Fyra vita hästar galopperar vid havet.

Följ med till södra Frankrike och Camargue. Foto: GettyImages

Frankrike

Camargue i södra Frankrike – vilda vidder och rosa flamingon

Vita hästar, svarta tjurar och den rosa flamingon är Camargues främsta symboler. Dessa vidder i södra Frankrike är till stora delar obefolkade och för många ett okänt område, som man bäst upplever till häst!

Text: Jörgen Ulvsgärd • 2022-12-07

En sval mistral har blåst de senaste dagarna och rört om vattnet till vitt skum i strandlinjen när vi tidigt på morgonen kommer till gården Les Cabanes de Cacharel några kilometer utanför Saintes-Maries-de-la-Mer.

Mitt äventyr i Camargue börjar med andra ord på en så kallad mas i klassisk Camarguestil, vilket är en gammal bondgård med uppfödning av de vita hästarna och de svarta tjurarna. Här lever familjen Olivier Terroux på gården Les Cabanes de Cacharel där de bor sedan 30 år tillbaka. Idag ska de ta oss ut på en dags ridning bland tjurar, hästar och senare på eftermiddagen låta oss rida ner till havet.

Södra Frankrikes tjurar är mäktiga djur. Foto: Jörgen Ulvsgärd

Vi startar i skritt och lätt trav på morgonen och beger oss ut på maderna, Camargues vattensjuka våtmarker, tillsammans med Charléne, en av hästskötarna på gården, och min dotter Alice som jag delat många ridäventyr med under årens lopp. Efter en timmes ritt närmar vi oss med ökad puls de stora hjordarna av svarta stridstjurar, som skiljer sig från sina släktingar i Spanien på två sätt: deras horn är böjda uppåt som lyror istället för nedåt och de är mindre till storleken. De flesta används i köttproduktion, men cirka
fem procent av dem, vilka är de mest vildsinta, gallras ut till tjurfäktningar, som kallas tjurspel i Camargue, Nimes och Arles.

Tjurfäktning här nere är långt ifrån den spanska motsvarigheten och är en helt oblodig tillställning. Det går ut på att ett antal ryttare ska fånga en rosett placerad på tjurens huvud, utan att bli träffade av tjurens horn. Matadorerna, eller rasoteurerna som de kallas här, är de enda som löper risken att skadas.

Charléne lyfter bort grinden in till tjurarnas område.

– Ni måste följa tätt efter mig, säger säger hon med sträng röst. Jag vet hur nära vi kan komma.

De beridna les gardians som driver tjurhjordarna mellan olika betesmarker gör det från hästryggen beväpnade med en fyra meter lång lans, i spetsen skodd med en treudd i brons. Detta antika stickvapen är det enda som håller stingsliga tjurar på plats. Nu har vi inga sådana lansar, så vi måste vara extra försiktiga.

Plötsligt lyfter hon handen och vi stannar upp cirka 20 meter framför ledartjuren, en svart best som stirrar oss rakt i ögonen. Vi står tysta i några minuter tills hon med en gest visar att det är dags att vika av, bort från dem.

– Hade vi tagit några steg till för att komma närmare hade ledartjuren gått till anfall, säger Charléne när vi rider vidare.

Camargues vilda tjurar övervakas av les gardians, beridna herdar som utgör Frankrikes svar på vilda västerns cowboys. Foto: Jörgen Ulvsgärd

Tillbaka till gården efter tre timmar på hästryggen blir det lunch hos ägaren med familj innan det är dags för nästa etapp med en ritt ner till havet och stränderna runt Lejonbukten, där vi äntligen får sträcka ut i galopp. Efter en heldag på hästryggen är vi ganska möra i kroppen när det är dags att bege sig in till staden Saintes- Maries-de-la-Mer som ligger bara sju kilometer bort.

Camargues uråldriga våtmarker omfamnas och skyddas av Rhôneflodens båda armar som rinner ut i Lejonbukten. Området sträcker sig inom en triangel med staden Arles i spetsen och Montpellier i vänstra hörnet och Port-Saint- Louis-du-Rhône i det högra. Här döljer sig ett märkligt landskap av prärier, laguner, mossor, saltbassänger och kärr, men framför allt en befolkning av beridna ryttare som på sina vita camarguehästar håller hårt på sina traditioner.

De är tjuruppfödare av den legendariska svarta stridstjuren som också den bär regionens namn. De som lever här idag är en liten befolkningsskara, som mot alla odds lyckats bevara detta sydvästligaste hörn av Provence från att exploateras av massturism. Dock måste sägas att fransmännen själva kramat musten ur sommarstaden Saintes-Maries-de-la-Mer.

Varenda parkeringsplats och gatstump i staden är ockuperad av romernas husbilar, husvagnar och även en del gamla träbeklädda vagnar som tidigare symboliserade detta nomadfolks rullande bostäder. En gång om året i slutet av maj firar romerna sitt skyddshelgon Svarta Sara eller som hon också kallas Sara-la-Kali (den svarta madonnan) med en tre dagars festival i Saintes-Maries-de-la-Mer. Stranden i staden fylls stadigt med folk under eftermiddagen.

Upptäck den lilla staden Saintes-Maries-de-la-Mer. Foto: Jörgen Ulvsgärd

När processionen med skyddshelgonet, som ligger begravd i stadens kyrka från 800-talet, lämnar processionen, som leds av beridna ryttare med sina klassiska lansar, kyrkan på sin väg genom staden ner till havet. Folkmassan nere vid stranden har nu tätnat och trängseln liknar mer en rockkonsert än en religiös manifestation när helgonstatyn bärs ut i vattnet.

Nästa dag beger vi oss till västra sidan av Camargue nära staden Aigues-Mortes och salt- bassängerna Salin-de-Giraud vid Place Pechiney där man framställt salt sedan 1200-talet. Staden kan liknas vid gotländska Visby i många avseenden. Den omges av en ringmur, vilken i motsats till Visbys är helt intakt trots sin höga ålder. Tornet Tour Carbonnière brukar benämnas nyckeln till Frankrike och har historiskt fungerat som inkörsport till Sydfrankrike. Våtmarkerna i Camargue var mycket svårforcerade för dåtidens inkräktare. Få farbara vägar genomkorsade området. Runt tornet breder vidsträckta mader och risfält ut sig. Vinden är ljum och hedens olika blommor mellan saltlagunerna doftar försommar.

I Camargue har man skördat salt sedan romartiden, men det var först för 30 år sedan man upptäckte gourmetsaltets kommersiella värde. Sedan dess har saltet varit Camargues viktigaste inkomstkälla, där man i de grunda lagunerna låtit vattnet avdunsta för att sedan skörda saltkristallerna. Det mesta görs på industriell väg och skapar jättepyramider av salt som syns på långt håll, men det saltmästarna, sauniers, lägger extra stor vikt vid är det salt som flyter upp till ytan och som skördas för hand från mitten av juli till slutet av augusti. Detta salt har en annan konsistens och en rikare smak och gavs namnet Fleur de Sel.

En heldag på hästryggen eller bara se hästarna på avstånd? Foto: Jörgen Ulvsgärd

Jag har fått tillstånd att åka ut med bil för att besöka saltbassängerna, andra väljer att cykla och en del bara att vandra. Det är ett naturens skådespel som möter mig när jag tar mig fram på de smala grusvägarna mellan lagunens vattenspeglingar. Vattnet skiftar hela tiden färg från djupaste rött, grönt till turkosblått. Plötsligt dyker flockar av flamingor upp som trippar omkring tillsammans med ägretthägrar i de grunda vattnen.

Camargue är ett av Europas bästa fågelområden. I våtmarkerna mellan Rhônes båda flodarmar häckar närmare 400 olika fågelarter. Till detta kommer alla flyttfåglar, som på genomresa vår och höst stannar till i träskmarkerna. Flamingornas nordligaste utbredning är stranden Êtang de Vaccarès i Camargue, och att se när dessa svärmar av flamingor lyfter ur vattnet och sträcker ut sina karmidröda vingar är en syn som i sig gör resan hit värd sina pengar.

Den gåtfulla fågeln skildras vackert av Evert Taube i boken Svarta tjurar som han skrev under sin vistelse i Camargue på 1950-talet. På äldre dar blir nämligen Evert Taubes längtan tillbaka till sin ungdoms gaucholiv på argentinska Pampas stor, och på ett kafé i Paris träffar han av en händelse en kvinna som berättar för honom att det finns en europeisk motsvarighet till Pampas i södra Frankrike: Camargue. Redan nästkommande år reser han dit och lever bland tjurar och beridna herdar på dess slätter under ett par års tid.

Mitt i Camargues nationalpark vid Vaccarès strand ligger den medeltida lantegendomen Domaine du Méjanes. Foto: Jörgen Ulvsgärd
Bästa sättet att ta sig fram på i Camargue är på hästrygg. Foto: Jörgen Ulvsgärd

Vi fortsätter att utforska Camargue och beger oss till dess hjärtpunkt i nationalparken vid Vaccarès strand och den medeltida lantegendomen Domaine du Méjanes med en otrolig historik. Denna egendom köptes av en av Frankrikes ledande personligheter, entreprenören, skådespelaren och filmproducenten Paul Ricard – som dessutom skapade den klassiska anisdrycken Pernod Ricard. Han köpte gården 1939, och idag drivs den av yngsta dottern Michèle. Initierad av Paul Ricard under andra världskriget upptar Camargues risodling 150 hektar av gårdens 600 hektar och en stor del av grödorna är ekologiskt odlade. Sedan 1950-talet har Domaine de Méjanes ett brett utbud av turistattraktioner, inte minst en egen liten järnväg som den hängivne västernälskaren Paul Ricard lät bygga med rallare från prärien i USA och som tar besökaren på en halvtimmes resa genom egendomen. När jag frågar Michèle Ricard hur det var att växa upp med en så speciell person som Paul Ricard svarar hon:

– Han var en mycket upptagen man, men alltid uppmärksam på vår utbildning. Han reciterade dikter, introducerade oss för andra länders kultur och seder, lärde oss att respektera olikheter, att beundra hantverkare, men framför allt att älska naturen. Men det han brydde sig mest om var att lära oss att arbeta! Och jag kommer att vara honom evigt tacksam för att han genom sitt exempel har överfört pliktkänslan till oss barn.

Lokalborna i Camargue är stolta över att inte ha exploaterats av massturismen som sina andra sydfranska grannar. Foto: Jörgen Ulvsgärd

Méjanes är för Michèle blodet som rinner genom hennes ådror.

– Det är min fars hjärta som fortsätter att slå, en hemlig länk som förenar vår familj. Méjanes är för mig den mest värdefulla av alla juveler, säger hon och fortsätter:

– Här i Camargue känner man en speciell energi, som om alla karaktärer som skapade dess historia fortfarande är närvarande. Detta deltalandskap måste bevaras av respekt för dem som en gång byggde vallar för att skydda det. Naturen är extremt bräcklig och under ständig attack från alla håll.

– Myndigheterna vill släppa in havet, ersätta färjan med en bro och så vidare. Vi som bor här vill istället värna om områdets unika karaktär, en vildmark som gärna får besökas av turister, men det får inte bli massturism, för då kvävs Camargue. Vi måste bevara denna miljö så att framtida generationer kan uppleva desss oförklarliga magi.


Text: Jörgen Ulvsgärd • 2022-12-07
FrankrikeDjur & naturMedelhavetReportage

Scroll to Top