Värst är att komma hem

Jag har precis kommit hem till Sverige från en längre resa i Asien och har som vanligt drabbats av en känsla av meningslöshet.
Jag pratar med familj och vänner, kollar på Facebook och läser svenska tidningar. Allt som jag hör och läser känns så … fjuttigt.
Min hud är fortfarande brun och varm och jag har kvar den söta doften av indisk rökelse i kläderna när jag slår upp den svenska tidningen, där ingressen skriker:
“En kungspudel blev vid lunchtid på onsdagen attackerad av en boxer när den var på promenad med sin matte.”
Känslan av meningslöshet är oändlig. Jag känner mig som en rymdfarare som landat på en absurd planet där en skällande hund skapar tidningsrubriker.
Här hemma är det melodifestivalhysteri, ankdamspolitik och välfärdsstatistik. Här pratar människorna om mobiltelefoner, tv-serier, husdjur och andra obetydligheter. Här är livet omvälvt av en glasbubbla; instängt, kvavt och trångt.
Annat är livet där ute på resan. Där handlar minsta tidningsnotis om liv och död för tusentals människor, hela städer, världsdelar. Där är det stor sorg, enorm glädje, toppar och dalar. Där pratar människorna om livet, planeten, framtiden och den urgamla historien. Där är livet vitt och brett, oändligt och viktigt.
Första två dagarna efter hemkomsten från Colombo, Mumbai, Kuala Lumpur, Katmandu, Bangkok, Hongkong, Peking och Calcutta är värst. Då känns allt svenskt som en enda dissonans som skär i öronen.
Men sakta tonar världen bort ur kroppen. Sakta blir jag normal igen.
Efter två dagar är jag en bland alla andra ankor i ankdammen Sverige. Och känslan av meningslöshet är försvunnen.
Efter tre dagar börjar jag åter läsa tidningsartiklarna om Darins chanser i melodifestivalen och pudlar som bråkar med boxrar.

Läs mer

Per bloggar regelbundet om Indien på bloggen Indien Online.

---

Text: Per J Andersson • 2010-02-23
Krönika • Restips