När jag väljer reskamrat blir det oftast flickvännen, en kompis eller, om det är en jobbresa, en fotograf.
Jag önskar att jag åkte på fler resor med familjen. Jag pratar inte om familjegruppresor till all inclusive-hotell på Kanarieöarna, utan de där resorna där två människor som står varandra nära får chans att komma varandra ännu närmare genom att tillsammans ge sig ut för att uppleva den stora vida världen.
Den thailändska natten var tryckande varm när jag och brorsan landade på Bangkok flygplats den där gången för ett gäng år sedan. Vinterblek och med uppspärrade ögon betraktade min bror Sukhumvits skyskrapor, nattmarknaden vid Silom Road och det ständigt rusande havet av bilar och tuk-tuks. Jag gjorde likadant. Sög in allt. Blev sprängfylld av intryck och avgaser. Chang blev favoritölen som kom att övervinna såväl jet-lag som samtalsämnen som sedan länge vilat i det undermedvetna. Vi shoppade, drack, skrattade, var på en statistuttagning till en Oliver Stone-film (jodå, vi dög till fotsoldater, jag och brorsan) och skrattade igen. Resan fortsatte ut i övärlden. Vid ön Ko Tarutao kramade vi om varandra, dunkade varandras ryggar så som bröder gör, log snett så som bröder gör och sa ”vi ses i Sverige brorsan”, sedan försvann han på ett guppigt hav mot fastlandet.
Havanna var nästan lika hett. De handrullade cigarrerna gjorde morsan grön i ansiktet, även om hon inte vill erkänna det så här i efterhand. Hemingways gamla stammishak hade förstås utmärkta mojitos som kom att bli friska avbrott i den karibiska värmen. Vi bodde olagligt hos en familj som inte hade registrerat sig som rumsuthyrare. Såväl nyår som morsans födelsedag firade vi med hummer från den svarta marknaden. På det stora hela försökte vi blåsa Fidel så mycket det gick på vår resa genom Kuba.
En flaska rom på en hylla i en bar, en Hemingwaybok i ett bibliotek, några strålar sol, ja egentligen vad som helst kan återskapa varma minnen från den där resan då jag kom min mamma in på livet på ett nytt sätt.
Farsan och jag har inte rest särskilt mycket ihop, men det har varit intressanta resor. Med tunga skyddsvästar gjorde vi förra året vår mest spännande resa – till Afghanistan. Och det ska gudarna veta, vägminor och talibaner stärker banden mellan far och son!
Så gör familjebanden en tjänst. Skippa den vanligaste reskamraten nästa gång. Satsa istället på syrran, mamma, pappa eller barnbarnet. Beta av dem en i taget, var och en för sig. Kanske har du den bästa resan framför dig.
