Annons
Annons
Sverige på en karta

På gott och ont har resor inom Sverige fått ett uppsving när nyfikenheten på omvärlden svalnar. Foto: GettyImages

Krönika

Krönika: Ett moraliskt dilemma med ”Sverige-vurmen”

Pandemi och falukorvar – Sverige och resor inom landet har på gott och ont stått i fokus de senaste åren. Men vad händer om vi slutar vara nyfikna på omvärlden frågar sig Vagabonds krönikör Per J Andersson?

Text: Per J Andersson • 2023-01-28 Uppdaterad 2023-01-27

Min pappa älskade att berätta om sin tågresa till Paris sommaren 1955. Resten av familjen fick höra den hundratals gånger. Om fransmannen på tåget som bjöd honom på mat i restaurangvagnen. Om det lilla mysiga hotellet på Rue de l’École-de-Médecine i SaintGermain. Om familjen där mannen en vanlig vardagskväll drack rödvin och friterade potatis. Om gendarmerna som i jakt på algeriska upprorsmakare gick från bar till bar i Montparnasse och krävde att gästerna skulle legitimera sig.

I sitt fotoalbum hade han klistrat in tågbiljetten från Krylbo till Paris (221 kronor och 95 öre kostade den). I albumet hade han också lagt in ett reklamblad för en butik som sålde vin och sprit till paradisiskt låga priser (för en svensk). Och gatubilder på mörkhyade, stiligt klädda parisare tagna i smyg.

Det han upplevde var förstås ren och skär vardag för parisarna. De höjde inte på ögonbrynen åt pommes frites och vin till middag en tisdagskväll eller modelejon med ursprung i Afrika. För dem var det ”det normala”. För pappa var det höjden av exotism. Storögt betraktade han det liv som var så olikt hans eget.

Hans förundran känner vi alla igen. Detaljerna och nyanserna som vi inte uppfattar hemmavid framträder så tydligt där borta. Det är ju de, och inte sevärdheterna i sig, som gör att resandet i sina bästa stunder kan väcka så många tankar och är så beroendeframkallande.


Det jag är rädd för är att vi ska kasta ut barnet (mötet med andra kulturer) med badvattnet (flyget).

— Per J Andersson, redaktör


Pappa föddes i en etniskt och kulturellt homogen tid med stängda gränser. Han blev vuxen då Europa öppnade sig. Han levde resten av sitt liv i en tid då världen hela tiden kom närmare. En dag fanns den exotiska maten också i hyllorna på Ica och Konsum. Och en annan dag fanns hela världens kultur i mobilen i fickan.

I hela hans liv tilltog styrkan på den vind som blåser utifrån och in. Nu har vinden mojnat. I den nya stiltjen råder andra principer. Som att det är klokast att inte korsa en gräns. Som att det är tryggast att inte söka det okända. Dagstidningarnas resesidor har de senaste åren excellerat i granskog, fjäll och röda stugor. Budskapet: Vad ska vi ut i världen att göra när det finns så mycket fint här hemma?

Man skulle kunna tro att Sverigevurmen blåstes av när pandemin gjorde det, men icke. Samtidigt har vi nyss haft en valrörelse som blundat för den allt turbulentare omvärlden. Nämndes utlandet någon enstaka gång så handlade det om att skära ner biståndet, alltså att bry oss ännu mindre om alla andra. Det är ingen slump att den produkt som valet 2022 kommer att bli ihågkommet för är en falukorv.

Flygskammen har fått Sverigevinden att friska i. Klart vi måste ändra resesätt. Det jag är rädd för är att vi ska kasta ut barnet (mötet med andra kulturer) med badvattnet (flyget). Det är klart att Sverige är fantastiskt och fint att semestra i. Det är inte det jag ifrågasätter. Det jag fruktar är det nya samförståndet om att det moraliskt mest högtstående som finns är att stanna hemma.


Text: Per J Andersson • 2023-01-28
Krönika

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Rulla till toppen