Men sexet är i alla fall bra

– Are you married?
– Nope!
Mitt svar kommer hurtigt och snabbt. Lite för snabbt. För hade jag tänkt en gång till så hade jag kanske föredragit att ljuga en aning här. Så när nästa fråga kommer – ”do you have a boyfriend?” – så tar jag den enkla vägen ut. ”Oh yes”.
– Where is he?
Så var man där igen. Är han hemma i Sverige? Eller på hotellrummet? Jag vet redan att om jag säger Sverige så är denne fiktive pojkvän på ett så gigantiskt stort avstånd från mig och mannen mittemot att det inte kommer att ha någon som helst betydelse. Då tycker mannen mittemot att han borde få göra mig sällskap. Det är ju här och nu. Det är ju semester. Det är ju en rätt snygg man som står framför mig, och jag borde väl känna mig smickrad. Inte obekväm och full av undanflykter.
För vad gör egentligen en vit kvinna, i en bar, på en strand, i ett afrikanskt semesterparadis, alldeles ensam?
– Jag skulle inte rekommendera dig att inleda ett förhållande med någon man här, säger en tysk kvinna i 35-årsåldern som jag känner igen från bussen som tog mig hit tidigare under dagen.
– Du vet, det funkar inte i längden. Det är ju en annan kultur.
Jag vet inte riktigt varför hon säger så. Kanske för att jag står här med en drink i handen, utan synbart ressällskap men på armlängds avstånd från en beachboy som redan vet mitt namn. Eller för att servitören som för en stund sedan serverade mig vid mitt ensamma bord nu nervöst trampar omkring och ber mig stanna tills han går av sitt skift. Eller kanske hade hon öronen på skaft för några timmar sedan, när jag fick en nyckel i handen och ett välkomnande ”I want to meet white woman like you”. Killen skulle visa mig till mitt rum men passade på att slänga in en kontaktannons på samma gång.
– Men sexet är i alla fall bra, säger min tyska bargranne nu.
– De älskar din kropp. Oavsett hur du ser ut.
M-hm. Låter ju praktiskt.
Jag undrar vilka ”de” är och vad det är som gör att ”de” utan förbehåll älskar ”din kropp”, oavsett. Men just i den stunden lyckas jag inte uppbåda någon motfråga utan bara en nick och ett lite återhållet ”m-hm”.
Det är ungefär nu som jag börjar känna obehag över situationen. Inte för att jag ser pengastinna turister dela ut pengar och presenter i utbyte för sex och sällskap mitt framför ögonen på mig, för så är det inte. Inte för att det är något fel att flörta och ragga, för herregud, det är väl bara härligt. Eller?
Nej, faktiskt inte. Inte när jag har den där krypande känslan av att det pågår ett beräknande spel från två fronter. Inte när jag känner mig som en vandrande plånbok på semester i ”paradiset”. Och inte när jag träffar killen som med ett stort leende berättar att han har en svensk tjej. Hon var här en vecka i somras och nu väntar han på att hon ska komma tillbaka. Klart hon kommer tillbaka. Hon ville ju ha en ”cappuccinobebis”. Jag förstår först inte vad han menar så han måste förklara:
– Ja, alltså svart och vit ihop det blir ju cappuccinofärg. Hon ville ha det.
M-hm. Okej. Nickar lite igen och övergår till att betrakta min tyska bargranne. Hon är rätt trevlig och social, men det är något beklämmande över hennes attityd.
Hon har tydligen utforskat tillräckligt för att känna sig säker på vad hon har att köpslå med. Hon vet vad hon har. Hon vet vad hon får i utbyte. Och hon håller känslorna på lagom distans – ”det är ju en annan kultur”.
Men sexet är i alla fall bra.

---

Text: Karin Wallén • 2007-10-22
Krönika • Restips