En frukostfascists bekännelser

Karin om matvanor som är svåra att rucka på

Att många framhåller maten som en viktig del av reseupplevelsen är knappast en överdrift. Det spelar egentligen ingen roll om man har åkt till andra sidan jordklotet eller bara smitit över närmsta landsgräns – är man på vift utanför hemkommunen finns all anledning att testa smaksinnet på den lokala kokkonsten.
För en riktig “foodie” är det förstås minst lika viktigt att ha råkoll på vilka restauranger i New York som toppar matkritikernas senaste listor, som att se till att passet är nedpackat före avresan. Är man lite mer som jag, som tycker att vanlig mat är bra mat, så gräver man där man står.
Det betyder att man är beredd att äta sig igenom marknadsstånd som skulle få Anticimex att ropa på förstärkning, att man inte backar för att svälja en larv, om det nu är vad som krävs för att känna på hur det är att leva i djungeln, och att man tar en liten, liten tugga av den så generöst serverade gristestikeln, helt enkelt för att vara artig.
Visserligen föredrar jag mat som inte ser ut att ha rymt från Skansenakvariet, men om det nu är en specialitet är jag beredd att göra ett undantag. Klart jag ska testa. Experimentera en smula. Känna nya smaker på min resande tunga.
Så länge experimentet inte inkräktar på min frukost.
Där är jag nämligen en aning ortodox. Jag råkar tillhöra dem som anser att om det var något de franska kolonisatörerna gjorde rätt så var det att ta baguetten till Indokina, och jag är beredd att kyssa ett par tyska fötter i tacksamhet för att deras rågbrödsbagerier gått på export ända till Indien.
Tro mig, jag har testat både chilihet nudelsoppa, kokta småfiskar och glaserade muffins till frukost, men inget av detta känns riktigt rätt när jag är nyvaken. Och jag vet att jag inte är ensam om att vara lite känslig på den här fronten.
För är det något som skiljer oss åt när det gäller matpreferenser världen över så är det hur vi förhåller oss till just dagens första måltid.
Om vi säger så här: De flesta av oss gillar ris, många av oss är väldigt förtjusta i kyckling, och vem får inte hålla tillbaka dreglet i mungipan när kakor kommer på tal? Men – till frukost? Näh! (Okej, kakorna hade kvalat in om de inte fick mig att känna mig som en dålig människa.)
Jag skivar grönsaker medan morgonkaffet kokar och fixar mackor som min engelska kompis hävdar är “lunch”. Medan jag å andra sidan menar att bacon, ägg, bönor och feta korvar inte direkt är någon mjukstart för matsmältningssystemet. Precis som ris och kyckling klockan åtta på morgonen känns lite bak-och-fram.
Därför kan jag, hur gärna jag än ägnar mig åt smaklökssafari övriga tider på dagen, ändå uppskatta platser där den kontinentala frukosten slagit igenom. Speciellt om den stavas “brak fash” och består av “corn flacks”, “toost” och min favorit – “coffee with mail”. Då ler jag igenkännande. Då känner jag mig som hemma.

Karin listar:
Tre brödiga frukost-favoriter i världen

Centralamerika

Röd bönpasta och stekt matbanan kanske inte låter som något du hoppar ur sängen för på morgonen? Testa så får du se. Den milda sötman och den mjuka konsistensen, inlindat i ett tortillabröd, får i alla fall mig att vakna på rätt sida. Populärt i bland annat El Salvador och Honduras.

Libanon

Är du lite wild and crazy kan du förstås hälla i dig lite tjock yoghurt, labneh, och en handfull oliver. Men min frukostfavorit är helt klart pizzabrödet manoushi. Färskgräddat och dränkt i kryddblandningen zaatar. Smaskens till kaffekicken.

Norra Kina

De ser rätt blektråkiga ut där de ligger packade på varandra i rykande tunnor. Men jämfört med ris röstar jag helt klart på de ångbakade brödknytena bao zi med grönsaksfyllning, som ett sätt att starta dagen i Beijing.

---

Text: Karin Wallén • 2011-04-18
Krönika