Husbilssemester i England: Förbi trollskogar och kitschiga nöjesparker

Har du svalt en peng? 

Dottern nickar panikslaget på parkeringen utanför frisören där vi precis skaffat semester­frisyrer. Hon pekar mot halsen, grimaser­ar och tårarna rullar stora nerför kinderna. Om 13 timmar lyfter planet mot Manchester och istället för att komplettera packningen styr vi om bilen mot barn­akuten. Vita rockar, skärmar som blinkar och röntgen. 

– Pengen kommer att landa den naturliga vägen, förklarar läkaren efter fyra timmar. 

Och kanske var det just den här upplevelsen som räddade hela semestern. För visst hade vi känt vissa tveksamheter inför att spendera en vecka på 14 kvadrat tillsammans med de omaka systrarna Astrid, 6 år, och Klara, 2 år. Men nu hade det liksom kunnat vara så mycket värre. Kanske hade vi fått ställa in alltihop. Kanske hade någon dött. Så att bråka om otydliga färdbeskrivningar, extra varv i rondeller, tappade glassar eller väderprognosens envisa nederbörd var liksom inte lika aktuellt. Det fanns alltid något mörkare att jämföra med. 

Vi hade alltså beslutatoss för chansningen husbilssemester i England, medan släktens semesterhus med pool i Spanien snällt fick vänta. Det kunde lika gärna bli succé som fullständig katastrof. Vinna eller försvinna.

Den planerade ruttengick från Manchester till Wales vilda kust, tillbaka genom förtrollande regnskog mot Englands kulliga landsbygd med bohemiska byar. Nordväst igen mot kitschiga badorten Blackpool, för att avsluta vid Windermeresjön, ett av de större vattenhålen i Lake District.

Men oturslistan skulle visa sig fyllas på. 

Flyget landar visserligenenligt tidtabell i Manchester. Men inte väskorna. Bilbarnstolarna och den nyinköpta dubbelvagnen är kvar i mellanlandningens Köpenhamn. Tror de. Med alltför få sovtimmar i handbagaget är sammanbrottet nära hos samtliga familjemedlemmar. Men vi biter ihop. Efter pappersarbetet blir vi upplockade av hyrbilsföretaget vars lyxiga variant av husbil ska bli till vårt hem kommande veckan.

Med skakig gaspedal går färden ut på vänster sida. Första etappen tar oss från en industriförort, via semester­orten Llandudno, mot Islawrffordd Caravan Park alldeles intill den walesiska kusten. Våtdräkterna är packade och havsbad inplanerat. Däremot inte lågvatten och storm. Kvällspromenaden är allt annat än harmonisk. 

Landskapet vilt, vackert och oändligt. Campingens stationära mintgröna husvagnar, med trädgårdstomtar, porslinskatter och pedantiska blomsterarrangemang känns som ett surrealistiskt inslag. Hinner med en efterlängtad pint på områdets finrestaurang innan dörrarna slår igen och husbilen är vår enda tillflykt. 

Morgonen därpå vaknar vi till vårt eget sarkastiska mantra: “Vi hade i alla fall tur med vädret.” Nej, inte det heller. Porslinet skallrar, regnet smattrar hårt mot takfönstren och bilkroppen rör sig med kastvindarna. Vi inser att det här kommer att bli en arbetsam semestervecka där mungiporna inte kommer hållas upprätta för egen maskin.

Vi ser därför tillatt bli ännu blötare i anläggningens väl tilltagna inomhuspool och ompysslade av den familjära personalen som önskar oss lycka till på de krokiga vägarna. Vi lämnar det öppna landskapet och kör rakt in i den walesiska urskogen, nationalparken Snowdonia. Murgröna klättrar över sidoräcket och upp längs korsade trädstammar. Sällsynta ormbunkar sträcker sina slanka armar mot de täta bladkronorna som omfamnar vägbanan. Regnets dystra atmosfär drunknar i sitt rätta element och fram stiger istället en sagovärld för vacker för att skymmas av nederbörd. Ett land av féer, jättar och kungar. Äventyret börjar slå rot, slingra sig in genom varje fuktig por.

Vi kör än en gång över gränsen mellan Wales och England. Längs vägrenen står gröna hedar, fårflockar och stenmurar. Den vänstra backspegeln snuddar ständigt växtligheten som sträcker sig ut mellan blocken. Det smattrande ljudet blir till en vana och vi hittar istället kodord för hur nära det är en hård träff. Når slutligen Bishop’s Castle, den bohemiska byn där vi ska spendera två nätter med svenska vänner som äger ett av byns äldre hus.   

– Bishop’s Castle är en kul och udda plats, en by för konstnärssjälar, och mer inkluderande än byarna runtomkring, berÙ?ttar Lucy Wincent Dodd stolt. 

Hon är född och uppvuxen i Sverige men har röttter i trakten och familjen återvänder till sin älskade husrad flera gånger om året. 

I byn särskiljer sig några kreativa fasader lite extra. Här står ett prickigt hus, ett med dragkedja och ett med pusselbitar. Där emellan ett av Englands allra äldsta ölbryggerier, små antika butiker, restauranger och invånarna som gillar festivaler. Den här helgen står musiken i centrum och lokala förmågor får sjunga ut för en uppskattande publik med vilstolar, parasoll och kylväskor. Runt dem erbjuds ansiktsmålning, klassisk karamell­försäljning, sockrade munkar, te och närodlat vegetariskt från en husvagn. 

Husbilen har vi parkerat en 15 minuters promenad bort, uppför kullen på Foxholes Castle Caravan Park, precis lagom avslappnad och källsorterande. 

– Ställ er där det finns plats på första eller andra ängen, var den enda instruktionen från paret som driver campingen. 

Kontrasten är stor mot förra nattens vågräta inrutade plats som inte krävde några nya lärdomar om bilens funktion. Här utmanar skarp sluttning och avsaknaden av elplint att smidigt koppla upp sig mot. Däremot bjuds milsvid sikt över hagar, åkrar och ängsmarker. Anslutande vandringsleder och betande får.

Det blev både kall middag och en kall natt. Först på morgonen får vi hjälp av värdparet som visar hur vi skruvar på reservgasen med en enkel vridning. Snart blir vi dock varma igen när våra vänner visar vägen till sitt smultronställe ovanför Church Stretton. Byn som med sitt läge i dalen mellan vandringsvänliga kullar kommit att bli ett mecka för kängprydda fötter.

Sista biten upp på berget blir det stora testet för både husbil och förare. Smalt, vindlande och med en stupande brant intill. Omgärdade av gröna kullar och blåbärsrisprydda stigar förvandlas våra stirriga blickar till fÙ?rundran. Vi vandrar över barnvänlig terräng till närmaste utkiksplats och det dröjer inte länge förrän vi skymtar några mytiskt efterlängtade vildhästar. 

– Får jag klappa? frågar Astrid trånande. 

– Nej, de är vilda, bara titta, uppmanar jag.

Vi sätter oss på varsin sten i deras färdriktning. Förväntar oss att de ska väja men de ändrar inte kurs utan närmar sig sakta. En sto med föl, vita i pälsen och med okammade manar. De går nyfiket fram till Astrid och nosar på hennes hand. 

Vi hade lika gärna kunnat avsluta semestern där och åkt nöjda hem, men strax norr om Birmingham väntar den mer överlagda överraskningen, mötet med ångloket Thomas Tåget. Den tecknade serien som är föga populär i Sverige, dyrkas av våra små tågfantaster och hyllas här med ett eget hörn av nöjesparken Drayton Manor Theme Park. Alldeles intill entrén finns både camping och hotell, men trots att vi har med oss egna sovplatser kunde vi inte motstå paketet tågsäng, rälsgolv och frukost med Kontrollchefen (en av huvudkaraktärerna från serien).

Ett succédygn och många karuseller senare väntar ett kärt återseende med vårt rullande hem. Nattens lantligare Royal Umpire Caravan Park, gränsar till ko- och hästhagar och känns vilsamt passande. Deras generösa lekplats får sig ändå ett besök, bara för att solen tittar fram och färgar ängen röd, men grannbyns sex pubar förblir outforskade. 

Blackpool, Englands svar på Las Vegas, står kitschigt och kusligt folktomt. Vi har helt uppenbart anlänt vid fel tidpunkt på dygnet. Några ensamma måsar patrullerar den breda och uppiffade strandpromenaden och några askungedroskor fästa vid plympyntade hästar står avvaktande på rad längs havet. 

Vi är hungriga och på en bakgata skriker en blågul skylt “Fish & Chips”. Medan bilbarnstolar avlägsnas och förvandlas till lunchbord och barnen avklarar toalettbesöken inhandlas välbehövlig energi. Rätt rustade tar vi oss sedan förbi dödskall­eentréer, regnbågsenhörningar och enarmade banditer.

Utmanar höjdrädslan för ett besök i Blackpool Tower, som visar sig värt svindeln. Panoramasikt över bostadskvarteren och öppet hav mot en oväntat blå himmel. Genom glasgolvet på översta våningen tittar vi ner på pirernas pariserhjul som börjar fyllas på. Vi tar vilda västern-droskan tillbaka till parkeringen och styr mot en helt annan typ av semestermagnet, Lake District.

De slingriga vägarna går åter genom tunnlar av orörd grönska. Passerar öppningar med tegelprydda gårdar och slott med tinnar, torn, trädgårdskonst och labyrinter. Det dröjer inte länge innan vi förstår varifrån Beatrix Potter, Englands motsvarighet till Astrid Lindgren, fått sin inspiration till sagorna om Pelle Kanin. Bestämmer oss för att följa hennes fotspår och hamnar på borglika Wray Castle, där 16-åriga Potter spenderade sommaren, förälskade sig i landsbygden kring sjöarna och hämtade mycket inspiration till Pelles kulisser.

Idag är slottet det perfekta utflyktsmålet för familjen. Utklädningsrum med riddar- och prinsesskläder, målarstuga, klossrum, Pelles trädgårdsland och äventyrlig hinderbana i den omgärdande skogen.

Vi anländer till Hill of Oaks Caravan Park först vid läggdags. Än en gång efter receptionens öppettider och får ringa på jourhavande ansvarig, som ändå dyker upp med ett brett leende och visar vägen till en vacker plats med uppväxta häckar intill Windermeresjön. Äntligen får vi användning av våtdräkterna. Den spegelblanka sjön visar sig vara ett bättre alternativ än Wales stormiga kust. Blå om läpparna men lyckliga vandrar systrarna sedan hand i hand hemåt. 

Vårt färdmedel har blivit deras trygghet. En bas som gjort de dagliga förflyttningarna till en barnlek utan krockar med fler förändringar än nödvändigt. För vart vi Ù?n åkt, har deras gemensamma säng, leksaker och köksbord alltid väntat på dem och på något sätt svetsat dem samman mitt i äventyret. Och även om sniglar inte är särskilt förtjusta i regn så vad gör väl egentligen lite nederbörd när omgivningen är andlöst vacker och man alltid bär med sig sitt eget hus.

Men pengen då? Den som dottern svalde strax före vår avfärd.

Vi tror att den landade naturligt i toalettstolen hos vännerna i Bishop’s Castle, men vi har ännu inte hört om någon slamsugning av 1800-talshusets smala rör – och är därför inte helt säkra. 

Bakom reportaget 

Som barn åkte Pernilla Sjöholm ofta på bilsemester med familjen i Storbritannien och övriga Europa. Det blev också en tripp med husbil i Danmark. Storbritannienresan med man och barn blev därför en riktig nostalgitripp.

---

Text: Pernilla Sjöholm • 2018-05-14
Restips • Storbritannien • Reportage • Roadtrip