Redaktionen
Serietecknarens Pamplona
Charlie Christensen ritar Arne Anka och bor sedan 23 år tillbaka i Pamplona där San Fermin firas varje år med vin, tjurrusning och dans. Festivalen börjar 6 juli. Här är Charlies bästa fiestatips – den oavkortade versionen.
San Fermin är en religiös högtid med anor sedan 1300-talet, när man började fira Fermin, Pamplonas första kristna biskop, som halshöggs i Frankrike runt år 300. Även om fiestan idag mest liknar en hedonistisk bacchanal ska man inte tro att det är total anarki som råder. Allt är mycket välorganiserat, med ett väl genomarbetat program, som följer traditioner som försvinner bakåt i historiens dimmor.
Det är just den väl fungerande organisationen som gör att fiestan kan blomma ut som den gör, på samma sätt som musiker kan improvisera kring ett väl känt tema. Själv har jag alltid ansett att man borde resa en staty över rengöringsarbetarna.
Vad man SKA göra:
Fiestan pågår mellan den 6-14 juli varje år. Ett tips är att komma ett par dagar innan fiestan, den 4:e eller den 5.e, så att man hinner installera sig och kan njuta av den fina stämningen på stan. De s k pre-sanfermines, dvs dagarna precis innan fiestan, hör till de bästa dagarna på året i Pamplona, då alla är förväntansfulla och går runt på stadens barer och myser av den goda stämningen.
Men spara på energin! När fiestan väl börjar är det med en explosion kl. 12 den 6 juli, och det är ett tryck som är helt otroligt. Fiestan i Pamplona är en ”folkfest” i ordets bästa betydelse. Allt utspelar sig på barerna och gatorna, alla och en var får plats oavsett samhällsposition. Det är också därför alla klär sig likadant, det vill säga vita kläder med röd scarf och röd maggördel för att klasskillnader inte ska göra sig bemärkta. Det är heller ingen särskild bar som gäller, utan alla går från bar till bar. Det är också därför mitt bästa och mest grundläggande råd är att man ska följa stämningen som man ser den, go with the flow, och skulle man plötsigt ha lite småtråkigt, byt bara bar.
Fiestan sprider ut sig över hela staden, man kan faktiskt ha väldigt trevligt ute i någon av de fula förorterna, bara för att folk är på så fint festhumör, men det är ändå i den gamla stadsdelen ”la parte vieja” som det mesta och det bästa utspelar sig. Bra gator att röra sig på är San Nicolas och San Gregorio om man är universitetsstuderande, barerna runt Plaza de Navarrería och calle Calderería om man är mer åt det alternativa hållet och Calle Estafeta om man gillar mänskligheten i stort.
Ett bra sätt att börja dagen, naturligtvis efter en stadig frukost är vid den sk. ”vermut”-timman, mellan kl. 13-15, då alla i hela staden går ut och beblandar sig. Sen tar man en siesta och går ut igen när man känner sig i någorlunda form. Jag brukar gilla att ställa mig på Estafeta igen vid 17.30 och se hur alla ”peña”-grupperna paraderar fÙ?rbi med sina orkestar för att ta sig in på tjurfäktararenan. Det är en fin kakafoni, och ingen som är djurvän bör följa med in på arenan. TjurfÙ�ktarspektaklet är en separat del av fiestan, och den rekommenderas bara den som bejakar besten inom sig och som är rejält stadd vid kassan. (Vill man köpa biljetter är det svarta marknaden runt tjurfäktararenan som gäller, och där råder djungelns lag.) Sen är det ganska lugnt fram till niotiden på kvällen, när alla tågar ut från arenan igen, och alla sjusovare av siestan ger sig ut på stan igen.
Barer jag enligt egna kriterier mest brukar frekventera, och man kan ha som utgångspunkter: Don Hilarion på Calle Estafeta, närsomhelst under dygnet, bäst under dagen. I Navarrería, Bar el Meson, Bar el Aldapa, La Barbacoa: funkar bra eftermiddagar och kvällar. Bästa nattbaren: El Garazi, calle Calderería. Alla dessa barer är omgivna av andra barer, och man kan ha lika trevligt paa dem. Men Garazi, Meson och Aldapa har den bästa musiken, och har hyfsat med plats, trots att det alltid är fullt. En bra bar för pojkar som har en dragning till andra pojkar är Bar Nicolette, på Calle Tejería, och bar Aldapa har en viss charm för tjejer som gillar tjejer. Men återigen, alla får plats och alla är välkomna så länge de beter sig så som människor bör mot varandra. Taskigt humör eller självcentrerade fördomar mot andra har ingen plats på dylika ställen.
Barerna kring stora torget, Plaza del Castillo, har alla mycket fina uteserveringar, men de är hyfsat dyra. Dyra om man jämför med resten av stan. En gin o tonic brukar kosta runt 8-10 euro, en öl runt 3-4, om det är mer, bör ni byta ställe. Fråga alltid innan, för vissa barer är inte så noga med vilken typ av bartenders de anställer, och dessa kan utnyttja oskulden i en nyanländ människas blick. Jag rekommenderar Bar Baviera, det är dyrt, men alltid bra service och kvalitet. Bar Windsor, utanför hotel La Perla, har ett priviligierat läge, är mycket mysigt, men lite väl ansatt av amerikaner. Men personalen brukar röra sig inom prisernas rimlighet, om man inte har otur.
Café Iruña ska man passa sig för, det är det vackraste stället i stan, och just därför det mest osäkra, jag har sett prisstegringar där som skulle få en börshaj på Wall-street att rodna.. El Tropicana, som förr hade stans bästa hamburgare har bytt ägare, och där äter man numera på egen risk. Alla skoputsarna, ALLA, är bondfångare, som bara kommer hit under fiestan, och ingen vet vilket land de kommer från. Likadant med alla tiggare. Om du vill ha en medalj i himlen, skicka hellre pengarna till jordbävningsoffren i Haiti eller Japan.
Annars är artighet och respekt för den nästa ett recept som gör att man alltid smälter in, särskilt när det är så mycket människor i cirkulation. Pamplona har en befolkning på 180 000. Under fiestan finns det dagar då det närmar sig en halv miljon och mer.
Vad man INTE ska göra:
Gå ALDRIG ut med pass och kreditkort på dig om du ska festa natten lång. Chanserna är 60 mot 40 att du blir av med dem, och sen blir det ett helvete. Stan invaderas av ficktjuvar under fiestan, från världens alla hörn, och jag vet inte hur många självsäkra turister jag sett som somnat lyckligt i något hörn för att sedan vakna med fickorna tömda, trots alla goda råd.
Fiestan tar alltid sin tribut, och sen blir det bara en trist labyrint av polisanmälningar, språkförbistringar och väntan på ersättning. Det bästa är att ha med sig en dagskassa, lämna resten på hotellet eller pensionatet, och skulle någon flink artist fly ner sin hand i din ficka medan du rör dig på stan, kan du alltid lyfta på hatten för hans eller hennes hantverkskicklighet (och de är duktiga, tro mig) och gå hem efter ny dagskassa, värre är det inte.
Om någon får den vansinniga idén att springa framför tjurarna brukar jag bara säga: Låt bli. Om du ändå känner att du måste göra det är det bara en sak som gäller: Spring framåt. Vänd aldrig, korsa aldrig banan, och om du faller, ligg still tills allt är förbi. Tjurspringningen är huvudsakligen en transport av 6 tjurar (och 6 oxar, som är med för att lugna ner det hela och ge tjurarna en känsla av att de springer i en hjord) från den plats de övernattat, till arenan, där de sedan skall fäktas på eftermiddan. Det är en sträcka på cirka 800 meter, och ingen människa springer fortare än en tjur.
Du kan springa med ett tiotal meter, sedan hinner de förbi dig. Du kommer se folk springa med hoprullade dagstidningar i handen. Detta är för att förlänga din arm och distrahera tjuren om han kommer för nära. Du kan då vifta med tidningen framför hans ögon så att han stångar i luften i stället för i dig. Om tjurens horn passerat dig, rör aldrig vid hans rygg, och slå aldrig tidningen i hans bak. Detta är förenligt med livsfara, inte bara för dig, utan även för andra, eftersom tjuren då kan vända sig om. Du kan också bötfällas med dryga böter. Lita på att det finns vakter och herdar som ser till att du får ordentligt med stryk. Det finns ingenting som är farligare än när en tjur separeras från hjorden. Det är då de flesta stångningar sker.
Tjurspringningen är alltid livsfarlig, och du kan aldrig göra helt rätt, eftersom slumpen spelar in. Du kan alltså följa springandets alla skrivna och oskrivna regler men ha otur, antingen för att du snubblar över någon som fallit framför dig, knuffas åt fel håll av någon bredarmad nybörjare, eller hamna i en mur av oerfarna springare som inte vet hur man springer undan, och det är du som blir stångad. Men du kan också göra helt fel, och det är oftast det som leder till svåra skador, och ibland till döden. Varje dag är det minst ett 50-tal skadade, de flesta har inte ens varit i närheten av tjuren. Det är skrubbsår här, hjärnskakning där, allt för att folk snubblar på varandra i paniken.
Men när en tjur separeras från sin hjord kan allt hända, och det händer, för att det alltid finns någon självutnämnd hjälte som tror att han kan mäta sig med en stridstjur. Man kan inte mäta sig med en stridstjur. Den väger ett halvt ton och den har två stora horn som spänner över en meter i omfång, och även om du väger 100 kilo förvandlas du till ett litet flarn om du hamnar i hans väg. I Pamplona är det tradition att springa framför tjurarna, numera springer även tjejer, men det handlar inte om att vara macho. Det handlar om att se hur du behandlar din egen skräck. Det är en mycket baskisk grej. Man ska vara herre över sig själv, sin rädsla och sina handlingar och du ska göra rätt även när du är skräckslagen. Att springa framför tjurar är en mycket filosofisk handling. Här lär man sig av sina fädrer, som lärt sig av sina fädrer.
Helgerna under fiestan är alltid sämst, eftersom det kommer så mycket folk till stan att man knappt kan röra sig. När det är helg kommer folk från hela landet, och Frankrike, det blir mycket trångt i barerna och tjusrspringningen liknar mest en trafikstockning och blir mycket farlig, eftersom folk inte kan springa undan. I år infaller helgen den 9-10, dagar man alltså IINTE bör springa framför tjurarna.
Hemingway är ett ganska speciellt kapitel i sammanhanget, eftersom ingen äkta pamplonabo bryr sig om honom. Fiestan är pamplonabornas och Hemingway har ingenting med det hela att göra. De flesta har aldrig läst honom, de ser honom bara som ytterligare en full amerikan. Börjar man prata om honom är det som att stämpla ordet ”tönt” i pannan på sig själv. Om någon från Pamplona börjar prata om Hemingway är det antingen för att kalla dig för en turist, för att de råkar vara en korrupt politiker i statsfullmäktige som vill sälja in fiestan till rika turister eller någon ohederlig barägare som försöker tjäna en extra kova genom att sätta in hans namn i barskylten. Kom också ihåg att Pamplona är huvudstaden i den autonoma regionen Navarra, och ingår i den baskiska kultursfären. Allt prat om ”Spanien” och Benidormturism och flamenco är känsliga ämnen. Det är som att vara i Göteborg och hylla stockholmare, eller inte se skillnaden mellan Sverige och Norge.
Slutligen, om man vill vara hjärndöd och drängfull 24 timmar om dygnet så går det, men risken är att man sedan minns väldigt lite efter en hyfsat stor investering eller lämnar ett dåligt rykte efter sig. Och allt som handlar om att hoppa från fontäner, visa brösten eller röven är en viss typ av turisters sätt att ha kul inför varandra. De kunde lika gärna stämma träff på en Mcdonalds på månen.
Turistinformation (La Oficina de Turismo) om allt, från hotel och pensionat till program över fiestan, finns på Plaza San Fransisco i gamla stan. Rekommenderas förstagångsbesökarn.
Text: Redaktionen • 2011-07-01
Restips • Spanien