Per j Andersson, krönikör. Just nu: Har nu bokat stadsvandringen HemlÙ�s på Söder med John Arthur Ekebert för att få en sannare bild av staden som jag bor i.

Krönika

Turista i verkligheten: Att se världen som den verkligen är

När jag började resa ville jag uppleva världen som den var. Plan A var att bo i sovsal på vandrarhem, plan B i en sovsäck i en park. Att bli hembjuden och få sova på någons soffa var en bonus.

Text: Per J Andersson • 2016-09-28

I en del länder fanns det hotell som kostade en spottstyver, så då fick det bli det.

Jag minns inte att jag någonsin tänkte att jag var en extrem budgetresenär. Så reste de flesta av de som blev mina nya vänner på resorna i Europa, Mellanöstern, Afrika och Asien. Avvikarna var rikemansbarnen som fått pengar av mamma och pappa, reste flott och storslaget och satt i barer i hotellfoajéer och drack drinkar.

Världen var som den var, och jag ville uppleva den just så, utan turistfilter.

I somras hyrde jag och familjen en lägenhet i Berlin via Airbnb. Det kändes på något vis som en fortsättning på mitt ungdomliga ryggsäcksluffande. Fast nu var vi stationära på en adress i två veckor. För istället för att hastigt dra vidare, värdesätter jag nuförtiden upprepning, fördjupning, etablering, att få lära känna en plats ordentligt.

Att bo i hyrd lägenhet istället för på hotell känns numera ändamålsenligt, för det innebär att jag hamnar i en annan sorts kvarter och får trängas med lokalbefolkningen i lokala snabbköpet och dricka kaffe på vardagskaféet.

Det låter kanske inte så spännande, men precis som när jag luffade runt för 35 år sedan känns det som om jag upplever något som är genuint. Förvisso blir jag inte en berlinare bara för att jag bor i en lägenhet några veckor, men närmar mig upplevelsen av att vara det. Och det är häftigt. 

Turista i verkligheten: Att se världen som den verkligen är
“Världen var som den var och jag ville uppleva den just så.” Foto: Fotolia.

Dessutom slipper jag att ständigt känna mig som en representant för turistkollektivet. Det låter kanske pretentiöst, men det är avkopplande att få känna sig som en individ och inte en obetydlig del av den stora massan.

Emellanåt har vi hyrt ut ett rum i vår lägenhet i Stockholm. Folk från hela världen har kvartat över ett par nätter och druckit kvällste och ätit frukost med oss. Där har vi suttit och pratat om deras hemländer och Sverige, om lingon, sill, romska tiggare och segregering, om Löfven och Obama, om skillnaderna och likheterna.

Samtalen har inte varit särskilt djupa eller märkvärdiga, men de har varit spontana och autentiska: vi har pratat om sådant som fallit oss in, sådant som vi kände för att prata om just där och då.

Föreställ dig nu att min lägenhet hade varit ett hotell och jag en officiell turistguide, anställd av Visit Stockholm. Då hade lakanen inte varit så noppriga, fönstren putsade, frukosten tjusigare upplagd. Gott så! Men samtidigt hade jag hållit tyst om Stockholms mindre fördelaktiga sidor, eftersom jag som officiell turistguide hade sett som min uppgift att vara en ambassadör för min hemstad.

Det var ju därför jag som ryggsäcksluffare tyckte illa om turistindustrin. Jag ville inte se världen som den borde se ut, utan som den faktiskt såg ut. Jag ville uppleva något som pågick även när jag och de andra turisterna inte var där.

Gillade du krönikan? Gilla Vagabond på Facebook.

Fler krönikor:

Därför älskar jag att asfaltsvandra

De bortkomna – en hyllning till alla som hamnar fel

Den lesbiska skogshuggarbyn i Norrland


Text: Per J Andersson • 2016-09-28
Krönika

Scroll to Top