Hawaii – drömresa till Oahu & Big Island

–Rör inte överkroppen för mycket. Paddla, paddla, paddla. Lugna rörelser, om du har för bråttom kommer du bli trött. 

Surfguiden Tom Albritton, en brunbränd beach bum från ön Maui, ger oss och några andra noviser en snabbkurs i torrsurfande på Waikiki Beach, innan det är dags att hoppa i plurret och omsätta teori i praktik.

Vi instrueras att smörja in kroppen men jag missar baksidan av benen vilket jag får sota för. Efter en timme ute i vattnet är jag röd som en kräfta på vaderna.

Jag försöker göra som Tom instruerat och ta det slow and easy – från liggande på mage till upp på knä och sedan till stående position. Första gångerna har jag för bråttom och rasar som en kägla ner i vattnet ett par sekunder efter att jag ställt mig upp. Men på tredje försöket lyckas jag hålla balansen när vågen kommer bakifrån och kan njuta av en kort ridtur – en euforisk upplevelse. 

Det jobbigaste är att paddla ut mot vågorna efter varje avslutat försök. Efter en timme är både axlar och armar möra. Men att inte testa surfing på Hawaii känns som att åka till Japan och skippa sushin. Det var trots allt här som sporten föddes. Från att ha varit ett urgammalt sätt för hawaiianerna att förflytta sig på vattnet till att bli en självklar del av modern populärkultur. 

Duke Kahanamoku, ”The Big Kahuna”, var en av surfsportens galjonsfigurer, den som spred fenomenet vidare till Kalifornien och Australien i början av förra seklet. Den bronshudade strandpojken från Waikiki spred även bilden av Hawaii: drömmen om ett sorglöst paradis med vajande palmer, evighetslånga stränder och skummande vågor.

När jag växte upp var Hawaii definitionen av lyx och exotism. Och på något sätt är det fortfarande ett oåtkomligt paradis. Till stor del på grund av läget. Trots att öarna tillhör USA så ligger de långt från praktiskt taget allting. Att åka hit från Europa kräver en flygresa på sammanlagt ungefär ett dygn. Det är en tripp man gör once in a lifetime, kanske i samband med en jordenrunt-resa eller en extravagant smekmånad. 

Men hur är Hawaii under ytan? Bortom klichébilden av leende hula-huladansöser, brunbrända surfpojkar och det smekande soundtracket av ukulele och steelguitar? 

En myt jag kan avfärda på stört är att flygplatspersonalen kommer och kastar blomsterkransar runt halsen på dig när du landar på Honolulus flygplats. Åtminstone inte när man som vi dimper ner sent på kvällen efter en sex timmars flygning över ändlöst hav från Los Angeles. Palmerna vajar i mÙ�rkret och ett lätt regn faller. Luften är behagligt fuktig och ljummen.

Huvudstaden Honolulu är vid första anblick en opittoresk amerikansk stad bestående av shoppinggallerior, vidsträckta förorter och femfiliga motorvägar som ofta är igentäppta av trafik. Strax utanför staden ligger Waikiki Beach – huvuddestination för många turister som kommer till Hawaii. En lång och len sandstrand kantad av höga hotellbyggnader och strandrestauranger. Det var här drömmen om Hawaii föddes ’� och lever fortfarande. Waikiki är en behaglig plats att vila ut på efter en lång flygresa, men det är inte här man hittar Hawaiis själ. Efter ett par dagar ger vi oss ut på vägarna för att uppleva resten av Oahu, som huvudön heter. 

Vägen kantas av lummigt gröna sockertoppar inbäddade i tunga molnkuddar. Vi passerar små lantliga samhällen med träkåkar och frodiga trädgårdar. Så småningom når vi North Shore – en kuststräcka på drygt en mil som kantas av flera legendariska surfstränder. Vintern är surfarnas högtid – då kommer vågryttare från hela världen för att ta sig an de världsberömda bryten här uppe.

Så här års – i maj – är vågorna mer blygsamma. Men för en lekman ser de nog så mäktiga ut även nu, och kastar omkull en obarmhärtigt om man inte är beredd. Bara en meter ut i vattnet känner man det starka baksuget. Tonåringar springer framför vågorna och fnittrar hysteriskt när skummet vräker in över stranden och välter allt i dess väg.

Joseph Espinda kommer upp ur vattnet med en bräda under armen. Han har precis gett sin systerdotter en surflektion. Håret är grått, och han har en stor glugg i tandraden. Förutom att frilansa som surflärare är han också turistguide och musiker. Han lär bland annat ut ukulele till skolbarn och kallar sig Uncle Joe. Vi börjar prata om hur det är att leva i Hawaii.

– The real story? Om du tar bort den blå himlen, tar bort den underbara solen och allt annat. Ekonomin är tuff – som på många andra ställen i världen. Men vi har något som inget annat ställe har, vi har något som kallas aloha, kärlek,och ohana – familj. Familjen är viktig här. Vi lever det, vi andas det.

Uncle Joe talar pidgin, den dialekt som många använder här. Det är ett språk som skapades på de stora ananas- och kokosnötsplantagerna på Hawaii under 1800-talet. En blandning av hawaiianska, engelska, japanska, filippinska och kinesiska som utvecklades för att arbetarna skulle kunna kommunicera med varandra trots att de kom från olika delar av världen. Japanska rötter avspeglar sig i Joes ansikte, som många andra här på Hawaii är han en mix. Hawaii är ett verkligt mångkulturellt samhälle, och just för att de flesta är en blandning av allt möjligt så finns det relativt lite utrymme för rasism. 

Just nu pågår en renässans för hawaiiansk kultur. Barn lär sig spela ukulele, dansa hula och får lära sig hawaiianska språket i skolan. En liten men högljudd grupp ursprungshawaiianer kämpar för ögruppens självständighet. 

– Det är mycket på gång just nu. Mycket förvirring också. Folk vill ha sin mark tillbaka, de vill bryta sig loss från USA. Jag vill bara att allt ska vara fredligt, säger Joe innan han ursäktar sig med att han måste skynda sig iväg, gör den obligatoriska shaka-hälsningen med utsträckt tumme och pekfinger och hoppar in i bilen.

Oahus västkust är långt från Waikikis välmanikyrerade fasad. Leeward Coast som den kallas är en del av ön som turistmyndigheterna inte gärna skyltar med, även om här också finns underbara stränder orörda av både hotell och turister. Vägen kantas av filtmatteklädda berg som sluttar ner mot havet. På de karga klipporna står fiskare och kastar ut revarna. 

– No fish, säger June Fernando och pekar ut i vattnet. 

– Turtle. 

En stor havssköldpadda tumlar runt i vågorna, det lilla huvudet poppar upp ur vattnet då och då. Sköldpaddan skrämmer iväg fisken, menar June. Hit kommer han varje dag efter jobbet. June trivs på Hawaii säger han, mycket bättre än i Filippinerna där han kommer ifrån.  

– Det finns jobb och man behöver inte muta folk för att få ett arbete. 

Vid en lång jungfrulig strand träffar vi 19-årige Zairin Chang-Rivera som bor i ett tält. Han är hemlös sedan ett par månader tillbaka. Den äldre vännen Carl Tilton visar upp en bandagerad arm. Han blev biten av en tigerhaj för ett tag sedan då han snorklade efter fisk.

– Jag letar fortfarande efter den där jäveln. Men jag ska hitta honom. I find him, I kill him! säger han och gapflabbar med en gles tandrad.

Oahu har många hemlösa, och tältlägren som växer utanför Honolulu är en nagel i ögat för de styrande på Hawaii, som gärna ser att turistschablonen av Hawaii förblir intakt. 

 Filmen The Descendants som citerades i inledningen av reportaget, med George Clooney i huvudrollen, är en av de bästa skildringarna av Hawaii som gjorts på senare år. Filmen tar också upp problemet med bilden som många har av ögruppen, att vanliga bekymmer på något magiskt sätt skulle försvinna i en sådan underskön miljö. Men självklart tampas hawaiianerna med samma problem som alla andra, skilsmässor, otrohet och fattigdom existerar även här. 

Men på vissa plan har de lottlösa på Hawaii lite bättre än sina olycksbröder och olyckssystrar på andra platser i världen. De behöver i alla fall inte frysa och föda finns i havet om man vet hur man fångar den.

– Jag köper aldrig mat – jag tar det jag behöver från havet. Fisk, sjögräs … Allt jag behöver är ett spö eller en harpun, säger Carl Tilton.

– Good evening ladies and gentlemen, and welcome to Big Island. 

Vi hinner knappt knäppa säkerhetsbältet förrän planet dimper ner på Big Island, eller Hawaii Island som den också kallas. Big Island känns på en gång annorlunda jämfört med Oahu. Istället för att omges av lummiga berg och vita stränder befinner vi oss plötsligt i något som liknar en tropisk version av Island. Kargt landskap av stelnad lava och gula grästuvor präglar landskapet. 

Big Island är en stor ö, som namnet signalerar, den största i ögruppen. Här finns vulkantoppar som sträcker sig över 4 000 meter över havet. Det anses också vara den ö där den hawaiianska kulturen är som starkast. Stämningen känns mycket mer lantlig än på moderna och glamorösa Oahu. Jag trivs från första början. Här finns vidderna som krävs för en äkta roadtrip. Långa vindlande landsvägar. BegrÙ?nsat med trafik. Färre turister. 

– Big Island har samma energi som Oahu hade när jag växte upp. Alla var mer ”aloha”. Mer avslappnat, vänligare. Denna ö har just nu allt som de andra öarna i Hawaii har och mer därtill. Allt vi inte har är vita stränder. Men vem behöver det? Jag är lycklig så länge som jag har ett fiskespö, en kall öl, en båt eller ett cyklop, säger Keawe. 

Vi sitter i köket hemma hos Keawe Dorsett och dricker hemodlat kaffe och äter doughnuts. Utanför öser regnet ner. Big Island har en mängd olika mikroklimat vilket innebär att det kan tokregna i en by medan solen skiner en mil bort. Keawe är strax under sextio år och uppvuxen i Hawaii. Länge bodde han i Honolulu men när han fick ärva faderns gård på Big Island bestämde han sig för att bosätta sig här. 

Han är kaffeodlare liksom många i Kona. Hawaii är det enda stället i USA där det produceras kaffe, och Kona-distriktet är välkänt för bönornas höga kvalitet. I trädgården står kaffebuskar i prydliga rader. Men får Keawe välja så är han helst ute på havet. 

– Det är där jag trivs bäst. Surfar, fiskar, dyker. Det första jag gör efter en tripp till fastlandet är att ta ett dopp, det Ù?r som att döpas. Återknyta till havet. Moder natur. 

Utan att hänge sig alltför mycket åt stereotyper känns Hawaii väldigt laidback, i synnerhet Big Island. Här finns en gästfrihet som känns genuin, och liknar den man kan möta i den amerikanska södern. Folk gör sig ingen brådska och gillar att snacka skit. De flesta klär sig avslappnat oavsett samhällsklass, gärna flipflops och shorts, och bryr sig inte så mycket om tider. 

– Kopplingen till den hawaiianska kulturen har alltid varit stark för mig och min far till skillnad från resten av min familj. De gick på fina skolor och talar som utbildade människor, inte pidgin som jag. De flesta i släkten har normala jobb. Jag hänger hellre vid hamnen med mina fiskepolare, eller snackar skit med mina grannar. 

Vägen längs östkusten är grön och prunkande. Bananträd, palmer, ren djungel. Blått hav sträcker ut sig så långt ögat kan nå. Utanför staden Hilo stannar vi, det är söndag och alla är på stranden. Hilo har en mer lokal prägel, medan Kona (västkusten) lockar fler turister på grund av det pålitliga klimatet. Barn fångar fisk med spjut, mitt bland alla badare. En kille i tioårsåldern kommer upp på stranden med en sprattlande fisk spetsad på spjutet. 

–Go get the line, I saw a big one, ropar han till brodern. 

Jag tar på mig snorkel och cyklop och ger mig ut i det salta vattnet. Simmar genom stora stim av gula fiskar som frenetiskt tuggar på korallerna, och följer som hypnotiserad en långsamt flaxande sköldpaddas färd genom vattnet. Snorkling är verkligen grejen här på Hawaii. Man behöver inte simma långt ut för att se sköldpaddor och fiskar av alla slag.

På kvällen tar vi oss vatten över huvudet under mer organi­serade former, då vi följer med en dykarrangör med båt utanför vÙ�stkusten för att spana efter djävulsrockor eller mantor som de också kallas. Kaptenen utrustar oss med våtdräkter, cyklop och snorkel och vi simmar ut med en strålkastarförsedd livboj vars ljussken drar till sig hundratals småfiskar nere i det mörka vattnet. Plötsligt uppenbarar sig en jätteplattfisk vars mäktiga vingslag mer för tankarna till en stor rovfågel än en fisk. Undersidan är vit, ovansidan svart. 

Det overkliga undervattensdjuret öppnar sitt stora gap för att fånga plankton och viker sig i graciösa kullerbyttor. Stämningen ombord efteråt är exalterad och adrenalinstinn, särskilt bland dykarna som legat nere på botten, på en handlängds avstånd från de stora firrarna. 

Nästa dag skiner morgonsolen över ett pastoralt landskap med betande kor och hästar. Frukosten äter vi på en mack i Waimea, en västernstad till stor del befolkad av hawaiianska cowboys – paniolos. Det är svårt att tro det men en av USA:s största boskapsrancher finns här på Big Island. 

De böljande kullarna med betande svarta kor och hästhagar för tankarna till Skottlands hedar. Vackert och väldigt oväntat. Ytterligare ett exempel på hur mångfacetterad denna ö är. Tyvärr så har också ranchkulturen varit förödande för öns natur. Hawaii har en enorm artrikedom men på kort tid har de inhemska växterna och djuren trängts undan. 

I Volcanoes National Park på öns sydspets tar parkvakten Jessica Ferrihane med oss på en tur genom regnskogen

Nationalparken är lika stor som Oahu, och kretsar kring två av världens största aktiva vulkaner, men här finns också ögruppens största regnskog.

– Det är viktigt att vi bevarar detta. På de andra öarna finns små fickor av skyddad mark men detta är den största sammanhängande skogen. På kartor kan man se hur mycket regnskogen har krympt de senaste 100 åren. Genom att uppmärksamma det hoppas vi kunna inspirera de yngre, så att naturen kan ha en chans i framtiden, säger Jessica Ferrihane.

Naturen på Hawaii hotas hela tiden av människans framfart och naturvårdarna kämpar för att få bort nya arter ur ekosystemet. Främmande svampar har dödat många av de vackert röda ohiaträden, som är unika för Hawaii. Mungodjuren som kolonisatörerna tog med sig för att hålla råttorna borta från sockerfälten har blivit en plåga, de går bärsärkagång bland fåglarna och äter deras ägg. 

– Mungorna är söta men elaka. Men det är inte deras fel, säger Jessica Ferrihane.

Lite senare kör vi upp till utkikspunkten vid vulkankratern och förbereder oss för kvällens show framför världens mest aktiva vulkan. Ur den breda kratern pyser rök ut och orangefärgad lava skvätter upp i luften i kaskader. En påminnelse om hur Hawaii en gång föddes, genom eld, rök och kaos. Och den processen har egentligen aldrig avslutats, utan pågår mitt framför våra ögon. På vissa otillgängliga ställen på ön sprutar lava rakt ut i havet, och skapar nytt land. 

Eld och vatten. Två element som mer än något karakteriserar Hawaii. 

Visst är det lockande att hoppa över stängslet och se spektaklet på lite närmare avstånd, men vi skippar det. Det har hänt att fulla turister och dumdristiga nattvandrare ramlat rakt ner i kratern när de försökt ta en närmare titt. Vi åker istället tillbaka till vår stuga, öppnar en kall Longboard Lager framför lägerelden och blickar upp i en oändlig stjärnhimmel. Okole maluna, skål!

---

Text: Fredrik Brändström • 2017-10-05
Restips • USA • Aktiv semester • Hawaii • Reportage • Sol och bad