Syndiga Sverige

– Nakna! Alldeles nakna var de! När de sprang dinglade deras könsorgan, säger den bulgariska kvinnan och tittar på mig med ögon som jag inte riktigt vet om de är anklagande eller bara förvånade.
Stora är de i alla fall. Ögonen alltså – inte könsorganen.
– Det skulle aldrig gå i en bulgarisk barnfilm!
Nakenfilmen den bulgariska kvinnan orerar om är Ronja Rövardotter. Själv minns jag inga dinglande könsorgan trots att jag sett filmen hur många gånger som helst. Minns mest att jag grät varje gång Skalle-Per dog och Ronjas pappa sa att: “Han fattas mig. Han fattas mig så att det gör ont i bröstet.”
Den bulgariska kvinnan undervisar i svenska i Bulgarien. Nu är hon tillsammans med kolleger från ställen som Minsk, Milano och Novgorod på vidareutbildning i Sverige och jag är inbjuden att prata om svenskhet.
Den svenska synden återkommer när jag frågar kursdeltagarna om synen på Sverige i deras hemländer. Det hjälper föga att jag försöker tona ner denna synd, säga att den är överdriven. Jag pratas istället genast omkull med ett nytt exempel.
– När jag kom hit från Chile, med min svenska fru, för att träffa min svägerska för första gången. Då, i deras trädgård, reste svägerskan sig upp ur solstolen, räckte fram handen och sa “Ingrid”. Ingrid var alldeles naken.
Det hjälper då föga att säga att svenskens ibland överdrivna oblyghet vad gäller att umgås utan kläder inte nödvändigtvis behöver innebära en synd.

Startpunkt för den svenska nakenheten på bio kom 1951 då regissören Arne Mattssons Hon dansade en sommar visades för första gången. Filmen är en blandning av socialrealism och naturromantik där ungdomar gärna nakenbadar i ljusa sommarnatten. En tämligen harmlös film som aldrig hade gått till filmhistorien om inte Ulla Jacobssons styva bröstvårtor för några sekunder skymtat förbi. Detta räckte för att rullen skulle bli en av svensk films mest sedda genom tiderna.
Året efter kom Ingmar Bergmans skärgårdsskildring Sommaren med Monika. Driftiga marknadsförare lade till en undertitel för den utländska marknaden: “the Diary of a Bad Girl”, alltså “en dålig flickas dagbok”. Därmed var nischen Den svenska biosynden etablerad.
Om den första vågen av svensk biosynd var tämligen oförarglig var nästa våg förment undervisande. I Vilgot Sjömans Jag är nyfiken – gul från 1967 varvades samlagsscener (varav en i en ek) med utfrågningar (varav en med Olof Palme – om moral och godhet i världspolitiken).
I Torgny Wickmans Ur kärlekens språk från 1969 visades ett äkta samlag för första gången i en någorlunda seriös film. Filmen totalförbjöds i Norge och USA.
Två år senare kom Kärlekens xyz där bland andra Leif Silbersky och Ola Ullsten diskuterade problem i äktenskap och sexliv, vilka sedan illustrerades med all önskvärd tydlighet.
– Jo, jo, nickar den bulgariska kvinnan menande.
Men att förklara för en kvinna från Bulgarien och hennes globala kolleger att en film där Silbersky och Ullsten resonerar om sex omöjligt kan vara speciellt syndig är mycket svårt. Så gott som omöjligt.
Jag försöker ändå lite halvhjärtat att nyansera bilden. Säger att en del av den syndiga stämpeln kommer av att Sverige 1955, som första land i världen, införde obligatorisk sexualundervisning i folkskolan. En oskyldig önskan om att lära ut hur barn blir till och hur man skyddar sig mot oönskad graviditet. I det bigotta USA gav detta upphov till tidningsrubriker som: “Svenska sjuåringar lär sig samlagsteknik.”
– Men var det naket eller inte i Kärlekens XYZ? undrar kvinnan från Bulgarien uppfordrande.
– Ja, jo, men liksom undervisande naket.
– Ha! Precis som i Ronja Rövardotter! Skulle aldrig ha gått i Bulgarien.

---

Text: Johan Tell • 2007-09-27
Krönika • Restips