I regnskogen flyger papegojorna fritt. Foto: Anders Kristensson

Ecuador

Ecuador – rundresa i djungelns hjärta

Vi lämnar Ecuadors huvudstad Quito i vår hyrjeep och kör söderut till den plats där Anderna möter Amazonas, den plats på jorden där djur och natur trivs som bäst.

Text: Henrik Brandão Jönsson • 2018-04-25

Jeepen vi hyrt väntar på oss på flygplatsen i Quito. Den är fyrhjulsdriven och ska ta oss runt det lilla landet vid ekvatorn under två veckor. Redan på väg till hotellet lägger vi märke till att motorn hackar och ber om att få en ny jeep. Den levereras till frukost nästa dag. Den är vit, betydligt nyare och har en radio som fungerar. Quito är en av världens högst belägna huvudstäder, 2 850 meter över havet, och det är dagg på rutorna när vi kliver in i jeepen. Vi bestämmer oss för att köra ner till värmen. 

Öster om huvudstaden leder en nyanlagd motorväg mot Amazonas. Vattenfall och gröna betesmarker avlöser varandra mellan bergsmassiven och det känns som att köra in i en vildare version av Alperna. Redan efter en timme har temperaturen stigit med tio grader och dofterna förändrats. Vi vevar ner rutorna och kör in i ett mikroklimat med den högsta biologiska mångfalden på planeten. Det är här, där Anderna möter Amazonas, som djur och natur trivs som bäst.

Vid lunchtid kör vi in i en av byarna längs vägen och stannar till vid en restaurang som ser pålitlig ut. Det finns bara en rätt. Friterad fisk med ris, bönor och en puré gjord på kassavarötter. Vi sköljer ner fisken med en kanna färskpressad limejuice och tar sakta in att vi åter hamnat i Amazonas.

Gästerna omkring oss tillhör urfolket shuar som kämpar mot regeringen som sålt ut deras mark till utländska olje- och gruvbolag.

– Regeringen respekterar inte vår mark, säger en av männen.

Ecuador – rundresa i djungelns hjärta
Marknaden i byn Sígsig är en av de mest traditionella i Ecuador.

Han kan spanska, även om han mest talar minoritetsspråket shuar, och tipsar oss att besöka en av urfolkets byar i regnskogen. Vi kör dit på leriga vägar och förstår varför vi var tvungna att hyra en fyrhjulsdriven jeep. När vi kommer till Zamora­floden tar vägen slut. Enda sättet att ta sig vidare är att köra över en hängbro som ser ut som en gångbro. Den sträcker sig 150 meter över forsen och består av spruckna träplankor och armeringsjärn. Jag skakar på huvudet och vägrar. Fotografen Anders går över bron för att kolla.

– Jo, den håller, säger han.

Självsäkert sätter han sig i jeepen och rullar ut på plankorna. Jag tvingas gå framför och lotsa honom rätt. Om ett av hjulen glider av plankorna är det kört. Forsen mullrar 30 meter nedan­för oss och jag vågar inte titta ner. För att göra det ännu svårare börjar det regna. Plankorna blir hala som såpa och jag ångrar mig. Vi borde ha åkt till en annan by, men det är för sent. Det går inte att backa. De sista meterna segar sig Anders fram och först när jeepen är över vågar jag titta ner i forsen. Vi kör upp till urfolkets by och blir väl mottagna av byledarens son.

Ecuador är ett av Sydamerikas minsta länder och har fått sitt namn av att landet ligger på ekvatorn. Trots sin storlek äger Ecuador alla Sydamerikas olika klimat. I Amazonasregionen, som utgör nästan hälften av landet, är det varmt och fuktigt som i Brasilien. Längs kusten är det klibbigt och hett som i Karibien och uppe i bergen kan det bli kallt och regnigt som i Patagonien vid Sydamerikas sydspets. Vulkantoppar täcks av glaciärer som inte smält bort och bildar en vacker kuliss till städerna. Det fantastiska är att det går att uppleva flera klimat samma dag. Det tog inte mer än några timmar att köra ner från kyliga Quito till det fuktiga Amazonas.

Urfolket i byn Tiink klagar på de kinesiska koppargruvorna som skitar ner floderna och uppmanar regeringen att sluta sälja ut mineralerna i Amazonas.

– Vad ska vi äta när fisken försvinner? säger Rosario.

Ecuador – rundresa i djungelns hjärta
När regnet torkat går det att gå över bron utan att riskera halka ner i forsen.

Hon är 64 år och föddes i regnskogen innan den ecuadori­anska staten hade kommit till Amazonas. Hon växte upp utan elektricitet. Ingen i hennes stam pratade spanska eller hade träffat någon från Quito. Urfolket levde som i urminnes tider och jagade sin mat i regnskogen.

– Vi brukade sätta fyr på fnöske som lös upp våra hyddor om kvällarna, berättar hon.

Tiink består idag av knappt 200 familjer som spritt ut sina hus längs Zamorafloden. De lever på att odla kassavarötter, platanos(matbananer) och potatis. Salt och socker köper de i närmsta stad en timme bort. Jag undrar om vi kan få hyra ett rum och sova över i byn. Det visar sig svårare än jag trott. Det finns rum, men inga sängar eller madrasser.

– När regeringen sålde vår mark tvingades familjerna fly hit. Vi har inte ens extra täcken, säger Rosario.

Innan solen går ner kör vi över hängbron igen och tar in på ett hotell i Gualaquiza. Runt torget ligger restauranger som säljer grillade majskolvar och kött. Vi sätter oss, sköljer ner grillspetten med öl och njuter av den latinska stämningen runt torget. Här hänger ungdomar, barnfamiljer och äldre i en skön blandning. Det strömmar reggaetoner från en av bilarna och under gatlampornas sken hånglar unga par. Det känns behagligt att ha kommit till Ecuador – min sista vita fläck i Sydamerika.

Några dagar senare kör vi upp i Anderna längs en genväg som vi blivit tipsade om av en taxichaufför. Till en början känns hans tips bra. Det är när den asfalterade vägen blir till en gropig grusväg som vi förbannar honom. Vi skumpar fram i 30 kilometer i timmen och vågar inte titta utför stupet som växer under oss. För att öka dramatiken sjunker bensinmätaren oroväckande mycket. Har vi verkligen bensin så att det räcker? 

Det finns inga bensinstationer längs vägen och i Anderna är det långt mellan byarna. Anders tycker att vi kör tillbaka. Jag röstar för att vi chansar. Vid nästa möte vinkar jag in en bil till kanten och frågar föraren om han har en reservtank att sälja.

– Nej, men i nästa by finns en lanthandel. De säljer bensin på dunk till dubbla priset, säger mannen.

Ecuador – rundresa i djungelns hjärta
På restaurangen El Mercado i Cuenca har man utsikt över Anderna, men bläckfisken på tallriken kommer förstås från Stilla havet.

Det får kosta vad det kosta vill. Vi vill inte ha soppatorsk i Anderna. När vi kommer in i byn köper vi två dunkar bensin som mannen fyller på genom att med munnen suga upp trycket med en slang som han stoppar i tanken.

Vägen fortsätter uppför Anderna och det är kallt igen. Den smala grusvägen löper genom molnen och här och där står katolska kors till minne av de som kört av vägen. Vi kör ännu saktare. När vi är uppe på toppen på över 3 000 meters höjd över havet planar berget ut och en vacker gräsplan breder ut sig. Att köra nerför blir betydligt lättare. Redan efter en timme ser vi den andiska bergsbyn Sígsig som är känd för att vara en av de städer som inkafolket inte lyckades erövra under sin invasion av Ecuador mellan 1463 och 1532. Inte heller spanjorerna lyckades erövra byn som är känd för att det är här som Sombrero Paja toquilla, den så kallade Panamahatten, tillverkas.

Sígsig bebos fortfarande av urfolket cañari som behållit sin kultur och lever på att sälja sina hattar. På helgerna brukar invånarna i Cuenca, Ecuadors tredje största stad, även köra upp till Sígsig för att äta helstekt gris på marknaden. En papptallrik med helstekt gris, majs och potatis kostar 25 kronor och jag sätter mig bredvid en familj vid ett av långborden. De kommer från Cuenca som blivit alla gringos favoritstad i Sydamerika.

Till en del har det med klimatet att göra. Staden ligger 2 550 meter över havet, vilket ger svala nätter och varma dagar. En annan fördel med Cuenca är att den, trots att här bor 680 000 invånare, inte har drabbats av den brutala kriminalitet som kväver andra sydamerikanska storstäder. Det går att strosa runt utan att behöva tänka på säkerheten. Men den främsta anledningen till att Cuenca blivit alla gringos favoritstad i Sydamerika är den billiga, kulturminnesmärkta stadskärnan. Den har inte blivit lyxrenoverad som stadskärnan i colombianska Cartagena utan det går att hyra en lägenhet i en kolonialkåk för 3 000 kronor i månaden. 

En av de som flyttat hit är belgaren Gregory Kluyskens. I tio år drev han ett crêperi i Nepal. Nu har han öppnat ett kombinerat crêperi och galleri i Cuenca som han kallar Casa Azul.

– Jag älskar kulturlivet. Här bor många bra musiker och konstnärer, säger Gregory.

Ecuador – rundresa i djungelns hjärta
Merparten av invånarna i Quito är mestiser, en blandning av ursprungsfolk och spanjorer.

Kommunen i Cuenca har medvetet satsat på kulturlivet och erbjuder gratis inträde och konserter på alla museer och kulturinstitutioner. En av de som brukar sitta på Casa Azul och besöka konstmuseet som ligger bredvid är tysken Peter från Hamburg. Han är förtidspensionerad, trots att han knappt är 50 år, och bor halva året i Cuenca.

– Cuenca har behållit sin charm och är fortfarande billigt. Jag lever gott på 10 000 kronor i månaden, säger han.

På kvällen går Anders och jag ut på en av restaurangerna vid torget som är fyllt av turister från Europa och USA. En del är amerikanska pensionärer som flyttat hit på grund av klimatet och att Ecuadors officiella valuta sedan snart 20 år tillbaka är amerikanska dollar. Det är enkelt för amerikaner att överföra sin pension hit.

– Vi lever som drottningar här. Sjukvården är billig och bra och luften är ren, säger Mary Stevens.

Vi stannar fyra nätter i Cuenca och förstår varför landets tredje största stad kunnat bli en sådan favorit bland utlänningar. Stämningen är lugn och skön. Få tiggare, ännu färre ficktjuvar och en lokalbefolkning som är öppen och nyfiken. Spanskan i Cuenca pratas dessutom så långsamt att många valt att gå sin spanskkurs här. Idag har cirka 10 000 européer och amerikaner bosatt sig i Cuenca och minst lika många bor här tillfälligt.

– Flytta hit du också, säger amerikanskan.

Ecuador – rundresa i djungelns hjärta
I en kolonialkåk från 1804 i Cuenca finns mikrobryggeriet La Compañía Beer House.

Vänsterregimen som styrt Ecuador de senaste tio åren har satsat på att bygga ut vägnätet. Det gör att de 44 milen mellan Cuenca och huvudstaden Quito går att köra på under sex timmar. Utsikten från vägen är magisk och flera av Andernas vulkaner sticker upp vid sidan av vägen. Några vägkrogar finns dock inte. Vi får luncha på en sylta i Riobamba och tar in nationalrätten locrotill förrätt. Den är en krämig och kryddig potatissoppa med koriander som jag skulle kunna äta varje dag. Till huvudrätt serveras en kycklinggryta. Notan, med dryck, hamnar på 50 kronor för två personer.

Trafiken tätnar när vi närmar oss Quito med sina nästan tre miljoner invånare och vi passar på att tanka innan vi kör in. På bensinmacken säger en kille till oss att vi inte kan köra in med vår bil och pekar på nummerplåten.

– Ni har en åtta. Då får ni inte köra in i Quito idag, säger han.

Jag undrar vad han menar och killen berättar att rusnings­trafiken i Quito tvingat kommunen att införa ett system som varje kväll fÙ�rbjuder en femtedel av bilarna att trafikera huvudstaden. Just i dag är det alla bilar vars nummerplåt slutar med siffran 7 och 8 som inte får cirkulera mellan klockan fyra och halv åtta på kvällen. Jag ringer upp chefen på hyrbilsbolaget och skäller ut henne för att hon inte förvarnat oss om nummerplåtslotteriet. Hon menar att det står på deras hemsida och att jag borde ha läst det. Jag blir så arg att jag lämnar över luren till Anders som på engelska försöker hitta en lösning.

– Ni får vänta till halv åtta ikväll och köra in då, försöker hon.

– No way, svarar Anders och tittar klockan.

Klockan är tre. Om en timme införs förbudet.

– Let’s do like this, säger Anders till henne. Vi kör så långt vi hinner, lämnar bilen och tar taxi till hotellet. Sedan får ni själva hämta bilen.

Ecuador – rundresa i djungelns hjärta
Resan från Quito i norr till Cuenca i söder går längs bergskedjan Anderna med toppar på upp till 6 000 meter och vulkaner som den slocknade Chimborazo och den aktiva Cotopaxi

Chefen på hyrbilsbolaget går med på det. När vi kommer innanför kommungränsen är klockan tjugo i fyra och ett sextiotal motorcykelpoliser gör sig beredda för att bötfälla bilister med en sjua eller åtta på nummerplåten. Vi hinner precis nerför bergskammen i Quito och lyckas hitta en bensinmack att ställa bilen på innan tiden går ut.

Ännu en gång har Anders räddat våra äventyr och på kvällen bjuder jag på grillade räkor och öl. Sedan går vi på jazzklubben El Pobre Diablo som är en av de mysigaste musikklubbarna jag känner till i Sydamerika. Vi avslutar kvällen på en hipsterpub bakom det trendiga torget Plaza Foch. 

Det är avskedsfest för en reklamare som ska flytta till Argentina och vi blir en del av festen. Gänget bjuder på öl och tipsar om de bästa ställena i Quito. Det känns som om vi hamnat helt rätt och bestämmer oss för att stanna över helgen. 

Sista dagen tar vi linbanan upp till vulkanen Pichincha på 4 200 meters höjd över havet och får en förtjusande blick över Quito som lagt sig som en tjock orm i dalen.

Jag känner av höjdsjukan, men gör ingen större sak av det. När jag kommer ner till hotellet får jag en kopp te med kokablad som tar bort huvudvärken. 

Bakom reportaget: 

Ecuador blev det sista av de spansktalande länderna i Sydamerika som Henrik Brandão Jönsson besökte. De enda länder han har kvar att upptäcka på kontinenten är den före detta nederländska kolonin Surinam och dess grannland Franska Guyana. 

24 timmar: Ett dygn i Ecuadors huvudstad Quito

Isolerad vildmark: Flodbåt genom Amazonas hjärta


Text: Henrik Brandão Jönsson • 2018-04-25
EcuadorRestipsReportage

Scroll to Top