På kryssning i Västindien

Lördag 25 september
Hotellrummet på tolfte våningen, Hotel Intercontinental, Miami. Klockan är halv nio på kvällen. Regnet slår som piskslag mot asfalt och betong. En orange vägskylt studsar över vägen och landar i ett buskage. Jag och min reskamrat skulle suttit och sippat på drinkar vid poolen ombord på ett kryssningsfartyg, men sitter i stället och tittar ut över ett skyfall som vräker ner över ett öde Miami. Orkanen Jeanne närmar sig Miami. Regnet och vinden tycks tillta för varje sekund som går. Vissa områden har evakuerats, Miami står på standby.
Långt därnere vibrerar ett decimetertjockt träd häftigt i blåsten. Plötsligt ger rötterna med sig. Trädet landar med ett kras i bakrutan på en stillastående taxi.
Vi har suttit här i snart ett dygn. Följt stormen på cnn:s satellitkartor och utanför fönstret. Det som från början var en frisk vind är nu någonting helt annat. De stora hotellfönstren känns som en filmduk där en Spielbergfilm om jordens undergång projiceras. Under natten beräknas Jeanne nå Miami med full kraft.

Söndag 26 september
En strimma morgonsol bryter igenom den grafit-grå himlen för att sekunden senare försvinna igen. På trappan utanför hotellet står gäster och personal och tittar ut över stan. De flesta är tysta, någon viskar något till en annan.
Miami klarade sig för den här gången. Jeanne vek av norrut. Ändå är vi som i en spökstad. Allt som rört sig i går är stilla i dag. Vägskyltar hänger upp och ner. Träd är omkullblåsta, fönsterrutor krossade. Skräp och palmblad ligger utspridda överallt.

Måndag 27 september
Kryssningsdags. Under molnbeströdd himmel ligger Navigator of the Seas likt ett gigantisk Legoskepp i Miamis hamn. Fartyget är målat i en matt, vit färg som titt som tätt punkteras av gnistrande grönt glas. Den vita plåtytan är oklanderligt ren, som kroppen på en svan. Det är det största fartyget jag någonsin sett. Med två gäster i varje hytt rymmer det drygt 300 meter långa fartyget 3 114 personer. Lägg till basketplan, volleybollplan, minigolfbana, löparslinga, skridskobana, klättervägg, gym, pooler, nattklubbar, kasino och flera restauranger och kaféer och du förstår att kapplöpningen på havet nästan mäter sig med den mellan usa och Sovjet under kalla kriget. Navigator of the Seas är världens näst största passagerarfartyg. Bland kryssningsrederierna är det prestige – och massor med pr – att ha de största och pråligaste fartygen i världen.
Även bland de vana kryssningsresenärerna tycks just storleken vara viktig.
– Jag åker alltid med fartyg i Voyagerklassen, predikar en flintskallig man i rosa pikétröja till nyfunna vänner i incheckningskön.
– Vi har bara åkt Sovereignklass innan, så det ska bli kul med ett lite större fartyg denna gång, svarar en liten försynt dam, klädd i en två nummer för stor, grönblommig blus och vit hatt.
Vid incheckningsdisken lämnar jag in mitt pass i utbyte mot skeppets egna, kombinerade id- och betalkort, Seapass. Alla köp man gör ombord sätts upp på detta kort. Sista dagen får man en räkning på alla köp man gjort som man sedan betalar med betalkort på vanligt sätt. Taxfreeaffärerna och barerna ombord slipper därmed hantera kontanter – och kryssningsresenären kan spendera pengar utan att se skymten av alla hundradollarsedlar som försvinner på smycken, kläder och färgglada drinkar. Under en kryssning inkluderas det mesta i priset, förutom just drycker, butiksinköp, internetanvändning, spel och utflykter. Bokar man sin kryssning från Skandinavien ingår ofta dricksen till personalen ombord, något som annars kan ta en hel del av reskassan.
Två kamerablixtar och ett snett leende senare kliver jag ombord. Personalen tar emot och instruerar vilken av de 1 577 hytterna som är min. Det är lätt att hitta. Jag bor granne med det skinnfåtöljutrustade internetrummet.

Magnetkortet till hyttdörren är av samma modell som de som finns på Finlandsfärjorna. Med två blipp-ljud öppnas den och slår emot väggen med en lätt duns. “Welcome on-board Navigator of the Seas!” hälsar en amerikansk reklambasröst från den påslagna teven.
Hytten är imponerande. En soffa med bord, två sängar och en stor balkong med två plaststolar på. Genom den öppna skjutdörren strömmar ljummen karibisk havsluft in och blandar sig med doften av nytvättat. På sängen är handdukarna vikta till en prydlig kanin.
Fartygets kryssningsblad med aktiviteter luktar nytryckt och är fyra sidor tjockt. Vid närmare betraktelse är rubriken på förstasidan Day One, dag ett. Vill man inte ha något att göra ska man åka på chartersemester, vill man ha mycket att göra ska man åka på kryssning. Men man har förstås valfriheten att själv välja aktiviteter – eller frånvaron av dem.
Inom en halvtimme ligger jag i jacuzzin. Sjok av persikofärgade moln glider över himlen. Det luktar klor och öppet hav. Värmen från jacuzzins varma vattenstrålar går rakt in i -benmärgen. En drink blir till två. Drar mitt -Seapass. Dricker upp. Drar mitt Seapass igen. Det här är livet!

Kryssningsdag 2. Tisdag 28 september
Till sjöss. KlarblÙ� himmel, stilla hav. I egenskap av journalist får jag äran att gå på lojalitetsklubbens cocktailparty. I en tonad glasbubbla med utsikt över poolområdet serveras drinkar och champagne. Här samlas eliten, de som gjort kryssandet till en livstil. Rekordet innehas av ett 70-årigt amerikanskt par. De har gjort 115 kryssningar.
– Första kryssningen gjorde vi 1963, sedan har det bara rullat på, berättar Addison Fritts över ett glas champagne och trekantssnittar med olika pålägg, det ena lyxigare än det andra.
Hans brunfläckiga hand vilar mot översidan av livskamraten Nikkis hand. Hon är klädd i en blå klänning och har ett tjockt pärlhalsband runt halsen. Hon är omsorgsfullt sminkad, varken för mycket eller för lite. En elegant dam.
– Den första kryssningen vi var på utgick från New York, säger Nikki. Men det är något speciellt med att kryssa i Karibien. Trist att denna kryssning blev så kort, för det ju ett fint skepp. Och så känner vi ju kaptenen förstÙ�s, säger hon och pekar med en öppen hand åt en kort, skäggig man i marinblå uniform.
Nere vid poolen börjar en Mr Man-tävling. En grupp barn, killar, män och gubbar går och spänner sig på rad. Längst ut på hörnet står en bastant kroppsbyggare med snirkliga tatueringar och allvarlig min. Efter dansen koras vinnaren – en elvaårig spexare från Virginia. Stämningen är uppsluppen och väldigt amerikansk. Utan mängder med sprit umgås folk med varandra, gammal som ung.

På vägen till min hytt studsar en upprörd röst mellan väggarna i korridoren. Dialekten är en härligt bred värmländska. Två vithåriga damer med handväskor kommer emot mig.
– Var har du varit? Likadant var det i Paris! Du bara försvinner hela tiden! Du borde ha en barnpassare.
Damerna är systrar och kommer från Karlstad. Vi blir stående i korridoren utanför min hytt.
– Margot bara försvinner hela tiden! Sist var det på flygplatsen i Paris när vi skulle åka hit. Vart skulle du då egentligen?
– Jag skulle ju bara på toaletten. Men du ska inte säga något! Jag låser i alla fall inte ute mig i korridoren i pyjamas!
Konversationen avbryts av återkommande champagnefniss.
– Har du sett kaptenen förresten? Det hade varit kul att se honom.
– Nähä, var han så kort? Ja, då var det väl inte mycket att ha.
I armkrok och under fortsatta fniss försvinner de bort i riktning mot matsalen.

The Nutcracker. Restaurangnamnet kunde kanske vara bättre, men knappast maten och miljön. Välputsade glas och bestick speglar tunga oxblodsröda gardiner och kypare i väst och blankpolerade skor. Varje bord har sin egen kypare som ser till att gästerna trivs och har välfyllda glas. Den 1 200 man och kvinnor starka besättningen på Navigator of the Seas beräknas bestå av 70 olika nationaliteter. Vår kypare är från Turkiet. Han heter Gurkan.
Det är formal night, enligt kryssningsbladet. Uppklätt, spacklat och putsat med andra ord. Smoking och långklänning rekommenderas och många bär det. Jag kör kostym och slips.
Våra bordsgrannar är ett nygift par från Kanada.
– Vi fick en kryssning för 699 dollar. Det var inte mycket att tveka på, säger Jenny-Lyn Keen.
5 300 kronor, förvisso exklusive flygbiljett och per person, men ändå. Räknar man ut dygnspriset blir det under en tusenlapp. Och då ingår den utsökta maten som Gurkan precis lägger upp på tallriken.
Denna kväll är bara ena halvan av det äkta paret representerad. Peter ligger i hytten och har magsjuka. Jenny-Lyn Keen är lika glad ändå.
– Han klarar sig. Skål på er alla!

Trevlig kväll övergår i fryntlig natt. Fartygets skräckbar går under namnet The Dungeon, Hålan, och är en blandning av pastorala kyrkfönstermotiv och glasväggar som har behandlats för att se ut som om de har spruckit till tusentals småbitar. Festen är i full gång. Ur högtalarna ljuder senaste r’n’b-hitsen från Usher.
– En Margarita, tack!
– Vad kommer du ifrån? frågar en kvinna i urblekt svart t-shirt och stripigt hår. Varken benen eller armarna vill lyda henne riktigt.
– Sverige? Å fan.
– Vi är från South Dakota. Hela familjen är här, säger hon och flaxar med armen i riktning mot dansgolvet.
Hon tar en klunk av sin burköl.
– Det är första gången vi åker på semester ihop. Vi föder upp tjurar och rider in dem för rodeo. Svårt att få ledigt, du vet. Där är min dotter!
En kvinna i 20-årsåldern vinkar mot vårt håll.
– Hon har för stora bröst för att rida in tjurar.
Den tomma ölburken rullar iväg över bardisken och stannar mot ett urdrucket glas. Tjuruppföderskan böjer sig fram mot mig. Hon luktar malt och sprit.
– You are cute as a button.

Kryssningsdag 3. Onsdag 29 september
Ocho Rios, Jamaica. Grönt hav, vit strand och slanka palmer. Karibiens ena sida. Tiggare, narkotikaförsäljare och fattigdom den andra. Jamaica möter med båda. Kryssningsskeppets luxuösa tillvaro känns plötsligt som en tung sten i samvetet.
– One dollar, one dollar mister! C’mon, one dollar!
Ocho Rios, på Jamaicas norra kust, är en ren turistort. Bortom smyckebutiker och barer kommer fler smyckebutiker och barer. Jamaica blir inte riktigt det efterlängtade stopp jag drömt om. Men stranden är fin och gratis, till skillnad från jet-ski-aktiviteter och utflykter till områdets berömda vattenfall, Dunn’s Falls.
Vattenfallet var inte mycket att ha hör jag senare av de värmländska systrarna.
– Då har vi bättre hemma i Värmland!

Kryssningsdag 4. Torsdag 30 september
När jag vaknar står skeppet stilla och motorerna är avstängda. Korridoren ligger tyst. Jag skjuter upp balkongdörren. Utanför breder jadefärgat hav ut sig. Längre bort ligger en platt, palmbevuxen halvö och dallrar i värmen. Labadee utanför Haiti. Rederiets egna halvö.
De små båtarna går i skytteltrafik mellan -fartyget och ön. När vi kommer iland är det obligatorisk fotografering. Jag försöker slingra mig, men lyckas inte.
Labadee är litet, men solvänligt. Flera strän-der omfamnar halvön. En vattenpark med stora, flytande gummiisberg är omåttligt populär bland de små. Annars finns inte mycket, en liten marknad, restaurang och toaletter. Jag tar ett dopp i det inbjudande havet. Läser min bok i skuggan, men ger till slut efter för frestelsen. Isbergen är för lockande för att motstå. Förbannat kul.
På kvällen är det isdansuppvisning på skridskobanan på däck tre. Dova, rosalila neonlampor skänker en nästan meditativ känsla åt den svala ishallen. Nyfikna åskådare fyller både sittplatser och gångar. Showen sparkar igång till pumpande musik. Slimmade killar och tjejer hoppar, snurrar och spinner runt på isen sÙ? den spritter åt alla håll. Showen är om inte världsklass så nästan. För varje nummer blir hoppen högre, piruetterna snabbare och samspelet mellan dansarna mer och mer intrikat. När föreställningen är slut vet applåderna inga gränser. Jag är en av dem som applåderar mest.
När jag och mina medpassagerare kläms ut ur ishallen likt kaviar ur en tub träffar jag mina värmländska damer på nytt. De har sett kaptenen vid den stora gågatan som löper inuti skeppet. De är besvikna.
– Ja, lång var han ju inte. Och så vände han sig precis när vi skulle fota, så det kan ju kvitta.

Kryssningsdag 5. Fredag, 1 oktober
Sista dagen till havs. “Sista dagen att göra det som du inte hunnit med de andra dagarna!” står det i kryssningsbladet. Längre ner presenteras kvällens jazzcabaret och avskedsfesten som har Mardi Gras-tema.
Efter en frukost på pannkakor med lönnsirap, juice och yoghurt lockar inte poolområdet och de tajta badbyxorna längre. Jag har säkert gått upp tre–fyra kilo under mina få dagar ombord. Mat och dryck finns i överflöd överallt, och ingår i priset. Nu ska jag röra på mig minsann! Klätterväggen ser inbjudande ut, men efter några tafatta försök ger jag upp. Minigolfbanan, på nio hål, går desto bättre. Löpningen blir till stillsam gång.
Jag tar fasta på det som kryssningsbladet skriver, att man ska göra det som man inte gjort de andra dagarna. Följaktligen sover jag middag under min handdukskanin som dagen till ära hänger i tassarna från gardinstången.

Mardi Gras-festen är en explosion i färger, former och ljud. Personalen är utklädd i stora hattar och breda kjolar i alla möjliga, och omöjliga, färger och färgkombinationer. Ett lila ljusspel studsar mellan sprit- och smyckesbutiker. Liveband river av karnevalsliknande stycken. Silverbrickor med champagne fylls på efter korta server-ingsrundor bland passagerarna. I en av barerna sitter två damer jag känner igen. De pratar ivrigt. Lägger händerna på varandras armar. Skrattar. Deras champagneglas möts i ett skört klirr.

Guide Västindienkryssning

Rederier och researrangörer

För den som vill åka på Västindienkryssning finns det en djungel av rederier att välja mellan och en rad researrangörer och resebyråer som säljer rederiernas kryssningar. Det kan vara stor skillnad på fartygsstandard, aktiviteter och målgrupp mellan de olika rederierna och de olika fartygen. Är du förstagångskryssare kan det vara en klok idé att boka din kryssning via någon researrangör eller resebyrå som kan hjälpa dig att hitta den kryssning som passar just dig. Ett tips är annars att köpa boken Complete Guide to Cruising & Cruise Ships (se under rubriken Litteratur).
Några av de rederier som kryssar i Västindien är Royal Caribbean (www.royalcaribbean.se), MSC Cruises (www.msccruises.com), Norwegian Cruise Lines (www.ncl.com) och Carnival Cruises (www.carnival.com).
Sea Cloud Cruises (www.sea cloud.com) har kryssningar med segelfartyg i Västindien och Syd-amerika.
I Sverige går det att boka kryssningar via bland andra Globetrotter (www.globetrotter.se), Ving (www.ving.se), Swanson’s (www.swansons.se), Fritidsresor (www.fritidsresor.se) och Always (www.always.se).

Vad kostar det?

Allt fler åker på kryssning. Konkurrensen har hårdnat, priserna gått ner och standarden höjts. Detta gör att det går att få riktigt bra priser på Västindienkryssningar ibland. På Royal Caribbeans sajt finns i skrivande stund till exempel ett erbjudande om en 9-dagarskryssning i Karibien för 6 000 kr per person, exklusive flyg (avresa i oktober). MSC Cruises billigaste decemberkryss i Karibien (8 dagar) kostar i senaste katalogen 5 000 kr per person, exklusive flyg. Räkna annars med att en 7-dagars kryssning till reguljärpris, inklusive flyg, kostar någonstans från 11 000 kr per person. Priserna kan dock variera mycket beroende på när du vill åka och standarden på skeppet. Det som ingår i kryssningspriset är boendet ombord, all mat (såvida du inte vill äta på någon av fartygets extra lyxiga betalrestauranger), men inte drinkar, utflykter, spelmaskiner och internetanvändning. Bokar du från Skandinavien ingår ofta all dricks i kryssningspriset.
Sea Cloud Cruises anordnar kryssningar med segelfartyg. En vecka i Västindien kostar från drygt 17 000 kr inklusive flyg.
Kolla runt bland de olika kryssningsrederierna och researrangörerna innan du bokar din kryssning. Det kan löna sig. Det blir inte per automatik dyrare för att man bokar via en researrangör, ibland kan det till och med bli bättre pris.

Kryssningsrutter i Västindien

Majoriteten av Västindienkryssningarna utgår från Florida, ofta Miami eller Fort Lauderdale. Många resenärer kombinerar en 7- eller 10-dagarskryssning med en vecka iland, vilket är ett utmärkt upplägg. Två veckor på ett kryssningsfartyg är ganska lång tid (och med all gratis dricka, bakelser och mat kommer du gå upp ett antal kilo!). De längsta kryssningarna är i regel på knappt tre veckor, men som sagt, då bör du veta att du verkligen trivs med kryssningslivet innan du kliver ombord.
Det finns mängder med kryssningsrutter i Västindien, vilken man väljer är helt upp till tycke, smak och plånbok. Vilka stopp vill du göra på din resa, hur lång tid har du och är det något speciellt fartyg du vill kryssa med? Valmöjligheterna är om inte oändliga, så oerhört många. Bland kryssningsföretagen delas rutterna ofta upp efter det geografiska området som kryssningen går i, “Kryssningar i västra Karibien”, “Kryssningar i södra Karibien” osv. De geografiska gränserna mellan ett område och ett annat tenderar dock att vara tämligen godtyckliga.
Populära rutter bland skandinaver är de som börjar och slutar i Florida och som trafikerar det västra och/eller östra området av Karibien. Kryssningarna innefattar allt som oftast några av följande öar: Bahamas, Jamaica, Grand Cayman, Dominikanska republiken och Haiti. Mexikos fastland eller ön Cozumel, utanför Playa del Carmen, är också med på många rutter i dessa två områden.
Åker man på kryssning i den södra delen av Karibien gör fartygen ofta stopp på Barbados, Antigua, Amerikanska jungfruöarna, Puerto Rico, Saint Lucia och Saint Martin.

Andra kryssningar och kryssningsområden

Västindien är det vanligaste området att kryssa i, följt av Medelhavet. Förutom dessa områden går det bland annat att kryssa i Asien, Röda havet, Svarta havet, Atlanten, Norges fjordar, Östersjön och utanför Sydamerika och Sydafrika. Medelhavskryssningar på 7 dagar finns under sommartid från omkring 5 000 kr per person, exklusive flyg. Lägg på några tusenlappar för att få inklusive flyg. 12 dagar kostar någonstans kring 9 000 kr per person, utan flyg. Håll utkik efter kampanjpriser (det är färre kampanj-erbjudanden på kryssningar i Medelhavet jämfört med Karibien).
Expeditionskryssningar, som Äventyrsresor (www.aventyrsresor.se) har i sitt program, är enklare och mer inriktade på naturupplevelser än avslappning och lyx. Vanliga destinationer för dessa är Grönland, Galapagos och Antarktis. En 11-dagarskryss till Grönland kostar från omkring 26 000 kr per person, inklusive flyg.

Att tänka på

Västindienkryssningar är inte detsamma som att åka Finlandsfärja. Viss dresscode gäller. Det ledigaste man kommer undan en middag med är casual dressing, vilket betyder kavaj med skjorta för honom och klänning för henne. När det är formal dressing är det egentligen smoking och aftonklänning som gäller, men en stilfull kostym med slips fungerar också för de herrar som inte har en smoking i garderoben därhemma (smoking går annars att hyra ombord).
Innan avresa får du en detaljerad informationsfolder där det mesta som gäller kryssningen förklaras. Här finns också alla utflykter med, vilka man ofta måste boka i förväg. Majoriteten av utflykterna kostar pengar. Utflykterna är ofta dyra och blir i vissa fall av gå-på-led-typ. Trevligare är att bara strosa runt för sig själv i staden fartyget har ankommit till, eller njuta av stranden.
Fartygen är som flytande samhällen. Det mesta finns ombord, från doktorer och internetuppkopplade datorer till tvätteri och kaféer.
Tänk på att om någon ö eller något land kräver visum så är det ofta du själv som ska ha ordnat detta i förväg.

Litteratur

I Complete Guide to Cruising & Cruise Ships, från Berlitz förlag, är alla världens kryssningsfartyg betygsatta och detaljerat beskrivna, från materialval i inredningen till kabelteveutbudet. Olika kryssningsrutter finns förstås också med, liksom statistik och mycket annat.

---

Text: Redaktionen • 2005-12-19
Restips • USA • Miami