Ge dig innanför Santo Domingos stadsmurar. Foto: Sara Arnald.

Dominikanska republiken

Dominikanska republiken: Innanför Santo Domingos murar

Dominikanska republikens huvudstad, Karibiens största stad och "den nya världens" äldsta stad. Santo Domingo är fylld till brädden av dansanta rytmer, koloniala minnesmärken­ och gripande människoöden. Lämna den inhägnade resorten – ta steget in genom stadens murar.

Text: Karin Wallén • 2015-12-20

Latinska toner flödar ur högtalarna intill jukeboxen. De nakna lysrörens obarmhärtiga sken flimrar i otakt. Kassaapparatens lucka skramlar till. Det är en vanlig vardagseftermiddag i Santo Domingo. En dag då mannen med den bullrande rösten och de utsträckta armarna kommer in och drar ner några skratt från butiksägaren. Följd av kvinnan som hastar förbi för att köpa tvättmedel. 

 

Dominikanska republiken: Innanför Santo Domingos murar
Högtalaranläggningar och bilar – en vanlig kombination i Dominikanska republiken.

Vi får vår ölflaska i papperspåse och två vita plastmuggar att dricka ur vid den långa S-formade baren. Här sitter vi ett tag, och bara ser livet pågå. En colmado, som den här typen av bar/butik/vardagsrum kallas, finns i snart sagt vartenda gathörn i Dominikanska republikens städer, och själva ordet betyder “fylld till brädden”. Det stämmer.Väggarna är täckta från golv till tak med prydliga rader av bönor på burk, sardiner på burk, tandkräm, mjölkersättning, kondomer, bröd, choklad. Men mest av allt: alkohol. Brugal, den inhemska romsorten, och Presidente, den allsmäktiga ölen.

Dominikanska republiken: Innanför Santo Domingos murar
Juda flydde arbetslösheten i Haiti för att sälja snacks på gatan i Santo Domingo

Det görs affärer på en liten lapp som är avriven från någon gammal kartong. Alla handlar på krita och ska ha något att skriva ner skulderna på. De regleras när de får betalt, vilket för de flesta sker två gånger i månaden. Att spara pengar kan bara de riktigt välbeställda göra. De som handlar på världens dyraste Ikea, som ligger strax nordväst om Zona Colonial, den gamla Unescoskyddade stadsdelen, där vi nu befinner oss.

Dominikanska republiken: Innanför Santo Domingos murar
Hundar med örnkoll i Zona Colonial.

Med stenfasader i pastell intill pastell. Blå, turkos, ljusrosa, korall. Ornamenterade balkonger, trassliga elledningar och ivrigt slingrande växter. Viktorianska gatlyktor som sprider ett varmgult sken när eftermiddagen går över i kväll och solen går ner bakom taken på huvudgatan el Conde. Det är fullt på utomhusserveringen mittemot parken där Christofer Columbus står och pekar. Bänkarna befolkas, en efter en. Duvorna samlas i ett vingfladder kring en man med brödpåse och Columbus fortsätter peka. 

Dominikanska republiken: Innanför Santo Domingos murar
Konst, mode och karnevalskänsla i stadens gränder.

1492 kom han hit. Det året känner de flesta till. Året då “den nya världen upptäcktes” av den genovesiske världsfararen på spanskt uppdrag. Att det också var året då Santo Domingo grundades känner kanske färre till. Men det var just den här ön, Hispaniola, som idag delas av Haiti i väst och Dominikanska republiken i öst, som Columbus och hans efterföljande landhungriga européer, gjorde till sin språngbräda för ytterligare erövringar i Karibien och Amerika. Santo Domingo är den äldsta staden i den så kallade nya världen, och numera den största i Karibien, med sina närmare tre miljoner invånare.

Dominikanska republiken: Innanför Santo Domingos murar
Parque Colon. Där Christofer Columbus bror Bartolomeo, står staty.

– Duarte, Duarte, Duarte!

Han hänger halvvägs ut genom dörren på en rostig och tillbucklad minibuss, guagua, och ropar som om han skulle vilja väcka statyn av Juan Pablo Duarte, som tronar i “hjältarnas grav” där el Conde tar slut i väster. Där står han intill Francisco de Rosario Sánchez och Ramon Matias Mella, som tillsammans utgör Dominikanska republikens tre fadersgestalter – de som såg till att landet inte hamnade i haitiska händer på 1800-talet. 

Dominikanska republiken: Innanför Santo Domingos murar
Duarte! Duarte! Duarte!
Ingen tvekan om vart bussen ska.

Nu är maktförhållandena annorlunda. De haitier vi ser är här för att det inte finns något kvar för dem i deras illa tilltygade land, efter den förödande jordbävningen 2010. Fattigdomen var redan svår som den var. Nu, några år efter katastrofen, är livet fortfarande en kamp. Ù�ven för haitier som lever i Dominikanska republiken. 

Reportaget fortsätter på nästa sida.

Dominikanska republiken: Innanför Santo Domingos murar
Haitier och dominikaner har levt sida vid sida i många år,
men på senare tid har trycket på illegalt invandrade haitier ökat.

Yimi Ferido är 25 år och jobbar som underhållsmanager på vårt hotell. Han tittar ner i backen när han berättar sin historia. Hans mamma, som kom från Haiti, dog när han var åtta månader och hans pappa, av haitiskt ursprung men född i Dominikanska republiken, lämnade honom i tonåren. I två år levde Yimi på gatan och hankade sig fram på att äta matrester ur soporna och panta flaskor. Och göra en del “dåliga saker” han idag inte vill sätta ord på – tills en katolsk präst hjälpte honom att få tak över huvudet och mat i magen. En ny start till ett bättre liv. Men att vara papperslös och ha haitisk bakgrund innebär alltid problem. 

 Allt han vill ha nu är ett id-kort, cédula. 

– Jag behöver det för att få lägenhet, studera, skaffa bankkonto. Och slippa åka in hos polisen och lösas ut av min arbetsgivare varenda gång de kontrollerar mig. Det känns som jag behöver id-kort för att andas! säger han uppgivet.

Dominikanska republiken: Innanför Santo Domingos murar
Santo Domingo är en våldsdrabbad stad, men Zona Colonial är en säker plats.

Haitier har i många decennier kommit till Dominikanska republiken för att jobba, ofta med hårda och betungande jobb inom sockerrörsindustrin eller byggnadsarbeten. Tidigare har den som föds på dominikansk mark automatiskt betraktats som dominikan enligt lagen, men i september 2013 beslutade högsta domstolen att alla personer som fötts i landet av haitiska föräldrar inte längre ska ha rätt att stanna.™�

Dominikanska republiken: Innanför Santo Domingos murar
Yimi har aldrig bott i Haiti men riskerar att utvisas dit.

Nu är Yimi rädd att bli utvisad till ett trasigt land där han aldrig varit, inte känner någon, och inte alls förstår språket. Han är en av flera hundra tusen i samma situation, och han vet att ett haitiskt liv inte är mycket värt i vissa personers ögon.

Dominikanska republiken: Innanför Santo Domingos murar
Friterad svål, en gatudelikatess.

Dominikanska republiken, och inte minst Santo Domingo, har rykte om sig att vara våldsamt. Att korruption och kriminalitet är ett problem är ett faktum, men som turist kan man ändå känna sig rätt säker. I Zona Colonial är polisnärvaron minutiös. Det sägs att poliserna byts ut varannan vecka, för att inte riskera att liera sig med kriminella element. Lönerna räcker inte långt, och det är på sätt och vis inte konstigt att poliser vill tjäna en extra hacka där de kan. 

En av dem erbjuder sina tjänster som livvakt åt oss, när vi lämnar de städade gatorna, rom- och coladrinkarna vid Plaza Duarte och finrestaurangerna på Plaza España bakom oss och åker till en ruffigare barrio norr om stadskärnan. 

Dominikanska republiken: Innanför Santo Domingos murar
Mannen som har koll på havets inlopp

Vi tackar nej till poliseskort. Vid ratten har vi hotell­ägaren Jonathan, och bredvid honom – biffige Victor, som normalt jobbar som dörrvakt på nattklubb. “For security”, som Jonathan säger. Men vad är det värsta som kan hända? 

– Att någon skulle komma och rycka väskan av er, säger Jonathan.

Ja, det förstås. Men när vi är framme i Villa Consuelo, där möbelverkstäderna sväller ut över trottoarerna, och vi kryssar fram mellan toalettstolar och dörrar till salu – har vi en påtaglig känsla av att alla vill oss väl. 

Vi träffar Alejandro med det stora leendet, Yono som slänger med sitt vita radband och Puente, som hänger precis som alla andra, runt järnsängarna som når långt ut i korsningen.

Dominikanska republiken: Innanför Santo Domingos murar
Möbelgatan i Villa Consuelo.
Dominikanska republiken: Innanför Santo Domingos murar
Alejandro och John i Villa Consuelo.

17-åriga Kissy säger att hon aldrig skulle våga vandra omkring ensam här. Hon sitter i en trädgårdsstol och väntar på sin mamma. Kompisen Alba skrattar åt henne när hon fortsätter prata om svårigheterna med Santo Domingo. 

Dominikanska republiken: Innanför Santo Domingos murar
Alba och Kissy hänger i Villa Consuelo efter skolan.

– Men det är ju sant! säger hon irriterat och fortsätter prata om den nya t-banan, som är bra. Om den nya regeringens matkort åt fattiga, som också är bra. Men också om tonårsgraviditeter, som är ett stort problem. 

Då kommer José Amarante, som har något på hjärtat och går rakt fram till mig med bestämda steg.

– Välkommen till det riktiga Dominikanska republiken. Det här är inte el Conde. Men det är bra ändå.

Guide: Santo Domingo

Dominikanska republiken: Karibiska rytmer och grönskande hemligheter

5 doldisar i Västindien – hit reser minst svenskar


Text: Karin Wallén • 2015-12-20
Dominikanska republikenRestipsReportage

Scroll to Top