Vagabonds redaktör seglade över Atlanten – så gick det!

Hur skiljde sig tanken på att segla över Atlanten med verkligheten?

– Tanken inför var både skrämmande och förväntansfull. Hur skulle det kännas att ge sig ut på öppet hav, i en slags ovisshet där jag inte har kontroll. Förmodligen både frigörande och läskigt! För tänk om vi faktiskt hamnar i en storm och i verklig fara? Tankarna snurrade minst sagt innan avresan.

– Verkligheten var så otroligt mycket bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag kände mig sällan utelämnad och liten ute på det stora blå. Tvärtom. Det kändes välgörande och befriande att befinna sig på en båt med en enda uppgift: att ta sig fram till Karibien. Men visst fanns det stunder som också var utmanande. Som då något på båten går sönder mitt i natten och då regnoväder svepte in och skapade sämre sikt. Då ökade pulsen!

Vilken stämning var det ombord?

– Otroligt fin och bra! Vi var 13 personer i åldrarna 19 till 60+ där de flesta inte kände varandra sedan innan och som nu skulle bo tillsammans på 125 kvadratmeter man inte kan lämna. Det hade kunnat gå precis hur som helst! Men vi lyckades lösa konflikter genom samtal och skapade en gemenskap som var en stor del av upplevelsen med resan. Älskade mini-kollektiv-känslan som uppstår när man bor tillsammans med andra människor utan möjlighet att ta sig därifrån.

Med det sagt så är det speciellt att bo så många personer på sån liten uta i över två veckor. Det gäller att ha respekt för varandra och jobba för att alla ska må bra.

Vilken arbetsuppgift på båten tyckte du mest om/sämst om?

– Vi delades in i arbetslag där vi seglade i skift. Mitt lag åkte på ”hundpasset”, det vill säga midnatt till 04 varje natt. Jag både älskade och våndades över det passet. Att inte få sova en hel natt på 18 dagar var tufft. Samtidigt var det alltid lika häftigt att segla mitt i natten, betrakta stjärnhimlen och mångatan. Det var en slags oas med tid som gav utrymme till reflektion. En annan uppgift som var utmanande var bunkring av mat och dryck. 13 personer för nästan 20 dagar blir groteska mängder mat. Den huvudvärken att skriva en inköpskista på på 700 ägg, 400 apelsiner, 35 kg pasta, 3000 liter vatten… haha. Den bästa uppgiften måste ändå ha varit då jag styrde upp cirkelträning med badstopp! Tanken var att det skulle ske en gång, men passet uppskattades så mycket att vi körde varannan dag hela vägen fram till Saint Lucia.

Bad mitt i Atlanten – hur var det? Kan tänka mig att vissa skulle tycka att det var läskigt med det bottenlösa djupet utan land i sikte!

– I efterhand har jag reflekterat över de gånger vi badade och att det ju faktiskt finns hajar och valar där ute. Men i stunden var det så härligt att jag ärligt talat glömde bort både det och hur djupt det var.

Berätta om en händelse som gjorde stor inverkan på dig?

– Det är svårt att säga en specifik händelse utan är snarare processen att vara ute till havs så länge utan att se land, inte ha någon uppkoppling mot omvärlden och på så vis endast ha nuet. Det gjorde stor inverkan! En natt släppte ett av våra segel och började ilsket att fladdra i vinden. Det var nog då jag insåg hur illa det faktiskt kan gå när något på båten går sönder eller om någon skadar sig. Man är ju faktiskt mitt ute på Atlanten! Pulsen var hög. Tack och lov fick vi ner seglet innan det plumsade ner i havet och ingen kom till skada. När vi fick tid att smälta händelsen kunde jag inte låta bli att tänka hur otroligt utelämnade den svenska båten Take Off måste måste ha känt sig då de som fick rigghaveri mitt ute på Atlanten – det vill säga att deras mast gick av. Bara tanken på det fick mig att må illa av oro.

Hur kändes det att komma fram till slutdestinationen?

– Ärligt talat? När vi såg land så vände jag mig om och tittade ut till havs igen. Jag var inte redo att gå iland ännu, vilket kan tyckas märkligt. Men på något sätt kändes det som en stress att lämna den bubbla vi befunnit oss i för att nå land, slå på telefonerna och stormas av omvärlden. Ibland är det analoga det lyxigaste som finns. Men, med det sagt så var det såklart ljuvligt att komma till just Saint Lucia – en ö jag varit på ett par gånger tidigare och har en varm koppling till.

Hörde om drama mitt på Atlanten med en båt vars mast gick sönder – vad hände?

– Ja, fy fasen. Ungefär en vecka in på seglingen gick masten på båten hos en svensk familj som seglar jorden-runt för andra gången. Otroligt fascinerande! Därför var det hjärtskärande att höra via sattelittelefonen att deras mast gått av och en person var skadad. Att inte veta vilket tumult de måste gått igenom var fruktansvärt. Tack och lov finns det ett otrolgit fint och bra nätverk för alla som seglar i Atlantic Rally for Cruisers och familjen fick hjälp inom en timme.

– Sedan var det ett 20-tal båtar som kom till undsättning och hjälpte dem med diesel så de skulle kunna ta sig vidare till Karibien för att laga båten där. När de kom in i hamnen i Karibien var det till allas jubel. Och nu har de lyckats skaffa en ny båt och fortsatt sitt äventyr runt jorden. All cred till dem!

Hur fungerade det att köra digital detox i över 2 veckor?

– Vi är alldeles för beroende av våra skärmar för att det ska vara sunt, så att släppa allt vad heter uppkoppling i över 2 veckor var magiskt och något jag skulle rekommendra alla. 

Skulle du göra resan igen?

– Jag trodde aldrig att jag skulle säga ja på denna fråga, men utan tvivel: Ja! Klart det känns läskigt att göra det igen just eftersom man aldrig vet med vindar och väder, vad som händer eller inte händer. Men upplevelserna och frihetskänslan triumfar rädslan.

---

Text: Helle Kikerpuu • 2023-03-04
Restips • Båtresor • Intervju