Annons
Annons
Segelbåt vid ö i havet.

Att segla över Atlanten är ett äventyr för livet. Foto: Carl Gustavii

Restips

Segling över Atlanten – mitt livs äventyr!

Att korsa Atlanten med segelbåt är något som många drömmer om. Men hur känns det att inte se land på 18 dagar? Och vad händer om det blir storm? Vagabonds Karin Wimark gav sig ut på sitt livs äventyr.

Text: Karin Wimark • 2023-08-14 Uppdaterad 2023-08-16

Miljontals stjärnor lyser upp himlavalvet. Vågorna slår mot skrovet och katamaranen susar fram i ett dussin knop. Vid sidan av båten glimmar marelden. Det är strax efter midnatt den 23 november och mitt vaktlag om fyra har tagit sällskap i sittbrunnen. Carl Eskilstorp bryter tystnaden:

– Undrar om världen kommer att kännas större eller mindre när vi kommer fram, säger han.

Han är en av båtens två styrmän och har seglat större delen av sitt 20-åriga liv. Men att korsa Atlanten är nytt även för honom. Så här i början på resan är det svårt att få grepp om både vidder och känslor. Den första nervositeten har lagt sig men spänningen är ännu på topp. Vi är bara ett par dygn från land. Dessutom syns ännu ett flertal båtar på vår radar. Vid horisonten glimtar en lanterna.

– Vem har företräde till havs? undrar jag och känner en oro i magen. Tänk om vi kolliderar. Det är ju ändå kolsvart runtom oss.

Carl nickar mot den vajande masten.

– Har du vinden in i höger öra är det bara att tuta och köra.

Läs också: Guide – så gör du för att segla över Atlanten

Kvinna tittar ut över solnedgång på båt i havet.
Hur kommer det kännas att vara mitt ute på Atlanten? Det fanns bara ett sätt att ta reda på det, att ge sig iväg. Foto: Karin Wimark

En annan båt, ett annat årtal. 12 oktober 1492 var stämningen ombord på skeppet Santa Maria alarmerande. Besättningsmän hade drunknat och skeppsmaster brutits av i stormar i okända farvatten. 33 dagar till havs och Christofer Columbus kunde för allt i världen inte förstå vad som gått så snett. De borde ha skådat land för länge sedan. Då plötsligt hörs ett rop ombord: ”Land! Land i sikte!”. När Columbus ser de grönskande bergen torna upp sig är övertygelsen stark. De hade funnit en ny sjöväg till Indien. I själva verket var upptäckten av Amerika en av historiens mest betydelsefulla misstag.

Svartvitt foto på gamla båtar i havet.
En seglats förr i tiden tog tid och var inte helt ofarligt. Foto: Getty Images

Sedan dess har upptäcktsresenärerna och sjöfararna avlöst varandra. James Cook som kartlade stora delar av Stilla havet, amerikanska journalisten Nellie Bly som i slutet av 1800-talet reste jorden runt och den brittiska reseskribenten Freya Stark som tog båten ner till Döda havet – orädd för vad väntade i Mellanöstern och väl beskrivet i en av hennes reseskildringar:

”En riktig resa kan endast uppnås om du släpper på allt och är mottaglig för det som varje plats erbjuder, utan att försöka anpassa det till dina egna behov. Jag antar att det är skillnaden mellan att resa och turista”.

Just detta fick mig att tveka. Skulle jag våga släppa all kontroll och ge mig hän till havet? Hur skulle det kännas att inte se land på flera veckor och vara utelämnad till naturens krafter? Jag slukade en säsong av serien Över Atlanten. Samtidigt visste jag ju att det var TV. Dramaälskande produktionsteam som pumpat musten ur minsta motgång. Så jag tackade ja till min livs resa. En seglats från Gran Canaria till Saint Lucia i Karibien.

Parad med flaggor och olika nationaliteter.
Parad med alla nationer som deltar i Atlantic Rally for Cruisers 2023 – en härlig folkfest i hamnen i Las Palmas. Foto: Karin Wimark

Ett par dagar tidigare. Ljuden av trumpeter, tromboner och trummor fyller hamnen i Las Palmas på Gran Canaria. Flaggor vajar i luften, fyrverkerier avfärdas och stämningen är euforisk. För 37:e året i rad samlas seglare från hela världen för att delta i ARC, Atlantic Rally for Cruisers – en tävling för såväl nybörjare som vana seglare som vill korsa Atlanten på ett tryggare sätt. Vatten och mat bunkras, säkerhetsutrustning kontrolleras och föreläsningar belyser allt mellan himmel och jord. Atlantvindarna sliter hårt, så båtarna inspekteras noggrant. Ändå är det varje år ett par som går sönder och är tvungna att vända.

På barerna i hamnen sitter lappar upphängda där gastar söker båtar. Några ryggsäcksbärande ungdomar syns också till, förhoppningsfulla om att finna en båt som vill ta dem med över det stora blå. Mitt i folkvimlet går svenska Louise Wennberg tillsammans med sin man och två barn. Detta är andra gången de alla fyra ska segla jorden runt tillsammans.

– Barnen är rutinerade nu. Detta är världens bästa skola och visst är det kul att kunna säga att man lärt sig att simma eller läsa på Bora Bora, säger hon upprymt och ber mig titta förbi deras båt Take Off lite senare. 

Läs också: Segla över Atlanten – Vagabonds redaktörs förväntningar inför resan

Familj med svensk flagga, vita kläder och blågula hattar.
Svenska familjen Wennberg seglar jorden runt för andra gången. Foto: Karin Wimark

Varje år seglar svenska företaget More Sailing över ett par båtar till Karibien med plats för betalande gäster. I år är det två bjässar till katamaraner som ska korsa Atlanten och det är första gången hela besättningen träffas. På min båt har vi Helena Laursen som sade upp sig från sitt jobb som arkitekt i Danmark för att bli skeppare och styrmännen Sebastian Juhlin och Carl Eskilstorp som seglat sedan barnsben. 19-åriga Vanja Benolin har dragit med sig både pappa och bror med tesen att dör vi så blir det i alla fall tillsammans, ekonomen Tiina Jussila har lämnat snöiga Skellefteå för att koppla av och Lennart Green ska resa jorden runt för att träffa sin son på Nya Zeeland.

– Det är inte en fråga om det händer något, utan när! Men det är också då de bästa historierna och minnena skapas! säger Gustav de Vries då vi en kväll äter middag på en tapasbar inne i stan.

Gustav jobbar på seglingsföretagets kontor och har seglat över Atlanten flera gånger tidigare. Denna gång kommer han dock att vinka av oss från hamnen, något som inte hindrar honom från att dra rövarhistorier från tidigare seglatser. Vi lyssnar till hur de kört på valar och förstört rodret mitt ute till havs, men också hur de prankat varandras båtar genom att hissa upp kalsonger i masten och fryst in bestick i isblock.

Hamn, brygga och båtar.
Förberedelser i hamnen i Las Palmas. Båtar ska fixas, mat ska preppas och besättningen göra sig redo. Foto: Karin Wimark
Segelbåtar i havet.
Vid starten är det trångt och många båtar ska ge sig iväg samtidigt från Las Palmas. Foto: Karin Wimark

En vecka senare går startskottet. Vågorna slår mot skrovet och vi länsar med vinden i ryggen i nästan tre meter höga vågor. Katamaranen vid namn Tranquillity flyger fram i 17 knop och de senaste morgnarnas röda himmel bekräftar ordspråket red sky in the morning – sailors take a warning.

– Det blir en stökig första natt och kommer blåsa ännu mer imorgon, säger skepparen Helena och blickar bort mot horisonten.

 – Fast det är ju ändå bra att det är förjävligt första natten så får vi se om något pajar, flinar styrmannen Carl Eskilstorp och tar en tugga av baguetten vi förberett som färdkost.

På plottern, som visar information om vår och andra båtars kurs och fart, står det 2 610 distansmeter till Karibien och vi slår vad om hur många dygn vi tror överfarten kommer att ta. 14 dagar, säger någon. Nej, 21 säger en annan. Förväntningar ligger i luften och min kropp reagerar på vartenda ljud, doft och krängning båten gör. Men trots att det blåser kuling, ja nästintill storm känns det märkligt tryggt.

Under den senaste veckan har vi som grupp kommit närmare varandra. Förberedelser och uppladdning inför ett gemensamt äventyr fungerar som ett socialt kitt och den första dagen i hamnen känns med ens avlägsen. Vi är ett gäng nyblivna vänner som kastat loss. Jag vänder mig om mot hamnen där fyrverkerier fyllt himlen under gårdagskvällen. Nu finns det ingen återvändo.

Läs också: Segla bland Maddalenaöarna – Italiens orörda skärgård

Kvinna och man i segelkläder tittar bort mot horisonten.
Kapten Helena Laursen och besättningsmannen Magnus Holke seglar kvällsskiftet. Foto: Karin Wimark
Grupp människor kikar på karta över havet.
Trots att plottern visar kurs och fart är det en charm att rita ut det på en fysisk karta. Foto: Karin Wimark

Doften av nybakat bröd sipprar ner i hytten. Solen bländar när jag drar upp fönsterluckan och en ljummen havsbris sveper in. Det är vårt tredje dygn till havs och rutiner har börjat sätta sig. Vid lunch går vi igenom uppdateringar från ARC om väder, vind samt vilken placering vi har i tävlingen. Vi pratar segelsättning, sjökort och vilka utmaningar som kan tänkas dyka upp de närmsta dygnen men också eventuella konflikter och händelser. Är det läge för en quizkväll? Och hur firar vi när vi kommit halvvägs? 

– Det här är så gött så jag smäller av! säger Helena Laursen och skedar i sig det sista av risotton.

– Ja, det är få ställen där jag är så avslappnad som på havet, säger Lennart Green.

Jag kan inte annat än hålla med. Ingen uppkoppling, varma vindar och härligt sällskap. Märkligt nog känns inte havet så stort som jag först trott och trots höga vågor och starka vindar har inte en enda av oss blivit sjösjuk.

Vi seglar i treskift, det vill säga fyra timmar i sträck innan nästa vaktlag tar över rodret vilket ger gott om tid att läsa böcker, fiska, spela spel eller dra i gång ett lussebak i salongen. Eftersom katamaranen inte lutar lika mycket som en enskrovsbåt är det enkelt och bekvämt att leva på båten, vars ytor är stora. 

Plötsligt börjar ett fiskespö att spinna och böjer sig likt en båge. Jim Nilsson kastar sig dit och börjar veva. Linan spänner och längre ut vid ytan stutsar en gyllene fisk. Guldmakrillen är vår första fångst.

– Nu blir det ceviche till kvällen! jublar Helena Laursen.

Tjej i seglarkläder styr en båt.
Vagabonds redaktör Karin Wimark njuter av att befinna sig på öppet hav. Foto: Magnus Holke

Första veckan förflyter som en lycklig smekmånad. Men en natt väcks jag plötsligt av oroliga röster på ovanvåningen. Satellitradion går varm och det knastrande ljudet gör det svårt att uppfatta rösterna som talar. Men huvudbudskapet går fram. Båten Take Off, den svenska familjen som är ute på sin andra jordenruntseglats, har råkat ut för masthaveri och en person är skadad. Tankarna börjar snurra. Det är ju barn på båten och vem är det som är skadad?

– Det är redan en båt på plats och några till på väg som är betydligt närmare i distans än vi är, säger Helena lugnande. Men jag ska såklart meddela att vi har en läkare ombord om det skulle behövas.

Nattens timmar hasar sig fram. En stormsvala cirkulerar i månskenet och havet har nu börjat ändra struktur. Plötsliga dyningar triggar sjösjuka och sargassotång bildar stora ögrupper i vattnet. Dessutom överraskas vi av plötsliga squalls, intensiva skurar som bär med sig både regn och vind. 

Följande morgon har vindarna dragit i väg och vi surfseglar i 21 knop i vågor på fyra, fem meter till besättningens jubel. Sebastian Juhlin tittar ut från salongen och tillkallar vår uppmärksamhet. På ett fönster skriver han upp dagens rangordning i tävlingen.

– Våra kompisar på White Lotus är på väg att hinna i kapp oss, så nu får vi speeda på om vi ska hinna först till Karibien. Men ikväll är vi troligtvis halvvägs!

Grupp människor tränar på bakre däck på en katamaran.
Efter träning väntar bad. En stående rutin på båten. Foto: Karin Wimark
Grupp killar badar i havet.
Visst du att havsdjupet är ca 8486 meter där det är som djupast – lika mycket som 80 fotbollsplaner. Foto: Karin Wimark

Milstolpen känns nästan högtidlig och förväntan ligger i luften. Dagen fördrivs med ett träningspass på däck, mer fiske och förberedelser inför kvällen. Helena vispar mangoparfait inne i köket, jag och Carl fixar ett musikquiz och charkuterier och ostar dukas fram på bordet. När klockan slår nio på kvällen kan vi konstatera att mätaren väger jämt. Halvvägs över Atlanten! Utan risk att störa någon granne drar vi på högtalarna på högsta volym. ”Oooooo, we´re halfway there, ooooooh living on a prayer”.

Mitt i allt firande får vi meddelandet att svenska Take Off fått god hjälp och kör nu för motor vidare mot Karibien. Den skadade besättningsmedlemmen är under kontroll och färdas till land med ett amerikanskt fartyg. En lättnadens suck drar genom salongen. Det förvånar mig hur stark gemenskapen med de andra båtarna är, trots att vi knappt ser varandra ute till havs. Ett slags ovillkorat vänskapsband där alla hjälps åt. Kanske är det därför havet inte känns så stort.

Läs också: Seglats mellan öar i Karibien

De kommande dygnen flyter samman. Hettan blir alltmer tryckande och saltvattenslangen används till efterlängtade duschar. Dessutom har vi girat söderut för att undvika ett väntat högtryck, men risken är att vi trots allt hamnar mitt i ett stiltjebälte inom några dagar. En kväll då jag precis krupit till sängs hörs en rejäl smäll följt av uppjagade röster. Några sekunder senare slängs min dörr upp.

– Alle man på däck!

Jag kastar mig ur sängen. Rädslan tar för en sekund över innan jag förstått vad det är som har hänt där uppe i det becksvarta mörkret. Men så ser jag det jättelika förseglet ilsket fladdra i vinden, på väg ner i vattnet. Tacklinen som håller seglet på plats har tydligen gått av och furlexen, en järnhållare som är själva fästet, svänger i vinden. Majoriteten av besättningen är redan på fördäck och Helena vinschar frenetiskt i hopp om att få in seglet. Jag rusar fram.

– Dra, dra, draaa! ropar någon.

Tiina Jussila rycks med som en vante då vinden tar tag i det fladdrande seglet och Jim duckar för att inte få järnhållaren i huvudet. Trots att vi är så många är det blytungt. Vindens kraft och vågornas brus överröstar röster, men i takt med att vi lyckas få ner det på däck, återvänder tystnaden. Adrenalinet pumpar och i någon minut bara sitter vi där och andas.

Båt i solnedgång.
18 dagar utan land i sikte. Det är något visst med att färdas till havs med endast vinden och vågornas kraft. Foto: Karin Wimark

– Alla säger att det borde bli så tråkigt och monotont. Men att segla blir aldrig tråkigt. Vågorna, molnen. Allt är föränderligt, säger Ralf Hedvold då vi några dagar senare sitter vid rodret och blickar ut över ett alltmer stillsamt hav.

– Jag hade faktiskt förväntat mig mer drama säger Kent Forss. Ni vet serien Över Atlanten, det var ju den som triggade mig!

– Jo, men samtidigt skulle vi lätt kunna fylla en hel säsong, säger Carl Eskilstorp som ansluter till samtalet.

Under senaste dygnen har vi mött upp en italiensk båt som fått en spricka i sin mast och behövde diesel. Våra egna motorer har strulat och en eftermiddag var vi nära på att tappa peken, som sitter längst fram på båten och håller upp förseglet, något som hade kunnat göra förödande skador på kölen. Och nu guppar vi fram i det där stiltjebältet vi inte lyckades undkomma.

Då och då slänger vi i en tamp med en boj och kastar oss i det svalkande vattnet. Några delfiner simmar förbi och ett par sparvar kommer och gör oss sällskap ombord. I övrigt har tempot trappats ner.

Ett gemensamt beslut tas att köra för motor och när tystnaden bryts och motorn puttrar i gång blir det också tydligt hur stämningen förändras. Resan som hittills varit en bedrift beroende av naturen, är nu en transportsträcka mot målet. Ändå ser vi till att göra sista tiden trivsam med spelkvällar, goda middagar och hemgjord glass när solen står som högst. 

En grupp personer äter frukost vid bord i gryningen på en båt.
Stillsamma mornar med nybakat bröd. Inte illa mitt ute på Atlanten. Foto: Karin Wimark
Frallor på ett galler.
Att vakna till doften av nybakat bröd. Mums! Foto: Karin Wimark

– Vilket jädra tålamod Columbus och de där måste ha haft, säger Carl Eskilstorp då vi den sjuttonde dagen sitter på soldäcket i solnedgången.

Jag nickar. En fregattfågel susar runt oss. Dyker emellanåt ner efter fisk. Imorgon bitti beräknas vi vara framme på Saint Lucia. Det känns nästan melankoliskt.

– För mig har resan inte varit något inre tjafs. Nej, är det är något jag har lärt mig så är det om andra människor och om världen. Och så har jag skrattat så jag har gråtit. Jag har fan skrattat varenda dag! säger Vanja som gjort oss sällskap framme på däck.

Den orangeskimrande himlen går över i mörker och fullmånen lyser sakta upp natthimlen. När jag följande morgon vaknar av ropet ”land i sikte” och skymtar bergstopparna i horisonten, är jag nästan inte redo. Flera gånger vänder jag mig om. Bara för att njuta lite till av den obrutna horisonten. Av närvaron och enkelheten i den mellanvärld vi befunnit oss i. Bara lite till innan verkligheten, uppkopplingen och festligheterna kommer ifatt.

Tre personer skålar, sittandes på en båt.
Välkomstskålen med Rum Punsch är efterlängtad. Foto: Karin Wimark
Utsikt över ett berg med en båt och havet framför.
Att komma fram till Karibien havsvägen är en väldigt speciell och härlig känsla. Foto: Karin Wimark

Mer inspiration:

Segla i medelhavet – Sardinien & Korsika

Segla mellan öar i Bohuslän i Sverige

Segling i Karibien – en drömresa till havs


Text: Karin Wimark • 2023-08-14
RestipsAktiv semesterBåtresorReportage

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top