Karin Wallén

Karin Wallén

Kenya

Nu äter jag allt med ögonbryn

Hur skulle jag kunna tugga i mig kött med gott samvete när tre och en halv miljon människor runt knuten levde på tre hekto majs om dagen?

Text: Karin Wallén • 2007-09-27

KENYA, VÅREN 2006. Döden ligger och jäser under den obarmhärtiga solen i El Wak, på gränsen mot Somalia. Efter tre uteblivna regnsäsonger – ett och ett halvt års väntan på att himlen ska öppna sig – har situationen blivit så akut att till och med västvärldens avmätta intresse för ännu en annalkande hungerkatastrof har börjat väckas.
Under tiden sprider sig öknen som en löpeld. Sprickor och sår i marken. Sur stank av ruttnande kadaver. Invånarna i området är nomadiska boskapsägare och nu är allt de äger borta. Dött.
Och där sitter jag, en vegetarian, och funderar på om jag ska börja äta kött.
Under åtta dagar följde jag Läkare utan gränsers arbete i norra Kenya. Varje dag en ny resa med jeepen, ut till avlägsna byar och ensligt belägna hyddor, för att mäta, väga, vaccinera och medicinera.
Sedan åkte vi hem och åt. Det var inte något överflöd av mat, egentligen rätt torftigt om man tänker efter: varannan dag potatis, varannan dag ris, varje dag bönor. Ibland några slevar ugali – en sorts grötig deg som i bästa fall doppas i sås. Lägg därtill allt möjligt man kan göra med lite mjöl, olja och vatten (platta bullar, runda bullar, trekantiga och fyrkantiga bullar). Och så, vid något tillfälle, den där förbannade köttgrytan. Jag petade undan de beniga bitarna som låg och puttrade bland rotsakerna. Ville inte äta djur, inte ens nu. Kanske framför allt inte nu.
Hur skulle jag kunna tugga i mig kött med gott samvete när tre och en halv miljon människor runt knuten levde på tre hekto majs om dagen? Å andra sidan – hur kunde jag ha mage att tacka nej? Hur jag än vände och vred på det blev det fel.
Men tanken som hade grott ganska länge började få fäste. Att vara lite mindre ortodox skulle vara en klar fördel, inte minst på resande fot.

I KINA HADE JAG LUFFAT RUNT med den lönlösa frasen wa-butcheråå, vilket skulle betyda “jag äter inte kött”. Det spelade ingen roll, det var alltid någon liten fläskbit som slank med ändå. Jag lärde mig att spotta lite diskret i servetten och tacka för maten. När jag tröttnat på att fejka buddism och ösa ur mig haranger om etiska ställningstaganden gick jag över till att säga att jag inte åt sånt som har ögonbryn (och om man tittar noga har nästan alla djur en antydan till bryn, till och med fiskar). Det började bli ohållbart. Det var hög tid att ändra livsstil.
Kenya blev vändpunkten. När jag lämnade El Wak åt sitt öde drog jag till kusten. Ville avsluta vistelsen med lite rest and recreation som det heter på utlandstjänstspråk. Den lilla ön Lamu välkomnade mig med glada leenden och åsneskit under skon. En vänlig dam bjöd in mig på lasagne, sprängfylld med köttfärs. Där, på innergården i hennes vackra swahilihus, i skydd av kvällsmörkret, åt jag kött för första gången på sju år. Det tog emot men kändes ändå rätt bra. Jag slapp vara krånglig, otacksam och kräsen. Att min kompis Engelsmannen, som bor på ön, sedan fick ögon stora som golfbollar när jag stolt berättade att jag valt att förlägga min comeback som köttätare just till Lamu, är en annan historia.

NU HAR DET GÅTT ETT OCH ETT HALVT ÅR och jag har hunnit sätta i mig både kyckling, gris och ko i olika former utan att ens överväga ögonbrynsfaktorn. Jag har artigt tackat ja till att smaka kokt skäggsvin i en djungelby på Borneo och jag måste inte längre dissekera Lufthansas ost- och skinkmacka. Det har med andra ord blivit lite enklare att resa. Och skulle någon, när jag tvekar ett ögonblick inför en saftig stek, be mig tänka på “barnen i Afrika” så tänker jag på barnen i El Wak. De väntar fortfarande på att boskapsstammen ska återhämta sig efter den svåra torkan. De väntar på bättre vägar, riktiga skolor och gärna en fredlig lösning på de konflikter som skakar Östafrika. De sticker hål på min såpbubbla av triviala i-landsproblem. Kött, etik och ögonbryn i en och samma gryta. Jag petar undan etiken och tar en tugga till. Men vet fortfarande inte vad som är rätt och fel.


Text: Karin Wallén • 2007-09-27
KenyaKrönika

Scroll to Top