Regelbundet fylls jag av längtan att resa till ännu en ö. Gärna saltstänkt och helst utan broförbindelse. Plus i kanten om den är bebodd av udda och lite smågalna men samtidigt genuina och äkta personligheter. Resan dit får gärna ta tid och inte vara helt enkel. Ett stormigt hav är inget hinder. Men när jag klivit iland vill jag få en känsla av att ha kommit till en plats där livet är lätt och långsamt och skilt från fastlandets komplexitet.
Det är något särskilt med ökänslan och specifikt med den man får i den grekiska övärlden. Och då menar jag på de mindre öarna som man tar båten till, inte de superexploaterade charteröarna.
I dagarna när storfilmen om Odysseus irrfärder på Egeiska havet går upp på biograferna (Christopher Nolans The Odyssey har premiär 17 juli) längtar jag extra mycket efter en grekisk ö med ett enskilt sockerbitsformat stenhus med blå dörrar och fönsterluckor, en sprucken kaj, ett kluckande hav, en hög himmel, en tallrik med grillad bläckfisk och ett glas med mjölkvit vattnad ouzo.
Även om längtan till öarna har en flertusenårig historia är det som om intensiteten i drömmandet tilltagit. När livet känns alltmer stressigt och komplicerat och världsläget förmörkas av envåldshärskare, missiler och drönare, då drömmer vi oss bort till en plats där det råder lugn, enkelhet och harmoni. En isolerad plats omsluten av vatten som får tjänstgöra som den där ideala världen som vi trånar efter. Det paradis vi drömmer om finns förstås inte på riktigt. Det vet vi ju. Men om det skulle finnas är det med största sannolikhet beläget på en ö.
En avskild värld
Fån det bökiga och stökiga på fastlandet tar jag mig sakte men säkert mot den avskilda värld som en ö utgör.
Det handlar inte bara om att komma fram. Förflyttningen är också viktig. Att ta tunnelbanan från centrala Aten ner till hamnstaden Pireus, att känna lukten av färjornas diesel och salt hav, att kliva ombord på färjan och att beställa en frappé, sätta sig på däck där färjans dieselmotorer mullrar och spana ut över kölvattnet med den vajande grekiska flaggan i förgrunden och de karga bergen på Attikahalvön i bakgrunden.
Att några timmar senare kliva i land på Serifos, Sifnos eller Syros. Eller åka ända till Koufonissi, Amorgos eller Folegandros. Oftast har jag ändå klivit av på Naxos.
På ön känner jag mig lugn, nöjd, rentav lycklig. Tomas Tranströmer som tillbringade många somrar på Runmarö i Stockholms skärgård sammanfattar det jag känner på kajen på den grekiska ön med orden ”En alltid ljus förvåning/när ön räcker ut en hand/och drar mig upp ur sorgsenhet”. Lawrence Durrell har å sin sida kallat sinnesstämningen, som han själv också drabbades av, för ”en sällsynt men plågsam åkomma”. I en av sina många öböcker, Afrodite från havet, som handlar om Rhodos, utvecklar han sin analys av sin, min och många andras kärlek till ön. De drabbade, skriver han, fylls av en obeskrivlig berusning enbart av vetskapen om att de befinner sig i en liten värld omgiven av hav.
Blåsiga naturstränder
Naxos har den perfekta blandningen av myller på hamnpromenaden i staden (Chora), en lagom exploaterad strand några kilometer söderut (Plaka) och undersköna naturstränder ännu längre söderut (Mikri Viglia).
Under de trettio år jag återvänt med jämna mellanrum har besökarna blivit fler. Mest märks det i att antalet solstolar på stränderna blivit fler. På stadsstranden Agios Giorgios och i Agios Prokopios och St Ana som ligger på vägen till Plaka har det blivit lite för mycket av det goda. Här är det svårt att hitta en ledig bit strand att gratis lägga ut sin badhandduk på.
Men på Plaka finns det fortfarande gott om plats. Särskilt om man promenerar söderut i vattenbrynet till den del av stranden som ramas in av gräsbevuxna sanddyner. Efter en stunds promenerande är du ibland ensam med sanden, havet och himlen.
Varje gång jag besöker ön gör jag en långpromenad med start vid taverna Paradiso där Plaka börjar i norr och hela vägen till stranden den tar slut i syd. Då fortsätter jag på grusvägen bort till Mikri Viglia som ligger i lä för nordanvindan och har ljus sanden och taniga tamariskerna som man kan hitta skugga under.
Så tar jag på mig cyklop, snorkel och simfötter och simmar ut längs till klipporna där fiskstimmen myllrar under ytan. Sedan kravlar jag upp på en av de små stränderna i de skyddade vikarna mellan berghällarna och torkar i solen, innan jag simmar tillbaka till min påse med kläder, mobil och penar.
Herregud, lämna alla värdesaker medan du är ute och simmar i en timme eller mer? tänker du. Ja, precis, det gör jag. Jag känner mig trygg på Naxos. Det är klart att stölder kan förekomma. Men jag har en känsla av det är extremt ovanligt. Därför låter jag min tillit dominera över mina farhågor.
Lyckan på en strandtaverna
Om de traditionella tavernorna på stranden i början av Plaka, Paradiso och Manolis, är bra med sina friterade zucchinibollar och grillade lammkotletter är tavernan på stranden Mikri Viglia extraordinärt superfantastisk. Superlativen räcker inte till. Ändå är maten enkel och traditionell, men här har tavernaklassikerna utvecklats intill perfektion. Citronkyckling ugn, moussaka, grillad havsabborre … oavsett vad du beställer är allting som serveras som i drömmen om en grekisk tavernamåltid.
Visst påverkas upplevelsen av yttre faktorer. Den långa promenaden under den brännande solen och den lika långa simturen i det salta vattnet bidrar förstås till att lyckokänslan blir så hög när maten äntligen står framför mig på bordet med den fladdrande vita pappersduken.
Efter lunchen fortsätter jag söderut på ön. Till Glifada, Aliko, Pyrgaki och Agiassos. Eftersom avståndet dit så långt har jag hyrt en fyrhjuling för att ta mig dit.
Fram rusar jag med et tusen meter höga berget Zeuz till vänster och det blå havet till höger. Håret som flyger i den varma vinden, den torra strupen och den saltvattenstela huden får mig att känna mig ett med naturens element. Det är nu jag inser att jag drabbats av islomania (passionerad besatthet av öar).
Döda eller samarbeta?
I William Goldings roman Flugornas herre från 1954 blir ett antal pojkar strandade på en ö och börjar mobba, misshandla och till slut också mörda varandra. Portalidén i boken är att civilisation är en tunn fernissa som när den skrapas av får oss att framstå som de grymma djur vi innerst inne är.
Några år efter att boken kommit ut hände det på riktigt. Ett gäng pojkar från Tonga blev skeppsbrutna på en öde ö där de tillbringade ett helt år innan de blev räddade. Händelsen är väl dokumenterad, bland annat av den nederländske historiken Rutger Bregman som intervjuat såväl pojkarna (som idag är i sjuttiofemårsåldern) som besättningsmännen som räddade dem.
Gick det som i Goldings bok? Började de smida ränker och hacka ihjäl varandra? Nej! När pojkarna hittades var alla vid liv och relativt friska. De hade tagit hand om varandra och samarbetat exemplariskt för att överleva.
Idén att isolering på en ö skulle ta fram det sämsta inom oss kom på skam när den mötte verkligheten. Människan som art har trots allt kommit så långt som vi gjort just på grund av vår förmåga att samarbeta. Ändå är inställningen att människan i grunden är självisk djupt rotad.
Jag tror som Bregman att det ligger i de styrandes intresse att hävda att vi är själviska monster. För om människor inte kan lita på varandra och om det är sant att civilisation bara är en tunn fernissa, då behöver vi ju kungar, vd:ar, presidenter, byråkrater, poliser, militärer och stränga påbud och restriktioner.
Ibland tvivlar jag, men när jag kommer till min grekiska ö övertygas jag om att det är Bregmans iakttagelser som dominerar hos mänskligheten, medan Goldings farhågor är det avvikande beteendet.
Läs också: Amorgos – den grekiska ön där du slipper massturism.
