Turism i kokainets fotspår

OM ROSA SKINNFLIKAR i jätteformat – en sorts bisarra avlagringar från tidernas största kokain¬imperium – sticker tolv exemplar av världens farligaste djur upp huvudena över ytan i en sjö i centrala Colombia; de enda vilda flodhästarna utanfÙ?r Afrika.
– Av de fyra bestar Pablo Escobar smugglade in i landet lever tre idag, säger guiden. Detta med flodhästarna var så galet att de blev en symbol för narkotikaindustrins mest absurda konsekvenser, ett faktum landets dåvarande
satirtecknare utnyttjade.
Det här är godset Hacienda Nápoles, under 1980-talet navet i Medellínkartellens globala industri, som nu öppnats för allmänheten i ett lite ängsligt försök att både göra turism av kokainets blodiga historia och låtsas som att allt är – just det, historia.
Escobar, då en av världens rikaste män, köpte den snyggt kuperade marken – en blandning av tropisk djungel och öppna vidder – för pengatvättarsumman 63 miljoner dollar och byggde bland mycket annat flera lyxvillor, sex pooler, konstgjorda sjöar och två landningsbanor där tonvis med kokain lyfte och ännu större laster med dollar landade.
Nápoles fungerade som en bekväm tillflyktsort undan myndigheter dit kokainkungen kunde ta såväl internationella partners som sin familj och sina vänner för affärer eller lek. Mest spektakulär var emellertid hans ambition att skapa världens största zoo, en illegal kreation som speglade de paradoxala egenskaper som blev avgörande för hans karriär: osviklig talang för smuggleri, hänsynslös kallblodighet, absolut lojalitet mot sin egen familj plus ett monumentalt klasskomplex.

Flodhästarna är de enda av godsets ursprungliga invånare som överlevt den blodiga kokainepoken. Parkledningen har även utökat beståndet med några konstgjorda.

Hur djuren – gaseller, bufflar, lejon, elefanter, giraffer och inte minst flodhästarna – tagits dit från Afrika och Asien var länge ett ämne för fantasifull spekulation, men där var de. Djurparken var öppen för allmänheten och projektet var en del av Escobars populistiska försök att via publikfrieri flörta med det folk vars röster han behövde för att ta sig till kongressen.
“Nápoles zoo är inte vårt”, skrev han i tidningen Medellín Civico, “utan tillhör det colombianska folket.” I september 1983, efter att det slagits larm om drogpengarnas snabbt växande inflytande i landet, konfiskerades Nápoles exotiska djur och Pablo dömdes att betala 4 500 dollar i böter, vilket han glatt gjorde – för att sedan bara köpa tillbaka djuren på auktion och leende skjutsa hem dem till Nápoles.

UTMED UPPFARTEN till den gamla lyxvillan – idag en ruin sedan hundratals plundrare efter Escobars död 1993 grävt upp halva egendomen i hopp om att hitta de om¬talade dollargömmorna – står långsmala kokospalmer som fagra foto¬modeller och dekorerar en museiarrangerad kollektion av rostiga bilar. Värmen är extrem. Papegojor pratar med besökare. Pensionärer köper Nápoleskepsar. Och barn äter glass medan sensorstyrda ljudslingor drar igång för den som närmar sig “Pablo Escobars första bil”, en liten vit Renault 4.
– Den var helt anspråkslös, berättar högtalarna, men i takt med växande rikedom samlade Escobar på sig en av världens dyraste veteranbilsamlingar, av vilken vi ser resterna här. Framför allt älskade han 1920-talsbilar av den sort Al Capone körde. Kombinationen av den makalösa förmögenheten och hans besatthet av all sorts samlande gjorde kollektionen fantastisk.
Berättelsen förtäljer att Escobar sände ut personal för att hitta den berömda bil världens mest kända maffiapar, Bonnie Parker och Clyde Barrow, hade på sin rånarturné. Inte filmens utan originalet. Och att hans utsända kom tillbaka både med bilen och patronerna till de skott som dödat de världsberömda banditerna.

När Escobar dödats grävde plundrare upp stora delar av Nápoles – däribland poolen – i jakt på alla miljontals dollar som sades ligga nergrävda i olika gömmor, men hittade inte mycket.

Escobars älskade bilsamling sprängdes av Calikartellen i januari 1988, och det blev början på hans utförsbacke. Vad som finns här är de vrak som blev kvar. Viljan att identifiera sig med sina historiska föregångare kombinerad med hans klasskomplex skapade det överarbetade överdåd av vilket spridda efterlämningar nu finns att beskåda här.
Under många år var Nápoles helt övergivet och på väg att ätas upp av djungeln – flodhästarna är de enda av godsets ursprungliga invånare som överlevt – men för ett par år sedan började staten rusta upp egendomen och har nu skapat ett slags safarimuseum och djurpark av det hela. Nya djur har köpts in, tjurfäktningsarenan har restaurerats och används idag för konserter, ett hotell och moderna pooler har byggts för att husera turister och på den världsberömda landningsbanan – ingen plats i världen har sett mer kokain lyfta mot den globala efterfrågans alla hörn – kan glada besökare nu köra dragracing med kopior av fordon den motorsport¬tokiga Escobar lekte med.
Den stora original¬villan med omgivning har emellertid medvetet inte renoverats eftersom parkledningen vill förmedla det uppbyggliga budskapet att “trots dessa enorma rikedomar slutade allt i ruiner”. Bland de flagnande huskropparna hänger bilder och tidningsuppslag från det skräckvälde Escobar iscensatte under 1980- och 1990-talen; hundratals mord på politiker, poliser och journalister och sprängningarna av flygplan, regeringsbyggnader och skyskrapor. Men också foton från familjen Escobar och maffians glansdagar.
Alla som öppet ställde sig i vägen för kartellen dödades och presidentvalet 1990 blev den colombianska historiens blodigaste efter att Pablo haft ihjäl fyra av kandidaterna. I sitt krig mot staten – som ville få honom utlämnad till usa – satte han ett högt pris på varje polis¬huvud, vilket fick hans breda nätverk av yrkesmördare att löpa amok; 1991, två år innan amerikansk och colombiansk militär lyckades skjuta ihjäl honom, dödades 7 000 männi-skor bara i Medellín, en plats som då på goda grunder hade blivit känd som “världens mordhuvudstad”.

NÁPOLES ORIGINALENTRÉ – prydd med ett av Escobars första smuggelplan – är snyggt bevarad men den några kilometer långa vägen upp mot själva godset kantas av en konstig vy; en enorm byggarbetsplats där staten nu anlägger ett übermodernt högriskfängelse. Signalen är märklig – varför just här? – men påminner om budskapet i den jättebanderoll som hänger över en hel vägg i villaruinen och välkomnar besökarna genom att skrika: “staten vann!”
Det är inte svårt att inse att något skumt döljer sig bakom det ängsligt övertydliga symbolspråket, och det sorgliga är att vad man försökt begrava med stora gester är sanningen; staten vann inte alls. Efter att Pablos lik visats upp för världen trodde usa och den colombianska staten att navet i det globala kokainhjulet hade förstörts.
Men det blev tvärtom. Vid tiden för Escobars död producerade Colombia 120 ton kokain om året och tio år senare 550 ton, en ut¬veckling som möjliggjordes genom att Medellínkartellens tronföljare inte jobbade mot utan med staten. Symbiosen mellan stat och maffia skulle generera en räcka människorättsskandaler som än idag skakar landet, och successivt har alltmer av både odling och produktion koncentrerats till det sargade land Escobar lämnade efter sig; under det drogstinna nollnoll¬talet kom 70 procent av allt kokain som konsumerades i världen från Colombia.

Kokainkungens första bil, en Renault 4, bredvid en av hans sista.

NÄR KLOCKAN BLIR FEM sjunker solen sakta in bland alla trädkronor som följer vattendragen som packade broccoli¬huvuden, flodhästarna glider runt som grårosa monster i sjöarna och att de guidande pratslingor som går igång vid de olika stationerna skyller allt på Pablo och inte berättar den colombianska historiens ännu osmälta trauman är trots allt inte konstigt. Det här är turism. Och även om kokainproduktionen är intakt är Colombia idag en dröm för resenärer jämfört med under Escobars vildsinta terror och gerillans kidnappningscirkus fram till för några år sedan.
Temaparken Nápoles – tre timmars bilresa från Medellín – är ett av flera aktuella försök att placera det vansinnigt vackra landet med världens värsta rykte på den globala turistkartan genom uppvisning av det Colombia är bäst i Latinamerika, kanske världen, på; att generera bra historier.
En av Escobars fyra första flodhästar, Pepe, flydde för två år sedan från Nápoles tillsammans med en hona. Paret emigrerade utmed den mytomspunna Magdalenafloden, scen för författaren Gabriel García Márquez Kärlek i kolerans tid, och slog sig ner i en attraktiv bukt full av fisk och frukt och fick snart en unge. Pepe lyckades emellertid skrämma livet ur en grupp fiskare sommaren 2009 och avrättades – under tillresta ekologisters protester – med tungt artilleri innan han hann äta upp något av närmsta byns barn. Honan och ungen lever, mot alla biologiska odds, kvar. Och kusinerna, vars avföring för 25 år sedan användes till kokainsmuggling, frustar lugnt kvar i de konstgjorda sjöar världens största knarkbrottsling skapade.

Legendarisk landningsbana. Antalet ton kokain som lyft från denna asfalt kan vi bara fantisera om. Idag kan besökare köra dragracing här.

Turista i knarkkungens fotspår

Hacienda Nápoles (http://www.haciendanapoles.com) ligger på stora vägen mellan Medellín och Bogotá och nås enkelt med buss eller bil i tre respektive sex timmar.
För att ett besök ska bli riktigt givande bör det föregås av några dagar i Medellín, idag en av Latinamerikas charmigaste städer, och läsning om Pablo Escobars makalösa historia, till exempel Mark Bowdens Killing Pablo – the Hunt for the World’s Greatest Outlaw, Virginia Vallejos Loving Pablo, Hating Escobar (ges ut på engelska 2010) och framför allt James Mollisons lysande The Memory of Pablo Escobar.

---

Text: Magnus Linton • 2010-10-13
Colombia • Restips