Annons
Annons
Foto: Kozini, stock.adobe.com

Foto: Kozini, stock.adobe.com

Krönika

Krönika: “Det är för lätt att resa”

När Vagabonds krönikör Karin Wallén tog sig till Tyskland utan pass.

Text: Karin Wallén • 2018-04-04 Uppdaterad 2021-09-15

Jag låg på en madrass i en lägenhet i Neukölln, Berlin och stirrade upp i taket. Det var redan mitt på dagen. I taket dinglade en rispapperslampa och i mitt huvud dinglade tankarna som försökte samordna kvällen, natten, morgonen, och hur min plånbok kunde försvinna någonstans där i vimlet på ett dansgolv. Eller om det var i baren. Eller i taxin på väg hem via stans bästa falafel. 

Nåväl. Kontokorten hade jag redan spärrat, det är ju lätt gjort nuförtiden. Ett samtal bara, eller som i körkortets fall – en inloggning via mobilt bank-id på nätet. Sverige är ju bra på det viset, så digitalt och smidigt. 

Av min hjälpsamma Berlinvän fick jag en bunt eurosedlar som jag stoppade i en hundbajspåse. Tyskland är ju bra på det viset, cash är fortfarande king. 

En stund senare stod jag på ett kafé och grävde efter rätt summa pengar ur hundbajspåsen medan jag kände mig manad att förklara för kafépersonalen varför jag körde med denna okonventionella typ av plånbok. 

– Men passet har du kvar i alla fall, sa hon i kassan.

Det lät mer som ett konstaterande än som en fråga, så jag nickade automatiskt till svar. 

Krönika:
Karin Wallén, krönikör på Vagabond.

Tills en isande insikt for genom kroppen där jag stod, fortfarande med ena handen kvar i hundbajspåsen. För visst stämde det att jag inte hade blivit av med passet. Passet låg prydligt nedstoppat i en byrålåda. Hemma i Stockholm. 

Men jag hade ju glidit passlös genom både Arlanda och Tegel.

Det är vid sådana här tillfällen det slår mig att det blivit lite för enkelt att resa, eller att jag själv kanske blivit lite för resvan. Om jag ändå hade haft resfeber, kört med både kom-ihåg-lista och tvångsmässiga trippelkollar, så hade jag kanske suttit där med en riktig plånbok istället för en hundbajspåse, och haft passet i tryggt förvar i någon tjuvsäker innanför-byxan-magväska istället för hemma i en byrålåda.

Men jag hade ju glidit passlös genom både Arlanda och Tegel, utan en tanke på att någon skulle komma på tanken att be mig om något. Med handbagage och onlineincheckning behöver man knappt se en annan människa i ögonen på väg från A till B, åtminstone så länge man reser inom Schengen. Allt sköter man själv, med mobilen som kommunikationscentral.

Och mobilen, den glömmer man ju inte hursomhelst.

Så jag kopplade upp mig på kaféets nätverk och övervägde mina valmöjlig­heter. Tillfälligt pass på ambassaden skulle kosta 162 euro. Att få passet skickat från Sverige skulle kosta hälften eller mindre, även med snabbaste expressalternativet. Frestelsen att bara skita i allt och chansa på att det skulle gå pass- och friktionsfritt även på tillbakavägen dövade jag genom att googla fram artiklar om blåögda svenskar i nöd. Sådana som stod på flygplatser i Europa desperat viftande med sina körkort, i tron att det skulle räcka.

Efter flera samtal med DHL och vänner med nycklar till min bostad (utan såna vore jag rökt) var mitt pass till slut på väg, med expressfart mot Frankfurt, dit jag skulle anlända nästa dag. 

Två dagar senare gled jag igenom Frankfurts internationella flygplats som vore jag insmord med ullfett. Ingen bad att få se mitt pass.

Krönika: Vad får en flygbiljett kosta?

Krönika – Karin vaknar upp i en annan verklighet i Kongo

Provisoriskt pass – så funkar det


Text: Karin Wallén • 2018-04-04
Krönika

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top