Det började som en nödvändighet och inte en dygd. Det var ingen som ville följa med. Jag fick resa ensam, oavsett jag ville eller inte. Jag var 19 år och var på väg till Israel för att jobba på kibbutz. Jag köpte en enkel tågbiljett till Aten och gav mig iväg. Inget var förbokat: inte sitt- eller liggplatser på tågen, inte sista sträckan med båt till Haifa, inte kibbutzjobbet, inte ett enda hotell längs vägen och självfallet inte hemresan.
Allt löser sig efter hand, tänkte jag. För det är väl så man gör när man reser?
Ensam och obokad, utan guidebok eller karta, som ett vitt ark färdigt att fyllas med upplevelser.

Året därpå reste jag till Indien. Nu lite mer planerad. Jag hade faktiskt en öppen hemresebiljett, vilket innebar att datum för returresan kunde bestämmas senare. Efter en månads luffande tillsammans med en reskompis var jag ensam igen. Jag lämnade resenärens standardrutter eftersom jag ville uppleva något ännu mer annorlunda och åkte till städer där man inte fick syn på ett blekt ansikte och en färggrann ryggsäck på veckor. Då började den egentliga resan. Resan in i det för mig ännu osedda och otänkta.
Fortfarande reste jag utan förbokade hotell och guidebok. Det var inget moget övervägande. Jag visste inget annat sätt. Det var hur som helst som att dyka ner i ett svart hål. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig och jag hade absolut ingen att hålla i handen. Det var väl så man reste, tänkte jag.

Jag reste med vidöppna ögon och sinnena på helspänn – kroppens naturliga läge i den främmande tillvaron. Innerst inne hoppades jag på att bli räddad och återförd till den trygga tillvaron på ett resenärskafé, där de serverade äppelpaj och inte konstig indisk mat.
Den annorlunda verkligheten vibrerade av närvaro. Det var förfärligt ensamt och allt var förskräckligt konstigt.

Fortfarande reser jag ofta ensam när jag ska skriva för Vagabond. Det kan vara ganska trist. Ensam vid restaurangbord med en pocketbok omgiven av skrattande middagssällskap känner jag mig som världens mest tragiska människa.
Då tröstar jag mig med reseförfattaren Paul Theroux som skriver: ”Perioder av akut känsla av ensamhet är en grundläggande del av resandet.” Och med franska författaren Madame de Staël som redan på 1700-talet kom på att: ”Resande är ett av de sorgligaste nöjena i livet.”
Det ska göra ont att resa.

Så ger vemodet vika. Jag börjar motvilligt prata med en främling eftersom jag inte står ut med att vara tyst. Eller en främling börjar plötsligt prata med mig. Det sista hade inte hänt om jag rest tillsammans med vänner. Resesällskap skyddas av en glasbur. Där innanför blir man en självtillräcklig enhet som världen utanför varken orkar eller har lust att tränga in i.
Ensamhet sätter fart på livet.
Hem kommer jag med upplevelser en nyans mustigare och texter ett snäpp innehållsrikare.

3 sätt att förhöja reslusten

Låt slumpen spela in

Gör dig fri. Res med bara vaga planer på vad du ska göra. Boka inte alla hotell och flyg- och tågsträckor i förväg. Ändra dig efter hand, låt dagsformen avgöra resväg. Men skippa inte guideboken. Någon måtta får det vara på frigjordheten.

Koppla ner

Uppdatera inte ständigt din status på Facebook. Slå av mobilen. Gör dig onåbar. Försvinn för en stund. Ta med en anteckningsbok och skriv ner vad du upplever för att få utlopp för ditt uttrycksbehov. Publicera inte det du skriver omedelbart i din blogg. Vänta tills du kommer hem.

Res lätt

Under min första långresa släpade jag med en tre kilo tung bandspelare. Den slängde jag efter en vecka. Tung packning ger tungt sinne. Ta fram minsta väskan du har och byt sedan ut den mot en som är hälften så stor. Välj bort extraparet skor mot minst en skönlitterär bok som utspelar sig i landet du är på väg till.