrtio- och femtiotalen ledde till att staden övergavs och de flesta koloniala byggnaderna förstördes. Nya politiska direktiv på sextiotalet uppmuntrade låglandsvietnameser att flytta hit, och Sapa vaknade på nytt till liv. 

Men den största förändringen skedde trettio år senare. 1993 öppnades dörrarna för internationell turism, och sedan dess har Sapas tillväxt fortsatt år efter år. Idag lockar stadens färgstarka marknader, bildsköna bergsvyer och närliggande byar och vandringsleder till sig hundratusentals besökare varje år. 

Det är dock inte enbart positivt. Framförallt hmongfolket har skapat sig ett rykte som väldigt aggressiva försäljare – något jag blir varse om redan vid vårt första marknads­besök. Under den timme som följer haglar frågorna och förslagen konstant, ofta fem, sex gånger från samma person, oavsett hur vänligt bestämt jag tackar nej.

– Where you from? What your name? You want bracelet? Here, you buy!

– You want trek? Walk to my village! We go now!

– You no buy, move away!

Det sista får jag höra när jag har stannat framför ett marknadsstånd för att se mig omkring och bestämma nästa färdriktning. Det blir för mycket: jag behöver komma bort från turistträngsel och försäljare. Något
som tack och lov inte är särskilt svårt. Sapa är litet, motorcyklar billiga att hyra och landskapet bara någon kilo­meter utanför stadskärnan är fantastiskt vackert.

När jag rusar fram med vinden i ansiktet mellan ris­odlingar, berg och vattenfall känner jag att jag andas lättare.

Ändå bestämmer jag mig för att fortsätta min resa redan nästa morgon. Jag går ombord på en lokalbuss mot Ly Dai Duyens Homestay i Lam Dam, en liten bergsby i Ha Giang, Vietnams nordligaste provins.

Ly Dai Duyens hustru Ù?r nöjd med de utländska be­­sökarna som kommer till familjens homestay.

– Våra första besökare var fransmän, sju stycken, som kom hit för att vandra. Mycket artiga, och tysta. Inte alls som vietnameser! Men de var lustiga, de ville till och med gå ut på åkrarna och jobba med bönderna. Och de ville smaka på allt! Vietnameser är svårare att laga mat till, men vita människor vill äta all lokal mat. Och dricka majsvin!

Det är Pham Thi Kim Dzung som översätter. Hon är en ung kvinna från Hanoi som är anställd av den katolska välgörenhetsorganisationen Caritas. Caritas gick in i Nam Dam för några år sedan för att stötta lokala turist­initiativ. För Duyen och hans två grannar, Ly Quoc Thang och Ly Ta Han, har stödet gett märkbara resultat. De tre familjerna turas om att husera gästerna, som blir fler och fler för varje år som går. Duyen berättar:

– I början fick vi 20, 30 besökare per år. Men första året med Caritas kom det 300, och förra året fler än 400. Nu har vi bra madrasser, toaletter och duschar med varmt vatten, men det är ändå en väldigt traditionell by. 

Men det är inte bara familjerna som driver homestay som har gynnats. Här finns nu även ett lag av lokala guider samt traditionella musiker, biodlingsprojekt, broderigrupper och cykeluthyrning. Av 230 invånare är 40 direkt inblandade i turistindustrin, och en del av vinsten går till en utvecklingsfond för hela samhället. Nästa steg blir att utveckla ordentliga vandringsrutter.

Reportaget fortsätter på nästa sida.

Nästa morgon efter frukost av nästan samma storlek som gårdagens kulinariska fest börjar vandringen. Efter att ha passerat byns skola slingrar sig stigen mellan åkrar och kullar. På 1800-talet var Nam Dam-dalen befolkad av tayfolket, skickliga bönder som framförallt odlade ris. Idag är det en annan folkgrupp, dzao, som dominerar området.

När de först kom till trakten fick de nöja sig med mindre eftertraktad mark, men även om ris var deras huvud­syssla grundade sig deras ekonomiska framgång på en annan gröda: vallmo. Många som tillhörde tayfolket var nämligen opiumrökare och i takt med att opiummissbruket ökade minskade deras ekonomiska produktivitet så att de tvingades sälja mer och mer mark. Den sista tayfamiljen lämnade dalen för ungefär ett sekel sedan. Vallmon är borta, istället har andra grödor kommit. Här odlas nu jordnötter, ris, majs, potatis, sötpotatis, kassava, betor, pomelo, papaya och mycket annat. Och många familjer har också kycklingar, ankor, hästar, grisar och kor.

Regnet känns aldrig långt borta, men molnen lyfter tillräckligt mycket för att ge oss en ordentlig utsikt över nästa dal. LÙ�ngt nedanför oss skymtar vår slutdestination för dagens vandring: Luang Tam. 

Luang Tams invånare är inte dzao utan hmong och just den här byn har specialiserat sig på att väva traditionella kläder från hampa. Processen är både lång och komplicerad. Det blir snart uppenbart hur mycket arbete som krävs för tillverkningen av ett enda plagg. Färgerna får de från bark, blommor och löv. Efter att en ung hmongkvinna, Mai, har demonstrerat olika delar av processen för oss är det givetvis dags för det oundvikliga: vi ska klä ut oss i full hmongutstyrsel.

 

Själv tycker jag mest att jag liknar någon sorts fransk intellektuell bonde och eftersom jag är flera decimeter längre än de flesta männen i byn är kläderna lite väl korta. Det verkar byns barn också tycka och de får sig ett gott skratt åt väster­länningen i lokal folkdräkt innan det är dags att återvända till Duyens hem.

Reportaget fortsätter på nästa sida.

Jag har hört talas om vattenfall i trakten och hoppas att jag har lyckats att förklara för min familj att jag gärna vill se ett av dem nästa dag. Det har jag tydligen. Den här gången börjar vi med motorcyklar, men det dröjer inte länge innan vi har kommit till ett område som trots en del risterrasser är betydligt mindre befolkat än något vi sett hittills. Kullarna runtomkring är täckta av skog. Stigen är lerig och går brant neråt.

Vi parkerar i höjd med vattenfallets topp. För att kunna se något måste vi klättra en bra bit nerför berget. Men här, äntligen, infinner sig vildmarkskänslan, även om jag är fullt medveten om risodlingen och boskapen några hundra meter bort. Men det gör ingenting – framförallt inte när solen tittar fram för första gången sedan jag lämnade Sapa.

Sista kvällen hos familjen har Dzung tillsammans med Dat sett till att byns musiker kommer förbi. Det blir dans och sång till ackompanjemang av trummor, cymbaler och en gong. Dansen är en del av cap sac, den traditionella manlighetsritualen som symboliserar när en dzaopojke har blivit en man. Den anses vara den viktigaste av alla danser i en kultur där sång och dans är en stor del i™?många högtider. 

Inte heller den här gången slipper jag undan. Både jag och sydafrikanska Dean Shuttleworth dras snart med i dansen. Än en gång fylls gårdsplanen av barnskratt. Kanske inte bara barnskratt, fÙ�rresten: flera av kvinnorna ser också ganska roade ut. Men för byborna är det ändå inte tillställningens höjdpunkt. När dansen är slut samlas de flesta männen runt Ly Quoc Thang, vars hus vi befinner oss utanför. Thang vecklar långsamt upp ett läderinslaget föremål. Det är en bok, uppenbarligen mycket gammal.

– Spådom, förklarar Dzung. Thang är en välkänd spåman, och folket i trakten säger att boken är mer än tusen år gammal. Många kommer hit för att få veta något om sin framtid eller när datum ska bestämmas för någon viktig händelse. Ett bröllop, eller om man vill bygga ett nytt hus. Vill du veta din framtid?

Dzung ger Thang mitt födelsedatum. Jag får vänta en stund när han bläddrar i boken och diskuterar tolkningen av vissa symboler med två av de andra männen.

Till slut verkar de vara överens och jag får ta emot min dom: ett långt, lyckligt liv med framgång i både arbete och kärlek.

Det tackar jag för. 

---

Text: Marcus Westberg • 2016-03-04
Restips • Vietnam • Reportage • Vandring