Bushwick – New Yorks hetaste kvarter

Har jag åkt fel? Bakom ett grönt träplank täckt av affischer sticker två fabriksskorstenar upp mot den mörka himlen. Gatan kantas av slitna industribyggnader, låga lagerlokaler och snabbt uppförda arbetarbostäder täckta av street art-målningar i skarpa färger.

Så svänger jag runt ett hörn och skymtar Manhattans skyskrapor i horisonten. Empire State Building blinkar åt mig. En bil som serverar tacos sprider matdoft och salsatoner i natten, de dansar därinne. Och snart dyker de upp: restauranger med närodlad mat, barer där drinkarna serveras i glasburkar, matkooperativ, kaféer och butiker som säljer allt från graffitifärg och pysselattiraljer till vintagekläder och lokalproducerad öl på fat i tvåliters flaskor att ta med hem. 

När hipstermeckat Williamsburg i Brooklyn har gentri­fierats – och blivit mäklarnas paradis med lyxkomplex, höga hyror och Starbucks – har konstnärer, musiker och de unga och hippa flyttat fem stationer längre ut med L-tåget från Manhattan.

Hit till Bushwick, New Yorks nya heta område. 

Glatt sorl slår emot mig när jag öppnar den tunga trädörren till Roberta’s, restaurangen som hjälpt till att sätta Bushwick på kartan. De kulörta lyktorna i taket glänser i flaskorna bakom baren. Från den stora röda vedeldade ugnen i plåt hivar långhåriga killar med stickade mössor, snirkliga mustascher och stuprörsjeans ut pizzor toppade med hemodlade grönsaker från den egensnickrade trädgården på taket. Bakom en glasruta sitter en man böjd över en mikrofon och sänder radio. Det är Bushwick i ett nötskal.

När Roberta’s öppnade 2009 var det i ett område där ­man inte gärna gick ut efter mörkrets inbrott. Nu trafikerar gula taxibilar de restaurangtäta gatorna och till Roberta’s flockas matgäster från hela New York som köar i timmar på helgkvällarna för en plats vid de långa träborden. En utveckling som tog 25 år i Soho, men 5 år här.

– Jag har aldrig känt mig så säker som här, bara man ­a­­nvänder sunt förnuft och undviker att promenera nerför tomma gator eller somna på tunnelbanan, menar party­fixaren Valerie Termini som börjar prata med mig i baren.

Hon har skinnjacka, knallröda läppar, kajaltunga ögonlock och platinablonda lockar. Bushwicks Marilyn Monroe, kallar hon sig själv. Hon bor ett par kvarter bort, i ett konstnärskollektiv som har en speakeasy, en hemlig bar, i källaren och enligt Valerie det bästa feststället i stan. För de som lyckas bli inbjudna.

– Det kanske låter klyschigt, men så är Bushwick. Det är som Greenwich Village på 1960-talet, säger hon.

På Bogart, ett stort fabrikshus fullt med små gallerier, känner jag mig själv tillbakakastad i tiden när jag öppnar en dörr och hittar biblioteket Mellow Pages. Slitna bokhyllor fyllda med böcker, begagnade och nya från smala förlag, fyller väggarna. I mitten av det lilla dammiga rummet står en soffa där den nypublicerade författaren Bill Hillmann från Chicago vilar ut efter gårdagskvällens lanseringsfest. Grundaren Jacob Perkins sitter vid ett skrivbord framför ett av de stora blyinfattade fönstren. Han har långt hår, skägg och manchesterbyxor, och ser inte ljust på Bushwicks framtid.

– Det har precis blivit klart att det ska öppna en galleria här i huset bredvid så nu kommer hyrorna att chockhöjas och jag kommer inte ha råd att stanna kvar, säger han medan han väger på sin skrivbordsstol och rullar en cigarett.

Det är gentrifieringens moment 22. Konstnärer och unga flyttar till ett område där de har råd att bo, de öppnar gallerier, butiker och barer och lockar fler som vill bo på samma plats. Hus rivs, lyxlägenheter och gallerior byggs och hyrorna går upp. De fattiga konstnärerna får flytta vidare.

I Bushwick finns över 60 konstgallerier och nya öppnar hela tiden. Irina Protopopescu har flyttat sitt galleri från Chelsea på Manhattan till Bogart och upplever en helt annan stämning av samarbete här.

– I Chelsea fick man se upp så att man inte fick en kniv i ryggen, här hälsar folk på varandra, säger hon.

Hon tror att det finns möjlighet att stå emot gentrifi­eringen just i Bushwick.

– Man ser mäklare på gatorna här varje dag, men området kommer inte att kunna förändras så mycket. Det är många som bott här hela sitt liv och driver familje­företag som man inte vill sälja. Många konstnärer går ihop och köper sina hus istället för att hyra dem, för att vara säkra på att kunna stanna kvar.

En av de konstnärer som redan tvingats flytta är Wasielewski. Jag möter henne på restaurangen Heavy Woods. Bartendern vinkar mot mig när jag kliver in och ett rådjurshuvud i plommonstop blickar ner på mig från väggen.

– Fastighetsägare kommer alltid att vinna över de som bor i ett område, även om de boende organiserar sig. Men Bushwick saknar vattenbrynet med utsikt mot Manhattan som Williamsburg har, så det kommer aldrig kunna byggas samma typ av lyxlägenheter här, säger Amanda.

Men hon uppskattar konstscenen i Bushwick.

– Den är som en loppis. Du kanske måste leta igenom en massa saker du inte gillar, men till slut kan du göra ett riktigt fynd.

Innan hipsters och konstnärer intog Bushwick var området till 95 procent spansktalande. Den starka lokala scenen finns kvar, med latinamerikanska kyrkor, affärer och restauranger. Tortilleria Mexicana Los Hermanos serverar tacos i en tacobrödsfabrik. 

På Urban Jungle, en 550 kvadratmeter stor vintage­affär som flyttat hit från Williamsburg, jobbar José ­Alejandro Perez. Han är född i närheten. Enligt honom är det mycket mer utbyte och samarbete mellan de som bodde i Bushwick innan hajpen och de som nyss flyttat hit, än vad det är i Williamsburg. Urban Jungle gör en poäng av att tillhandahålla kläder för alla.

– Bushwick är mycket mer mångfacetterat än Williams­burg. Jag tycker att det är viktigt att alla som bor här kan mötas hos oss, och handla samma saker, säger han.

Bushwick lockar också med sin gatukonst som fyller -nästan varje husvägg. Speciellt sedan de lagliga graffiti-väggarna i 5 Pointz i Queens stängde för att bli lyx-lägenheter. Forna graffitimålarna David Meade och Freedom Tripodi på Street Art Walk håller guidade turer varje dag. Oavsett väder. Dagen jag vÙ�ljer: hällregn. Ett par från Australien och jag kisar genom vattenfallet från sidorna av våra paraplyer. Freedom drar upp huvan på sin munktröjaoch gestikulerar ivrigt vidare.

– Det här är bästa stället i New York för street art. Det dyker upp nya grejer varje dag, säger han.

På frågan om Bushwick är nästa trendiga område svarar han att det redan är på väg ut.

– Det har exploderat de senaste fem åren. Toppmodeller går på fest i de stora lagerlokalerna här. Det är nästan för coolt för mig nu.

Ett par killar står och rollar vit färg över en av områdets mest kända målningar. Förbipasserande -stannar nyfiket och frågar konstnären om nästa målning. Kommer han inte att sakna den gamla? Svaret är självklart:

– Det är dags för någonting nytt.

Bushwick i ett nötskal. På väg tillbaka mot Manhattan och Empire State Building slås jag av insikten: Kommer jag att känna igen mig vid nästa resa? Eller tro att jag åkt fel?

---

Text: Ebba Arnborg • 2015-12-12
Restips • USA • New York • Reportage