Pepparkakan måste dö
Det var den första riktigt varma sommarveckan. Läkaren tittade mig djupt i ögonen och förkunnade domen. Mina ihållande hornhinneproblem såg ut att bero på en kronisk sjukdom i talgkörteln, och det fanns en medicin som kunde hjälpa. Den skulle tas hela sommaren och innebar en viss inskränkning i min tillvaro: jag fick absolut inte vistas
Det var den första riktigt varma sommarveckan. Läkaren tittade mig djupt i ögonen och förkunnade domen. Mina ihållande hornhinneproblem såg ut att bero på en kronisk sjukdom i talgkörteln, och det fanns en medicin som kunde hjälpa. Den skulle tas hela sommaren och innebar en viss inskränkning i min tillvaro: jag fick absolut inte vistas i solen.
Doktorn måste ha känt av desperationen i rummet, för utan att invänta mina protester gav han mig en veckas respit med medicineringen. Sedan skulle högtrycket vara över, lovade han.
Han kunde lika gärna ha sagt att jag hade en vecka kvar att leva. Jag hade fått en deadline. Dömd till en sommar i skuggan. En sommar utan den sköna känslan av uv-strålar som ömsint smeker naken hud. En blek sommar.
En patetisk tår sipprade ut bakom mina solglasögon när jag lämnade sjukhuset och med bestämda tramptag cyklade raka vägen till närmsta badplats.
Nu gällde det att pressa till sig en solbränna som kunde hålla några veckor. Jag svettades. Jag trotsade den märkliga impulsen att någon gång förflytta mig till skuggan. Skugga skulle jag få nog av resten av sommaren, resonerade jag.
För att strö ytterligare salt i mina sår läste jag om sjukdomen på nätet. Där radades symtomen (som jag inte hade) upp i skrämmande ordalag om utslag, finnar och deformerade näsor. Bara i en bisats stod något om ögonproblem, och som en bonus informerades jag om att sjukdomen “ofta leder till dåligt självförtroende och klinisk depression” samt att symtomen kan triggas igång av sol, alkohol och kryddstark mat. Med andra ord de tre vanligaste ingredienserna i en utlandssemester. Klart man blir deprimerad. Det var tre veckor kvar till min Kroatienresa.
Dag fyra köpte jag tre hattar och en solfaktor 50 + för barn. Jag bestämde mig för att utnämna sommaren 2010 till “japansk sommar”. Medan andra klädde av sig klädde jag på mig. Jakten på allt som var luftigt och heltäckande var igång och några Yoko Ono-solbrillor senare avslutade jag shoppingturen med en bordsfläkt som jag skulle behöva nu när jag var dömd till husarrest.
Dag sex ringde jag sjukvårdsupplysningen bara för att än en gång få höra vad som kunde hända om jag trotsade solförbudet (“svullnader, utslag, blåsor”) och vad som eventuellt kunde ligga bakom sjukdomen. “Solskadad hud är utan tvivel en viktig bakgrundsfaktor”, läste rösten innantill. Jag blev sittande med munnen dumt öppen och blicken lite dimmigt inåtvänd. Sa hon solskadad?
Nu började det flimra förbi bilder i mitt huvud. Jag ser mitt livs första solresa, till Montenegro. Jag och min kompis delade på en tub med solfaktor 2, mest för att grunda lite första dagen. På kvällarna smorde vi in oss med yoghurt och nätterna tillbringade vi under blöta handdukar för att lindra smärtan i den rödblossande hud som så småningom skulle komma att falla av som frasiga pannkakor.
Jag ser fragment av alla underbara, solgassande månader i Sydostasien, Sydamerika och Afrika och landar vid ett minne från Thailand. En amerikansk kvinna som jag redan tyckte lite illa om gissade att jag var “in my fourties”. Jag var 35 år och förolämpad. Hon gjorde ett halvhjärtat försök att släta över det med att hon hade tittat runt mina ögon, och “ni svenskar gillar ju solen så mycket, det måste vara det”.
Ja, jag älskar solen. Men nu är det 2010 och dags att sona gamla synder. Drömmen om pepparkakan måste dö. Jag sätter mig i skuggan.
Text: Karin Wallén • 2010-08-24
Krönika • Restips