Annons
Annons

Följ med på en resa till maldiviska korallöar. Foto: Pernilla Sjöholm.

Maldiverna

Maldiverna – drömmen om en egen ö

Kliv ombord på det lilla sjöflygplanet och följ med på en rundresa till tre maldiviska korallöar, till världens mest tätbefolkade huvudstad och ner under ytan där fisken Nemo lurar i en vajande anemon.

Text: Per J Andersson • 2022-08-06 Uppdaterad 2023-06-12

Uppifrån ser de ut som jättelika blåmaneter. Men det är inga havsdjur jag fått syn på, utan sandbankar och korallrev strax under vattenytan. Tillsammans får de havet att skimra som om det vore upplyst underifrån. 

Så långt ögat når är Indiska oceanen prickig av de ljusa reven som då och då övergår i en frodigt mörkgrön ö täckt av mangrove, mandelträd och kokospalmer. Det känns som om jag flyger in mot en främmande himlakropp med skarpare och klarare färgtoner än vad jag är van vid på min hemplanet. Två filmassociationer blixtrar till: havet som lyser av mareld i Berättelsen om Pi och na’vi-folkets självlysande djungelväxter på exoplaneten Pandora i Avatar. 

Jag sitter i ett tolvsitsigt Twin Ottersjö-flygplan från Trans Maldivian Airways. Nyss startade vi i en skummande vattenkaskad i havet strax utanför ön Hulumale. Nu flyger vi på några hundra meters höjd med motorer som surrar som bin med basröst och kursen inställd på ön Huruvalhi i Raa-atollen. 

Piloterna som sitter framför mig har sparkat av sig flipflopsen och flyger barfota. Kortbyxor och solglasögon har de också, som om de vore badvakter på en av stränderna vi flyger över. Från de barfota piloterna vandrar min blick ut genom det lilla runda flygplansfönstret. En av planets tampar av tvinnad hampa fladdrar frenetiskt i fartvinden. Det påminner mig om att fordonet vi färdas i är både fågel och fisk. När vi några minuter senare landar med ett plask och planet gungar på vågorna går andrepiloten ut på en av pontonerna och surrar upp den där tampen för att förtöja vid den pyttelilla bryggan som tjänstgör som ön Huruvalhis flygplats.

Medan andrepiloten lastar av våra väskor kliver jag ur och ställer mig bredbent på den guppande flytbryggan och tittar ner i havet som är fullt av stora stim av färgsprakande fiskar. 

När jag i skymningen samma dag traskar runt  den lilla ön är jag inte ensam. Stranden kryllar av liv. Krabbor, snäckor och kräftdjur kravlar runt i vattenbrynet. Och när jag lite senare går på bryggan ut mot min bungalow som står på styltor i vattnet tittar jag ner i havet och får syn på ett gäng smala, nästan genomskinliga trumpetfiskar och en stingrocka som ligger och slumrar på den sandiga havsbottnen. Senare ska jag lära mig att den brukar ligga där intill bryggan och att han har ett namn. Han heter Henry.

En kväll senare samma vecka när jag tittar ner i havet från bryggan där min middag serveras upptäcker jag sju amhajar som ligger och sover.

Läs även vår guide till Maldiverna!

Välkommen till ön! Receptionisten på hotell Joali tar emot resenärer i sjöflygplanshamnen på Muravandhoo i Raa-atollen. Foto: Pernilla Sjöholm.
Korallöarna ovanifrån. Foto: Pernilla Sjöholm.

Sanden på Huruvalhi lyser precis som på de andra tusen öarna i någonting mellan ljusgult och vitt. Förklaringen är alla små vita korallbitar, inte större än gruskorn, som kittlar under fötterna.

– Egentligen är det fiskbajs vi går på, skrattar Shirley Lu som jobbar på öns enda hotell, The Standard.

Hon förklarar att Maldiverna har så vita stränder eftersom papegojfisken äter från korallerna och skiter ut de finfördelade korallskelettbitarna.

Att ön bara har ett hotell låter påvert, men är en av grundbultarna i önationens turistpolitik. För att minimera turismens påverkan på den lokala kulturen, men ändå skapa jobb och få in stålar, har 166 småöar som tidigare varit obebodda gjorts om till hotellöar. De enda maldivier som bor på dem är de som är anställda på hotellet. The Standard ligger på en sådan hotellö.

Shirley är barfota när vi går runt på hennes ö. Barfota är även hennes kollega Jesper Sørensen som går bredvid. Sanden är krattad som en grusgång. Palmbladen och kvistarna som blåst ner från träden under natten är bortsopade. Jesper berättar om hur det såg ut efter några månaders covid-nedstängning då ingen rensade stränderna. Skor, blöjor, plastflaskor, all möjlig bråte spolades upp ur havet. Det säger något om hur respektlöst människan behandlar havet jorden runt, tycker Jesper. Men nu är ön städad. Och hålls intill perfektion prydlig tack vare personalen som varje dag före gryningen går runt ön och krattar sanden.

– Hit kommer man för avskildheten och för att logga ut och återstarta sig själv, säger han när vi sent en kväll tar en drink i Beru Bar som liksom svävar strax ovanför havsytan längst ut på bryggan med havsvillorna.

– Samtidigt, säger Shirley, vill vi att de som besöker ön ska umgås med varandra och med dem som jobbar här. Socialisera sig helt enkelt.

Själv har hon kinesiska rötter men är uppväxt i New York, medan Jesper kommer från Jylland. Resten av personalen är bangladeshier, srilankeser, nepaleser och, inte minst, maldivier. Det slår mig hur öppenhjärtiga och personliga mångaav dem är. Som Risan som kommer från ön Fuvamulah långt ner i syd och jobbar som kypare i Gudaguda, en av öns restauranger, också den på pålar i havet, där man sitter på kuddar på golvet och äter maldivisk mat lagad på lokala råvaror. När han serverat mig och fotograf Pernilla friterad brödfrukt och jams, färska dadlar, torkade kokosskivor och bittersöta krispiga risbollar med moringapulver sätter han sig på huk bredvid och berättar om sig själv.

– Jag blir deprimerad om jag stannar här längre än fem månader. Då bara måste jag härifrån. Då flyger jag till Male (Maldivernas huvudstad) för att träffa mamma eller till Sri Lanka för att hälsa på min syster.

Efter en kvart, när han berättat mer om livet på ön han kommer ifrån, känns det som om vi känner varandra samtidigt som jag har fått en inblick i hur vardagslivet i önationen kan te sig. Så försvinner han och kommer tillbaka med olika curries: en med gulfenad tonfisk, en med passionsfrukt och en med frukter från pepparrotsträd.

– Ät med händerna, känn på maten, då smakar den mer, säger Risan.

Vi gör som han säger och upplever en av de mest sofistikerade asiatiska måltiderna någonsin. Inte blir det sämre av att den avslutas med karamelliserad papaya med mangosorbet.

– Kan man få träffa kocken?

Det kan man. Han heter Steffan Aafag och kommer från Vaadho-atollen, två dygns båtresa bort. När det är dags för den årliga semestern åker han dit för att träffa familjen och därefter ge sig ut i världen. Näst matlagning är resor hans stora passion. Sist var han i Malaysia, nästa resa går till Portugal och Marocko.

– Det händer ju inte så mycket här. Resandet är ett sätt att få nya intryck och stå ut med isolationen, säger Steffan.

Kocken Steffan Afag på The Standards restaurang Gudaguda på ön Huruvalhi. Foto: Pernilla Sjöholm.

Tidigt nästa morgon sitter vi på ännu ett sjöflygplan tillbaka söderut i arkipelagen. Kliver iland på ännu en flytbrygga, hoppar in i en taxi och åker på den nya bron mellan flygplatsön och huvudstaden. Wow, en bro, sist jag var här för 13 år sedan fick man åka färja mellan de båda öarna.

China–Maldives Friendship Bridge står det på portalen över brons påfart.

– En gåva från Peking. Men, som du vet, kineserna ger inte bort något gratis. De förväntar sig lojalitet och naturresurser i gengäld, säger Ahmed Nishan som följer med oss i taxin för att guida oss i sin hemstad.

När bron var klar blev det maktskifte i Maldiverna. Sådan tur för landets oberoende, tänker jag medan taxin kör på de smala gatorna mellan de höga husen. För 2018 valdes den kinesisk-vänliga presidenten bort till förmån för Ibrahim Mohamed Solih som istället satsat på goda relationer till grannlandet Indien. Så där står kineserna med lång näsa och får kalla handen när de kräver maldiviska eftergifter. 

Vi banar oss fram genom ett stim av skotrar och motorcyklar, förbi Kung Salmans moské som är blå och med sin modernistiska design ser ut som ett rymdskepp som just landat. Och förbi korallmoskén byggd av äkta koraller 1153, samma år som övärldens sista buddistiska kung konverterade till islam och la sig till med den långa titeln Sultanen över land och hav och herre över 12 000 öar. 

I ett gathörn hoppar vi ur och promenerar längre in i den tätbebyggda staden. Trots trängseln är atmosfären avslappnad, för att inte säga loj, medan graffitin i gränderna kongenialt nog avbildar vågor, fiskar och bläckfiskar. Förra gången jag var här joggade jag runt huvudstadsön. Det blev en kort runda, för då upptäckte jag att omkretsen bara är fem kilometer. Med nästan 200 000 invånare innebär det att vi just nu befinner oss i en av världens mest tätbefolkade städer. 

– Men varför åker alla skoter och bil, avstånden är ju så små? frågar jag. 

– Vi är lata. Många familjer äger sex eller sju skotrar. Det är därför det ser ut så här. Dessutom har många ungefär samma modell. Att hitta sin egen som står parkerad bland hundratals andra är en lokal färdighet, säger Ahmed när vi tränger oss fram genom den proppfulla fruktmarknaden och fortsätter ut på kajen där fiskarna just landat sin fångst. 

Så fortsätter vi in i nästa saluhall där stora blanka tonfiskar ligger på rad på stålbänkarna och män med galonförkläden står och filear dem under kranar med sprutande kallt vatten. Det slamrar och brusar och luktar hav. 

När vi kommer ut på andra sidan beställer vi varsin pappmugg iskaffe i ett gathörn. Medan vi står där och sörplar och fascineras av folkvimlet förklarar jag för Ahmed vad det är som gör att så många i mitt hemland drömmer om att besöka Maldiverna. 

– De vita sandstränderna och det turkosa havet gör oss nordbor sjuka av längtan, säger jag. 

– Jag förstår, men berätta för mig om snö! ber Ahmed. 

Jag gör det. 

– Åh, säger han drömskt, ni har det vi åtrår och vi har det som ni åtrår. 

Limejuice och vattenpipa sitter fint en eftermiddag på hotell Fiyavalhu på ön Mandoo. Foto: Pernilla Sjöholm.

Från hotellpiren på ön Mandhoo ser jag tidigt om morgnarna en grupp delfiner som hoppar ute i havet. Här i det marina naturreservatet i Södra Ari-atollen är det gott om dem, liksom av valhaj, karettsköldpaddor och mantor. På ön, som vi också flugit sjöflygplan till, bor knappt 300 människor som framförallt försörjer sig på fiske och att odla ananas, vattenmelon och kokosnötter. Men här finns också ett par hotell. Det är det som skiljer Mandhoo från majoriteten av andra maldiviska öar: här låter man lokalbefolkning och turister beblanda sig (även om man under pandemin temporärt höll isär bofasta och utländska resenärer). 

Det mullrande havet hörs ända in i skogen som omger bungalowerna på Fiyavalhu, det största av öns två hotell. Vegetation välver sig över den sandiga stigen och fruktfladdermössen piper i trädkronorna där jag går tillsammans med Yusuf Hefny. Han kommer från egyptiska rödahavskusten och har efter en karriär på olika hotell i Mellanöstern hamnat här ute i Indiska oceanen. 

Hotellet han jobbar på heter Fiyavalhu och där är nio av tio anställda, till skillnad från honom själv, maldivier. 

– De där resortöarna alltså, det är verkligen inte det riktiga Maldiverna, det finns så mycket mer i det här landet, säger Yusuf, som är hotellets marknadsansvariga. 

Han tar mig med runt på södra delen av ön för att visa djungelgymmet och swimmingpoolen, men också solceller, avsaltningsanläggning och vattenreningsverk som ska se till att ändliga resurser inte slösas i onödan och att undervattensvärlden inte förstörs. 

Så kommer vi till personalbostäderna. 

– Här bor jag, säger han och pekar på ett litet rum med öppen dörr i en länga med personalbostäder som också rymmer tv-rum och en liten butik där de anställda kan handla cigg, snacks och läsk. 

– Vår USP är att samverka med lokalbefolkningen. Vi köper lokal fisk och frukt och slipper dyra transporter med speedboats. Så fort covidrestriktionerna är över får våra gäster besöka byn igen och då ska vi samverka ännu mer med lokalsamhället. 

Eftersom alkoholförtäring är förbjudet överallt utom på resortöarna och Mandhoo är en ö med bofast befolkning råder alkoholförbud. Men ingen regel utan undantag. Skulle vi ändå bli sugna går vi bara till receptionen och ber dem köra ut oss till barbåten som ligger på redden 50 meter utanför stranden. Där flödar spriten fritt. 

– Är det många som utnyttjar den? undrar jag 

– Nej, mest bara srilankesiska turister. De gillar att dricka. 

Foto: Pernilla Sjöholm.

Den snabba motorbåten är på väg österut i Södra Ari-atollen. Vi studsar på vågtopparna och dyker ner i vågdalarna och kommer efter en timmes guppig färd i lä bakom en ö. Vi är en grupp på sex hotellgäster från Fiyavalhu som ska snorkla vid två rev. Trots att de här vattnen är mest kända för sina sköldpaddor och vackra koraller pratar vi om hajar. Det är ju ändå gott om revhajar och en och annan tigerhaj i Indiska oceanen. 

– Hajarna vid reven är inte farliga, de har så mycket fisk att äta att de är mätta hela tiden, säger Nihan Abdulla, en 22-årig kille från ön Kondey i Faafu-atollen som jobbar som dykledare på Fiyavalhu. 

– Det säger du, men jag hörde om en tjej som blev biten av en haj under en dykutflykt för inte så länge sedan, säger en australiensare. 

– Lita aldrig på en haj, säger en ryss. 

– Alla människor är inte heller snälla, säger Nihan och ber oss sluta snacka och ta på oss fenor och mask och hoppa i. 

Revet vi dyker vid kallas korallträdgården på grund av den rika variationen av arter. Tack vare skyddande undervattensklippor klarade det sig från den koralldöd som blev resultatet av de varma havsströmmarna som kom med El Niño 2016. 

Jag svävar genom vattenmassorna och hälsar på de orangevitrandiga clownfiskarna, världsberömda tack vare Hitta Nemo-filmen, som låter sig smekas av anemonens vajande lila tentakler. Jag nickar gillande till karettsköldpaddorna och flyger, ja så känns det, genom det kristallklara havet över bordskorallerna som ser ut som psykedeliska jättekantareller. 

Efter ett tag får jag sällskap. Ett stim fjärilsfiskar söker kontakt. När jag dyker djupare följer de med. När jag stiger mot ytan hänger de på. När jag simmar bort mot följebåten simmar de efter. 

Sådant man ser när man flyger mellan de maldiviska öarna. Foto: Pernilla Sjöholm.

Sjöflygplanet som tar oss tillbaka norrut till Raa-atollen och ön Muravandhoo har färre platser och bredare fåtöljer än de andra vi flugit med. Det är för att det tillhör lyxhotellet Joali som tillsammans med Velaa Private Island, Four Seasons och Cheval Blanc klassar sig själva som ultralyx. Då har man också råd att satsa på att jobba med extra ambitiös sopsortering, återvinning och naturvård. 

Hotellet har en egen marinbiolog. Han heter Shameen Ali och är bekymrad. El Niño kallas de återkommande varma havsströmmarna. Senast för fem år sedan var den extremt varm och gick hårt åt korallerna som ju är levande djur, känsliga för temperaturvariationer. När strömmarna förde med sig 32-gradigt havsvatten blektes och dog 80 procent av landets korallbestånd. Därför jobbar nu Shameen, liksom många andra maldiviska marinbiologer, med att plantera nya för att få undervattensvärldens livfulla färgprakt att återhämta sig snabbare.

En eftermiddag snorklar vi med Shameen över öns egna nästan helt döda korallrev. Då och då dyker han ner och knipsar av en liten stickling från en av de enstaka levande korallerna. Till slut har han en handfull. Då dyker han ner en andra gång och knyter fast dem vid en metallställning som funkar som en undervattensrabatt på tre–fyra meters djup. Veckan före har han planterat 400 korallsticklingar. Planen är att plantera flera tusen. 

Maldivernas koraller var inte ensamma om att drabbas av den senaste El Niño. De varma strömmarna för fem år sedan gick också hårt åt Stora Barriärrevet utanför Australien och flera önationer i Söderhavet. 

– Jag gråter inom mig varje gång jag ser de blekta korallreven. Jag vet ju hur de såg ut före El Niño. Även anemonen som fisken Nemo tycker om att gömma sig i vitnade, säger Shameen där vi sitter i vattenbrynet och har tagit av oss mask och snorkel. 

– Att vattenströmmarna var så varma hänger helt klart samman med den globala uppvärmningen, det är ju klimatforskarna överens om, fortsätter han medan vi kränger av oss fenorna och går barfota på den mjuka sandstigen in mot öns mitt. 

Ismail Nasheed dyker helst utan cyklop. Men våtdräkt, extra långa fenor och näsklämma vill han ha. Det är för att han dyker så djupt. En dykmask skulle göra att trycket mot ögonen blev för stort. På ett enda andetag har han dykt ner till 61 meters djup. Då höll han andan i nästan sex minuter.

När han inte fridyker i havet runt Muravandhoo eller åker till egyptiska Dahab för att göra detsamma, eller för femtioelfte gången ser om Luc Besons kultfilm Det stora blå, är han hotellchef på Joali. 

– Det är fascinerande vad en människokropp kan förmås att göra. När vi dyker djupt utan cyklop kommer dykreflexen tillbaka, den vi hade som foster, säger han där vi står utanför öns dykcenter där den asiatiska koelfågeln ropar i brödfruktträden.

När han tagit av sig våtdräkten ser jag en tatuering strax ovanför ena höften. Små krumelurer som i själva verket är en mening på det lokala språket divehi, ett sanskritspråk nära besläktat med singalesiska som talas i grannlandet Sri Lanka. Jag ber honom översätta.

– Det står att efter dig finns ingenting kvar förutom mylla. Och det du gjort glöms snart bort.

– Det låter lite dystert?

– Tvärtom, säger Nasheed, det sätter fingret på att vi måste leva fullt ut här och nu.

Läs även vår guide till Maldiverna!

Läs mer om Seychellerna

Per j Andersson, som skrivit det här reportaget, är författare till reportageboken Drömmen om en ö (Ordfront 2022) där du kan läsa mer om Maldiverna och andra paradisöar jorden runt, däribland Sri Lanka, Bali, Amorgos och El Hierro. Här hittar du boken till billigaste priset!


Text: Per J Andersson • 2022-08-06
MaldivernaRestipsReportageSol och bad

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top