– Hoppa, hoppa! ropar båtkillarna genom det öronbedövande motorljudet.
Jag blir alldeles stel. Som paralyserad. Och för varje gång jag är den enda av turisterna som inte hoppar i vattnet ökar killarnas frustration. Jag har ju betalat för det här. Vad är det för fel?
Kizimkaze på Zanzibar har rykte om sig att vara delfinernas förlovade paradis, och jag har blivit lovad en ”oförglömlig upplevelse”. Så långt kan jag hålla med. Men på något sätt hade jag föreställt mig att simma med delfiner skulle vara lite mer, tja, sinnligt.
Medan det brittiska smekmånadsparet ömsom hoppar i och kommer upp, omtumlat leende och drypande av vatten och flåsande gapflabb, ägnar jag mig åt att fotografera. Min tanke är ju att detta ska bli en del av ett Zanzibarreportage. Men jagade delfiner gör sig inte särskilt bra på bild, och magkänslan börjar prata klarspråk med mig.
Till slut, efter flera hetsiga jakter, hoppar jag ändå i. Jag hinner se skymten av några flyende stjärtfenor, och när jag kommer upp får jag skäll igen.
– Varför simmade du inte efter dem?! säger killarna och tittar förebrående på mig.
Då säger jag som det är – och jag säger det högt, för att överhuvudtaget höras i bullret.
– Det känns inte bra! Vi stressar dem!
Båtkillarnas oförstående blickar påminner om en stand-up-publik som förgäves väntar på en punchline. Men jag skämtar inte, och inom loppet av tre sekunder har jag dödat de uppsluppna skratten. Smekmånadsparets leenden är plötsligt utslätade och sammanbitna, blickarna flackande. Tjejen börjar fippla med sin snorkel. Jobbig stämning.
Det blir ingen delfinsimning i reportaget. Däremot några rader under rubriken ”Missa gärna” i faktadelen.
Det har gått några år sedan incidenten på Zanzibar och jag har gjort många saker sedan dess som säkert kan ses som oetiska om man nu skulle försöka statuera exempel. Jag har kramat djur där jag kommit åt, jag har klappat geparder i fångenskap (förlåt, ”rehab” tror jag det kallades) och sett guider mata ”vilda” orangutanger för min kameras skull. Jag har suttit på en elefant i Thailand som troligtvis misshandlats till lydnad och jag har naturligtvis betalat för det.
Jag har däremot aldrig mer försökt simma med delfiner.
I mitt fall har det säkert att göra med den personliga upplevelsen på Zanzibar, men sedan jag nyligen såg dokumentären The Cove, har jag definitivt inte blivit mer sugen.
Där berättas hur man i staden Taiji i Japan har gjort storindustri av delfinturismen. En enda flasknosdelfin kan säljas för 150 000 kronor till ett delfinarium eller någon av alla simma-med-delfiner-bassänger som finns i världen. Där är de dömda att arbeta resten av sina liv, med ett ständigt leende på de förrädiska läpparna. För en flasknosdelfin ler naturligtvis inte. Det bara ser så ut.
I skrivande stund börjar den årliga delfinjakten i Taiji, och de delfiner som inte är tillräckligt unga, eller av rätt leende typ för att showas eller simmas med, kommer att stickas ihjäl och säljas i köttdisken. Havet kommer att färgas rött.
Ändå är de här jägarna kanske inte delfinens största fiende.
Kanske är de största fienderna sådana som du och jag. Som tror att de vill vara våra vänner.
Fakta om delfinturismen
Depressioner
I fångenskap försvinner delfinernas naturliga livsmönster. När delfintränaren Ric O’Barry såg sina adepter bli deprimerade gjorde han en helomvändning, och har sedan dess försökt stoppa allt utnyttjande av delfiner. Hans kamp porträtteras i filmen The Cove.
Stress
Flera undersökningar visar att delfinflockarna rör sig snabbare när turistbåtarna och simmarna kommer nära. I förlängningen kan det leda till att honorna inte får ro att dia sina ungar och att de vuxna störs i sitt letande efter föda.
Överlevnad
Paradoxalt nog kan delfinturism utgöra både räddning och hot. I Kizimkaze började delfinturism i liten skala 1992. Fyra år senare genomfördes den sista delfinjakten. 2001 fanns 35 turistbåtar. Djuren hade blivit mer värda levande än döda.
