Lukten av en annan värld

Min flygplansgranne sniffar i luften.
– Stuffy smell, säger hon fundersamt.
Vi har bara hunnit några steg nedför trappan från den sterila kabinen och ut i hettan på Kuala Lumpurs flygplats. Ändå är den genast där. Den där lukten som förför mig varje gång. En blandning av matos, avgaser och glödande kolgrillar. Av söt rökelse, solvarma sopor och mogen frukt.
Jag drar in den djupt i lungorna, och håller den kvar ett tag, som om jag rökte en hett efterlängtad cigarett. När jag pustar ut igen kommer känslan. Ett förväntansfullt pirr i magtrakten och en värme som sprider sig snabbt i hela kroppen.
Flygplansgrannen har satt fingret på vad det är som slår emot en när man plötsligt landar i Asien. Lukten av en annan värld.

Första gången jag kände den var på sommarlovet mellan tvåan och trean på gymnasiet. En tre veckor lång vistelse i Singapore och Malaysia blev en orgie i gatumat och flottyrmunkar, sockerrörsjuice direkt från pressen och grynig sojadryck i plastpåse. Det var frihet, förundran och trevande förtjusning.
Jag och min kompis kladdade ner vykort med chicken rice och skickade hem dofter vi aldrig känt förut. Vädrade i luften som giriga blodhundar, förförda av något som var svårt att definiera.
Stuffy smell.
Den skulle dyka upp igen, några år senare. På en balkong i Vietnam, ovanför tusentals mopeder i ständig rörelse, på ett hustak i Indien där komockor torkade i värmen. Bakom ett hotell i Bangkok och under en sörplande frukost i Shanghai.
När solen gick upp över vulkanen Merapi på Java var den där igen. Runt risgröten, chilisåsen och den långsamt vaknande marknadsplatsen, där kycklingar pickade under bordet, och deras förkolnade släktingar låg i spretiga ställningar på blanka metallfat. Bananbladen blev tallrikar. En bil stod på tomgång.
Ljud och lukter krockade i luften och pirret i magen var där.

Ibland räcker det med en kvalmig doft av gulnade boksidor för att jag ska försjunka i drömmar om en tågresa i Kina. En sötsur hint som når mig i draget av en restaurang­dörr eller en ovanligt varm vind som sveper upp jord och fukt framkallar bilder från en thailändsk landsbygd. Den franske författaren Marcel Proust återupplevde sin barndom genom en madeleinekaka, och jag har utvecklat ett sinne för asiatiska doftminnen.
Väl hemma från min senaste resa välkomnas jag av vänner och choklad. Det är uppskattat, för choklad har i ärlighetens namn aldrig smakat särskilt bra i Asien, utom möjligtvis i storstädernas luftkonditionerade butiker.
En av mina vänner tänker lite annorlunda och ger mig en feromonsprej, som om det är den som fattats för att jag ska stadga mig på riktigt hemma i västerlandet. Feromoner är kroppens hemliga, omedvetna doftsignaler, som sänds ut för att attrahera en partner, och sprejen Never lonely ger sig ut för att vara rena rama bejbmagneten.
Jag harklar mig skeptiskt och testar den rakt ut i luften så att alla ska känna.
Den luktar inte direkt gott. Inte äckligt heller. Bara lite skumt och liksom sött, bränt, kryddigt, moget.
– Stuffy smell, säger jag reflexmässigt och blir överraskad över det uppenbara.
Pirret i magen kommer som ett kvitto. Det luktar Asien.

3 Sjukt förföriska asiatiska dofter

Fuktskadade tempel

Murbruket i de balinesiska familjetemplen är mumma för aporna, som pillar och slickar i sig det de kan. Så långt går inte jag, men det är något med lukten av fuktiga mineraler och rökelse, ångat ris och dammiga hundar som får mig att trivas. Sjukt? Ja, säkert.

Sura sockor

Okej, nu börjar det bli riktigt sjukt, men har ni någon gång känt doften av blöta, svettiga sockor som torkar runt kaminen i en bergstuga i Nepal? Det är sådana dofter som får den pavlovska hunden i mig att börja dregla och längta.

Grillad sötpotatis

Kolgrillarna i Kina är ingen hit för miljön, men med sötpotatisen gör de underverk! Den brända doften av sötma och stärkelse kan jag gå igång på ordentligt. De asiatiska feromonerna börjar sprudla och fixar party i belöningscentret.

---

Text: Karin Wallén • 2011-11-30
Krönika