Nya Ice Gallery i Gamla stan i Stockholm består av en issoffa, några skulpterade istroll, en isbar utan betjäning, en ”isteve” där några fjäderprydda indianer dansar omkring och sjunger om sitt reservat. Inte större än mitt kök. 50 spänn i inträde. Kallt.
På Isbaren på Nordic Sea Hotel serveras för frostig sprit i glas av is i en lokal där såväl väggar som bardisk är av is. Kallt.
Långt varmare är de egyptiska pyramiderna vilka räknas som världens första turistmål. Redan 1 500 år före Kristi födelse kom resenärer till dessa gigantiska tetraeder för nyfikenhet och nöjes skull. De var inte handelsmän på jakt efter saker att göra affärer med, inte pilgrimer på väg mot religiösa mål utan rätt och slätt turister.
Detta vet vi eftersom klottersanering är ett nytt yrke, varför inristade meningar fortfarande går att läsa: ”Här i skuggan vilade den duktige skrivaren Hieroglyfos ut efter en trevlig dag vid pyramiderna.”
Tretusen år senare skapades de första museerna. Att samla föremål med syfte att visa upp dem började i renässansens Florens på 1500-talet.
Under 1600- och 1700-talen var Falu koppargruva världens största. Den kom därigenom att bli Sveriges första stora internationellt erkända sevärdhet. Detta trots att den i rök och sot insvepta lilla staden var allt annat än trivsam. Linné skrev: ”Detta är Sveriges största under, men faseligt som Helvetet självt.” På den tiden var inte bara det idylliska sevärt.
Länge hade sevärdheter något slumpvis över sig. En äldre civilisation hade lämnat magnifika byggnadsverk eller sköna konstföremål efter sig, vilka nu drog till sig turister. På 1800-talet blev det vanligare med att platser som saknade sevärdheter skapade sig nya sådana i syfte att få del av de pengar turister sprider omkring sig. Mest känt bland dessa skapade, på ett vis oäkta, sevärdheter är Eiffeltornet. Det restes till 1889 års världsutställning som ett 300 meter högt skrytbygge och var tänkt att monteras ner efter mäsans slut.
Men vad är egentligen en sevärdhet?
Inregnad i Sörmland denna sommar har jag haft många tillfällen att ställa mig denna fråga. Vad är värt att resa iväg för att se? Kan man mäta en sevärdhets sevärdhet? Finns det kriterier som en sevärdhet måste uppfylla för att få kalla sig sevärdhet?
Pyramiderna är utan tvekan värda att se. De är dessutom genuint äkta i den meningen att de byggts i ett annat syfte och först med tiden, i detta fall efter ungefär 1 000 år, blivit turistmål.
Inget av detta kan man säga om Fantomengrottan i Eskilstuna som geografiskt sett är vår sommarstugas närmaste turistmål. Fantomengrottan är en illa tillyxad cementdödskalle som rymmer några små salar med fejkade skatter och en styck arbetslös, till Fantomen utklädd, stackare som en timme om dagen sitter på en liten tron och säger sådant som ”Fantomen vilar först då fred råder”.
Vad har Fantomen med Eskilstuna att göra? Hur gick det till när de beslutande klubbade igenom denna besynnerliga idé? Är Eskilstuna vänort med Bengalen?
Det som främst utmärker en oäkta sevärdhet är att den inget har med platsen att göra, inget har att berätta och att besökaren efteråt inget har lärt sig.
Såväl isgalleriet som isbaren är spin-off-effekter från ishotellet i Jukkasjärvi. Där kan man numera sova i is, se på isbio, gå på isteater och se is-Shakepeare, lyssna på ismusik framförda på isinstrument, gifta sig i iskyrka, dricka sprit i isglas …
Succén med ishotellet i Jukkasjärvi bygger på att man lyckas exploatera en myt, nämligen vanföreställningen bland utlänningar att det ska vara så förtvivlat kallt i Sverige: ”Går det isbjörnar på gatorna är det väl klart att folk måste bo i ishus också …”
Vad gäller äkthet har ishotellet inte mer med verkligheten att göra än påståendet att italienare nog bor i hus byggda av lasagneplattor. Ishotellet ligger nära Fantomenlands typ av tivoliturism, en form som ökar allt mer. Samtidigt väljer allt fler turister bort verkligheten, såväl den nutida som den historiska. Fortsätter denna trend kommer framtidens tralla-la-turister att enbart besöka olika former av lättroande, intetsägande kulisser.
Synd.