Foto: Anders Pihl.

Restips

Machu Picchu: Makalöst, mystisk, magiskt

Sydamerikas största ikon har vi alla sett på bild. Men att se inkaindianernas förlorade stad i verkligheten är något helt annat – och mycket bättre. Den världsberömda ruinhögen matchar faktiskt förväntningarna.

Text: Anders Pihl • 2016-08-13

Just här, i Sacred Valley i Peru, blomstrade inkaindianernas kultur en gång som starkast. Tåget Inca Rail rasslar fram genom landskapet. Genom fönstret ser jag indiankvinnor med randiga filtar i neonlysande färger, små byar med lerhus, majsodlingar, lamor och får. Det är mest de små parabolantennerna som här och var försynt annonserar att det är 2000-tal och inte 1400-tal.

Urubambafloden flyter stilla bredvid tågrälsen. Gråvita moln nosar på kala ljusbruna bergsryggar som långsamt rullar förbi. Kring mig sitter en synnerligen internationell skara passagerare, alla förväntansfulla. Personalen kommer förbi med en påse kakor och te eller kaffe. Något måste de nästan bjuda på, med tanke på biljettpriset för denna sträcka.

Machu Picchu: Makalöst, mystisk, magiskt
Svindlande affärer. På väg till Machu Picchu finns många små marknader som denna nära Chinchero på 3 800 meters höjd.

– Det fanns en uppstickare förra året med lägre priser som hette Machu Picchu Train, berättar Marcela från Peru på sätet bredvid mig. 

– Men det bolaget köptes genast upp av Inca Rail.

Dalgången smalnar, husen blir färre för att snart upphöra helt. Urubamba är nu en sammanpressad och strid fors som arbetar sig fram mellan stenblock och klippor. Högt ovanför skymtar snöklädda bergstoppar. De nyss kala bergen har börjat ekipera sig i grönt och plötsligt har Urubamba förvandlats till en djungelflod. Lianer och mossor hänger från trädens grenar. Samtidigt har himlen blivit en blå strimma uppe i tågvagnens takfönster i den allt smalare och djupare dalen. Det är som om någon skickligt regisserat det ständigt föränderliga landskapet. Vi som tittar på hinner inte tröttna.

Machu Picchu: Makalöst, mystisk, magiskt
Tågresan till Aguas Calientes nedanför Machu Picchu är oavbrutet underhållande för de flesta.

Så stannar tåget med ett ryck. Vore det inte för de vilda och lodräta bergssidorna runtom skulle slutstationen Aguas Calientes vara något av en antiklimax för många. Mycket betong och många pizzerior trängs på en liten yta. Inte så mycket inkamystik just här, möjligen en ruffig charm. 

Reportaget fortsätter på nästa sida. 

Människors önskan att sova en natt nära Machu Picchu för att få två dagar på plats har skapat Aguas Calientes. Det är ett slags satellitstad utan bilväg, formad helt efter resenärernas behov. Jag går in i en butik för att köpa något med energi i. En Snickers visar sig kosta 30 kr.

– Chokladbiten är dyr, försöker jag på min knagg­ligaste spanska. 

Det överseende leendet från flickan bakom disken säger allt om ekonomins grundlagar. Vill jag ha en billigare Snickers finns det inget som hindrar mig att köpa en sådan. Den befinner sig förmodligen i Cusco. Dit är det fyra dagsmarscher på inkaleden alternativt en väldigt kostsam tågresa tillbaka.

 

Machu Picchu: Makalöst, mystisk, magiskt
Gran Plaza, Stora torget, ligger mitt i Machu Picchu och var inkastadens mötesplats.

Snart sitter jag på bussen som kämpar sig uppåt på den ringlande serpentinvägen. Varannan sväng tittar vi passagerare ut mot den hänförande dalen med spetsiga grönkrulliga berg. Varannan sväng tittar vi på oss själva i det dunkla bussfönstrets spegelbild. Förväntan stiger. Där! Något grått och ruinaktigt syns därborta. Just då stannar bussen. En man torkar av bussens framruta med en svabb. Långsamt. Alla passagerare sitter med sträckta halsar och försöker titta förbi den gula svabben som glider över framrutan.

Till slut är vi framme. Jag tar mig ur bussen, skyndar igenom biljettspärren, tar en sista sväng runt ett hörn och småspringer otåligt uppför en trappa.

Äntligen. Äntligen står jag framför min barndomsdröm Machu Picchu. Håller verkligen denna ruinhög för all förväntan jag riktar mot den? Ja, det gör den faktiskt. Den ikoniska bilden av Machu Picchu, den som vi alla sett, säger egentligen ganska lite om ruinerna. Som alltid finns det så mycket mer att uppleva i verkligheten. 

Berömda platser är aldrig som på bild. De är alltid annorlunda och i någon mening bättre. Den inpräglade bilden av Machu Picchu visar inget av omgivningarna, inte vilka stup man måste ta sig uppför, inte heller hur stort området är. Det är också svårt att innan förstå alla nivåskillnader och begripa hur enorma terrasserna är som stödjer upp hela staden. 

Machu Picchu: Makalöst, mystisk, magiskt
Paret på motorcykeln är på väg ner till samhället Urubamba i Sacred Valley, tidigare inkas heliga dal.

Machu Picchu vimlar av ställen som eggar fantasin. Det runda Soltemplet, den kungliga gravkammaren, Kondorens tempel och en intihuatana, ett slags mätbord av sten för astronomiska beräkningar. Man häpnar över hur oerhört välbyggda vissa hus är. I några byggnader är varje sten som en liten skulptur formad för att passa exakt med andra liknande stenar.

Inkafolket måste ha attraherats av denna plats av samma anledning som vi attraheras av den idag. Precis där Urubamba gör en sväng mellan höga bergssidor och liksom omfamnar bergstoppen Wayna Picchu, uppstår ett sceneri som tycks ha en inneboende mening. Sannolikt var det naturligt för inkafolket att tänka att Gud utsett platsen för ett särskilt ändamål.

Kamerorna smattrar på terrasserna. Många är vända mot fotografens eget ansikte. Här måste man bara ta ett kort på sig själv med resmålet i bakgrunden. Andra populära fotoobjekt är de snälla och halvtama lamadjuren som gärna blir kelgrisar hos dagsbesökarna. 

I Anderna hamnar man lätt i funderingar över den tidiga spanska kolonisationen. Hur en kultur krossade en annan med en nästan ofattbar beslutsamhet. På varje plätt där det stod ett inkatempel står idag en kyrka. Till Machu Picchu hittade spanjorerna dock aldrig. Därför är hela området orört av annat än naturens krafter. 

Machu Picchu: Makalöst, mystisk, magiskt
Ömsesidig kärlek. De halv-tama lamadjuren som lunkar omkring vid ruinerna har inget emot att vara med på kort.

När den unge amerikanen och forskningsresanden Hiram Bingham, lockad av rykten om en förlorad inkastad och ledd av lokalbefolkningen som kände till ruinerna, kom hit den 24 juli 1911 var berget överväxt av djungel. Binghams första foton från samma dag visar bara enstaka murar som sticker upp i grönskan.

Det är fortfarande omdiskuterat vad Macchu Picchu egentligen var. En handelsstad för handeln med folken i Amazonas eller ett slags residens för inkakungarna, är två teorier. Det är också ovisst när inkafolket lämnade staden. Många menar att den redan övergetts vid spanjorernas ankomst på 1530-talet, andra menar att detta var inkas sista utpost när resten av deras rike fallit i spanjorernas händer.

Bussen ringlar nerför berget igen. Tillbaka i Aguas Calientes tar jag en välförtjänt öl efter en hel dags vandringar i solen. Märket heter Cusqueña och på flaskans gyllene etikett tronar givetvis en stiliserad bild på Machu Picchu. 

Världskändisen. Ikonen. Ruinhögen. Som fortfarande har kraft att fascinera.

Gilla Vagabond på Facebook för mer reseinspiration och tips om spännande platser i ditt flöde!

Machu Picchu: Stor guide till den mystiska inkastaden


Text: Anders Pihl • 2016-08-13
Restips

Scroll to Top