Bryr sig resenärer om vem som styr i landet där de ska semestra? Svaret på den frågan är: Nej, oftast inte.
Betydligt viktigare än bristen på demokrati är det om destinationen uppfattas som trygg samtidigt som utsikten är fin och priset för det turisten efterfrågar (transporten dit, hotellen, restaurangerna) är rimligt.
När den thailändska regimen blir mer repressiv och oppositionella i Dubai och Egypten torteras i fängelserna får det knappt någon att avboka sin turistresa dit. Så länge som det är lugnt vid poolen skiter de flesta av oss fullständigt i om det råder autokrati eller rentav diktatur.
Se också: Vagabonds Per J Andersson diskuterar USA som turistdestination i TV4:s Efter fem den 22 april.
Charter till Europas värsta diktatur
Den svenska flygchartern föddes 1955 med resor till en av Europas grymmaste diktaturer (Spanien). När general Franco dött och landet 1976 började demokratiseras hade det redan växt till svenskarnas utan konkurrens största sol- och badresmål.
När det gäller USA verkar det på samma vis som vi inte bryr oss om vem som styr. Spanien hade sin sol och sina stränder. USA har populärkulturen och livsstilen som vi matats med sedan barnsben.
Under Trumps förra mandatperiod 2016–2020 minskade inte bokningarna nämnvärt. Vår vurm för allt amerikanskt satt så djupt att inget kunde få oss att avstå resan till New York, Florida eller Los Angeles.
Inte heller när Trump nu i höstas valdes till president för andra gången slutade svenskarna att bege sig av västerut. 2024 reste nästan en halv miljon svenskar till USA, enligt Resebarometern. Landet behöll därmed sin plats som vårt största utomeuropeiska resmål, större än både Turkiet och Thailand.
Strid ström av USA-nyheter
Men när den nya presidenten installerades i januari och en strid ström av mer eller mindre tokiga, odemokratiska och hotfulla uttalanden och presidentdekret började strömma ut från Vita huset, ja då hände något. Plötsligt började USA-bokningarna minska.
Ticket, Sveriges största resebyrå, rapporterade att bokningarna av USA-resor i januari och februari minskade med 30 procent jämfört med samma period året före. Nedgången tilltog efter mötet i Ovala rummet 28 februari där Trump och Vance betedde sig som två tuffa skolgårdsmobbare mot Zelenskyj.
Och som om inte det vore nog kom rapporter om tyska och brittiska turister som låsts in av amerikanska Immigration and Customs Enforcement (ICE) när de skulle resa hem igen.
Det var inte bara svenska resenärer som reagerade. I Kanada, Europa, Kina, Australien – praktiskt taget i hela världen – minskade bokningarna av resor till USA kraftigt. KLM och Air France sänkte priserna på sina USA-flyg för att fylla de allt tommare stolsraderna. Också amerikanska flygbolag som Delta och United märkte av nedgången och planerade för att dra ner på antalet flygningar.
Läs också: New York-guidens egna favoriter.
Varför så starka känslor?
Så hur kan det komma sig vi reagerar så starkt och känslomässigt på vad som händer i USA men fortsätter semestra i Thailand och Egypten och på sjuttiotalet fortsatte att turista i Spanien, gå på grisfest och sjunga Viva España (samtidigt som general Franco lät garrottera oppositionella)?
Svaret är nog att vi helt enkelt matas med så mycket mer information från USA än från något annat land i världen.
Franco visste vi knappt hur han såg ut, ännu mindre hur han lät. De odemokratiska processerna i Bangkok och Kairo läser vi på sin höjd någon notis om, utan att oroa oss för utvecklingen i landet. Det mesta förblir dolt, anonymt och fjärran för oss. Och det vi inte ser, det lider vi heller inte av.
Vad som händer i USA får vi däremot veta dygnet runt, alla dagar i veckan. En del av oss sitter uppe på nätterna och följer amerikanska nyhetsmedia i realtid. Andra vaknar på morgonen, kollar nyheterna och får genast en oroskänsla i magen av den räcka av uttalanden och beslut som avfyrats från Washington DC medan vi sov. Som om allt som beslutas där berör oss på djupet. Som om vi som bor på den här sidan Atlanten också vore amerikaner.
Mobbningen i Ovala rummet av den högsta representanten för Ukraina, offret för Rysslands erövringskrig, fick vi se live, minut för minut. Det var som att stå i en ring runt bråket och titta på när de två förövarna sparkade på mobboffret som redan låg ner med blödande sår i pannan. Vi såg Zelenskys lidande. Vi såg hur mobbarna njöt.
Inte så konstigt att det känns olustigt att resa dit.
