Krönika: Karin Wallén om sängvärme & rumpdusch

Rummet är verkligen fint. Stor säng, ljusa trädetaljer, stilfull sitthörna med tekoppar och elegant vattenkokare i keramik. Utsikt över takåsarna i Shangri-Las gamla stadskärna och ett fräscht badrum. Det är bara det att det fräscha badrummet är helt obegripligt. 

Toaletten har fjärrkontroll, men hur jag än trycker på knapparna lyckas jag inte hitta spolknappen. Det finns visserligen sittvärme i ringen, en knapp för rumpdusch och en för att bli duschad lite längre fram (en smått överraskande upplevelse) och naturligtvis en fön som sedan blåser hela underredet torrt. 

Men spola? Nej. Det kan man inte göra.

Receptionisten på mitt lilla boutique-hostel kommer sättande med andan i halsen när jag kallar på henne. Genom charader förklarar hon att toaletten ska spola själv när man lyfter rumpan från ringen, och jag gestikulerar tillbaka att det uppenbarligen inte fungerar. Sedan provar hon alla knappar jag redan provat och ler stressat samtidigt som hon försöker hitta de rätta fraserna på engelska via en app som förser henne med ord som flush, button och automatic. Det hjälper inte alls.

Det här hotellet har satsat allt på drömmen om det teknikstyrda rummet. Det är bara det att sakerna helst ska fungera också.

I Kina verkar hotellbranschen ha bråttom in i robotåldern. Ett exempel är Pengheng Space Capsules Hotel i Shenzhen, där all servicepersonal är robotar. Även rummen, eller “kapslarna” (egentligen en våningssäng med glasdörr) för tankarna till någon typ av futuristisk fantasi. På insidan finns all teknik du kan tänka dig för att underhålla och ge dig service. På utsidan ser kapseln ut lite som en mikrovågsugn. Inte så jättemysigt kanske. Men när du anländer kommer en hjärtögd robot farande med välkomstdrinken. Det låter ändå lite gulligt. 

På ett annat kinesiskt hotell jobbar robotbutlern Yobot som levererar saker till rummet när du behöver dem. Hen tar hissen och kan ringa och förvarna när hen är på väg. Hen kräver ingen dricks.

Och så finns förstås det där hotellet i japanska Nagasaki där receptionisterna har bytts ut mot extremt språkbegåvade dinosaurier som är klädda i hatt.

Men de är knappast lika charmiga som min receptionist. 

Hon kämpar vidare med svetten blänkande i pannan, en kinesisk och kvinnlig variant av John Cleese i Fawlty Towers. För nu har jag nämligen upptäckt att det inte är så lätt att duscha heller. För att kunna duscha måste man bemästra en digital panel på väggen. Jag försöker. Hon försöker. Men hur vi än gör så går det inte att få varmvatten i ledningarna. Efter några desperata telefonsamtal till högre makter lyckas hon gestikulera och app-kommunicera fram budskapet att varmvattnet inte går på förrän klockan åtta ikväll. 

Hennes ansikte nästan krampar av allt ursäktande. Sedan rusar hon fram till sängen och drar fram ytterligare en fjärrkontroll. Börjar entusiastiskt förevisa hur man höjer och sänker olika delar av sängen, och framförallt – hur man slår på och reglerar sängvärmen. 

Jaha. Jag tar in instruktionerna och nickar artigt, samtidigt som jag inombords börjar drömma om ett helt vanligt, gammaldags rum, med helt vanliga knappar, vred och spakar. Men för receptionistens skull försöker jag verka tacksam. Vem behöver egentligen kunna spola på toaletten när det finns något så härligt som sängvärme?

---

Text: Karin Wallén • 2019-04-02
Krönika