När ribbåten stormar in mot bukten Cala de los Bucaneros – Sjöfararviken – tänker jag på Charles Darwin. Den brittiska vetenskapsmannens ande är närvarande överallt här på Galápagos.
Darwin landsteg här på Santiago den 8 oktober 1835. Med roddbåt och åror, inte som vi i en zodiak driven av en 50 hästars utombordare. Men öarna hade upptäckts redan 1535, på året tre sekler före Darwins besök, av ett spanskt fartyg som i stiltje drivit hit ofrivilligt med havsströmmarna från Peru. Panamas spanska biskop Tomás de Berlanga fanns ombord och blev därför av en slump öarnas upptäckare. Han döpte dem till Sköldpaddornas öar, Islas Galápagos. 

De kallas ofta Islas Encantadas, de förtrollade öarna. Jag förstår varför, när jag själv vandrar över den svarta lavan, möter de urtida djuren och omges av deras mystik. Fascinerande är att det som gav ögruppen dess smeknamn för snart femhundra år sedan fortfarande lockar besökare hit. Särskilt närkontakten med de unika arterna, avkomlingar till de djur som studerades av Darwin. Den häftigaste naturupplevelse jag vet, utan konkurrens, är att få de vilda djurens förtroende. De oskygga djuren på Galápagosöarna är en otrolig erfarenhet.

Ute på klippudden som skapar Sjöfararbukten reser sig en märklig lavaskulptur med huvud och kropp som en förstenad marsmänniska. Bukten omges av hårt packad röd vulkanaska – så kallad tuff – och svarta lager av lava. Den 26-årige Darwin var redan en driven geolog och ritade av fenomenet i sin anteckningsbok.

– Kolla, en utomjording! ropar tioåriga Cooper Snyder från Pennsylvania, som sitter bredvid mig i gummibåten tillsammans med sin mamma Stephanie.  Av fartygets 90 gäster har minst fem familjer på NG Endeavour II med sig barn och ungdomar. Med de äldsta deltagarna runt 80 blir mixen ett välgörande tvärsnitt av den demografiska ålderspyramiden. Efter ankring på redden står vi inbyltade i flytvästar på nedre akterdäck, redo att äntra gummibåtarna för att landstiga på ännu en spännande ö som större fartyg aldrig kan nå. 

– Detta är inte en vanlig kryssning, poängterar svensk-amerikanen Sven Olof Lindblad, grundare av Lindblad Expeditions. Gästerna är inte kryssningspassagerare, de är expeditionsdeltagare som vi vill ska uppleva naturens värden och vara ambassadörer för jordens unika och skyddsvärda natur.

Pälssälarnas koloni

Och visst håller de vad de lovar, vi får möta både unika arter och osannolika landskap. Fortfarande på Santiago gör vi en våt landstigning i bukten Puerto Egas. Efter en kort vandring finner vi pälssälarnas koloni. Orädda, nyfikna, charmerande. En pälssälunge, vars artfränder brukade dödas skoningslöst för sitt skinn, hasar sig fram och vill nosa på mina gympaskor.

– Den letar nog efter sin mamma, säger Cooper lite medlidsamt, då vi just sett sälungen bli bryskt avvisad när den försökt dia olika honor. 

Ute på en lavaklippa ryker två hannar ihop så pälsar och späck dallrar. Det är uppfriskande att se hur arten frodas igen. Landleguanerna på Santiago fick däremot sitt öde beseglat på grund av införda getter och svin som förstörde deras födobas av växter. Vår kunniga expeditionsledare Vanessa Gallo berättar om hur expeditionerna bidrar till skyddet.

– Redan 1997 ”adopterade” Lindblad Expeditions Santiago via en specialriktad fond som de driver med National Geographic. Genom den har tiotusentals deltagare bekostat utrotningen av de förvildade getterna och svinen. Nu är Santiago helt fri från dem! 

Vi besöker två mindre öar. På Seymour Norte jumpar vi mellan lavastenarna på den solheta stigen genom havsfåglarnas häckningsområde. I buskskogen sitter hanar av både större fregattfågeln och praktfregattfågeln. Ibland med sina honor, ibland ensamma i otymplig närkamp med sin enorma röda strupsäck under näbben. Trots sin storlek flyger de skickligast av alla. 

Röd lavasand

På lilla Rábida landar vi på stranden som består av lavasand med hög järnoxidhalt, vilket ger den en vacker, rödaktig färg. Här ligger sjölejonen och dåsar och diar. Bakom strandbuskagen finns en grund lagun där flamingor spatserar graciöst och silar kräftdjur genom sina specialkonstruerade kroknäbbar. Vi möter också härmtrasten. Den har utvecklat fyra arter på olika öar, vilka tillsammans med sköldpaddorna var de första att inspirera Darwin till hans teori om evolutionen. 

Över natten har kapten Pablo Garces tagit oss längst västerut till ön Fernandina, med en av världens mest aktiva vulkaner. Senaste utbrotten 1968 och 1995 har lagt en färsk lavaflod över landskapet och skapat en säregen skönhetsupplevelse. Fernandinas unika art av elefantsköldpaddan undkom tyvärr inte den nedströmmande lavan. Jag ser försilvrade torrakor av döda mangroveträd avteckna sig skulpturalt mot den svarta ön. (Fernandina fick ett nytt utbrott i mars 2024, bara några veckor efter Vagabonds besök, reds anm.)

Jag vandrar över Fernandinas lavafält som stelnat i konstfulla strukturer. Här möter jag Galápagos största ansamlingar av havsleguaner i veritabla ormgropar. De rör inte ett fjäll när jag tittar dem i ögonen från tjugo centimeters avstånd. ”En ful, smutssvart skapelse, dum och trög i sina rörelser”, skrev Darwin om de coola djuren, som betar alger på havsbottnen och kan stanna länge där nere. Från Darwins skepp HMS Beagle slängde en sjöman en leguan i havet bunden vid en sten. När han halade upp den efter en timme sparkade den irriterat – nedkyld men full av liv. 

Läs också Peter Hannebergs guide till Galápagosöarna.

Läs också Peter Hannebergs guide till Galápagosöarna.

Sex vulkaner

På Fernandina möter vi också galápagosvråken, en örnlik rovfågel som är högst i näringskedjan. Med bara trehundra fåglar klassas arten som sårbar. Ett annat säkert kort är galápagosskarven. Artens utveckling här blev snarare en avveckling, åtminstone av vingarna. Men trots sin förlorade flygförmåga sitter den, precis som alla arter av flygkunniga skarvar, och torkar sina små rester till vingar utsträckta under solen. Beteendet sitter i generna.

Tvärs över Bolivarsundet ligger grannön Isabela, som är den största ön, bildad av sex vulkaner. Nedan-för Volcán Ecuador puttrar vi långsamt fram med zodiakerna tätt intill klipporna och får möta den vita nazcasulan, blåfotade sulor i kurtis på klipphyllorna, och den lilla endemiska galápagospingvinen. Pingviner hör inte hemma här på ekvatorn, men den kom hit med den kalla Humboldtströmmen och har sedan utvecklat en unik art.

Vi lägger oss för natten i viken Tagus Cove, sedan länge uppskattad av sjöfarare. Före kvällningen vandrar de hurtigaste av oss snabbt brant uppåt för att få utblick över den vackra kraterlagunen innanför viken. Darwin gjorde samma sak, och den runda lagunsjön kallas idag Darwin Lake. Han hastade ner till sjön i tro att det var färskvatten och blev lätt chockad över att vattnet var saltare än i havet.

Sköldpaddor vid kratern

Urbina Bay är ett område på Isabela som lyftes upp ur havet helt plötsligt för sjuttio år sedan, 1954. Vi stiger iland på en strand som är svart av lavagrus, med traktorliknande spår efter havssköldpaddor som varit uppe för att lägga ägg. Viken ligger vid foten av Alcedo-vulkanen, där många sköldpaddor lever på höglandet uppe kring kratern. 

Men vi har tur, för nu har regnen lockat dem ner till låglandet. Snart träffar vi på vilda sköldpaddor i buskagen och pölarna. Mötet är väldigt speciellt med de urtida, långsamma djuren som skapar en känsla av öarnas ursprung. 

Sköldpaddsskådning är annars säkrast på höglandet på Santa Cruz. Genom ranchen Primicias ägor går sköldpaddornas vandringsled, varför de har öppnat för turismen och även utvecklat sin service med en stor restaurang nära sköldpaddornas gräsängar. 

Vid kusten ligger staden Puerto Ayora med 13 000 invånare. Här lever man i stor utsträckning sina liv beroende av turismen. För mer än tjugo år sedan var jag en av 63 000 årliga besökare. Idag kommer nära 300 000 per år. En utveckling som tyvärr börjat spåra ur. Utanför staden besöker vi Charles Darwin Re-search Station. 

– Forskningsstationen sponsrades tidigt av WWF i Sverige, bland annat med två laboratoriebyggnader, berättar chefen Rakan Zahawi. I inhägnaderna föder vi upp sköldpaddor, som efter några år planteras ut på sina ursprungliga öar. Det fanns från början 15 arter på tio öar, idag bara 11 arter på sex öar.

Tidigt en morgon besöker vi Santa Fe som ligger centralt i arkipelagen. En liten men spännande ö som inte alla turister besöker. Sjölejonen dåsar, kurtiserar och ger di på de två små sandstränderna. I Barrington Bay möter vi öns landleguan, som bara finns här. Den gula landleguanen har utvecklat tre arter i ögruppen. En annan sevärdhet är kaktusträdet opuntia, som här är kraftigare än de andra fem arterna och tretton varieteterna på olika öar. 

Läs mer: Ecuador – rundresa i djungels hjärta.

I Darwins kölvatten

På expeditionens sista dag landstiger vi på San Cristóbal längst i öster, där Darwin först landade. Playa Cerro Brujo är en lång strand med fin vit korallsand som lockar till avkoppling. Barnen busar i vattnet med föräldrarna. Åttaåriga Linnéa Walters från Atlanta flyger gång på gång från pappa Seths axlar och landar med rejäla plask. Alldeles nära reser sig Cerro Brujo, ett berg av tuff. HMS Beagles kapten Robert FitzRoy besteg höjden 1 835 medan Darwin utforskade låglandet. 

Åter ombord på National Geographic Endeavour II glider vi ut mot en markant klippa vi sett på håll från stranden. León Dormida, ”det sovande lejonet”, eller Kicker Rock. Den undersöktes också av Darwin. 

Med deltagarna på observationsdäck tar kapten -Pablo Garces oss långsamt runt den ensliga klippan. Den skimrar i orange i solnedgången och blir en mycket stämningsmättad avrundning på vår minnes-värda och intensiva 7-dygnsexpedition. De karga Galápagosöarna mitt på ekvatorn har gett oss en unik och naken upplevelse av Ursprunget, där det tidlösa förtroendet från de hotade djuren är en gåva som man instinktivt vill återgälda med respekt och beskydd. 

Läs också vår guide till Galápagosöarna.

Läs dessutom: Maxad lista – 19 heta tips till Sydamerika.