• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Odisha - bortom turiststråken i Indien

    Odisha i östra Indien är fortfarande bortom de flesta turisters rutter. Så synd. Här finns tusenåriga soltempel, milslånga stränder och skogar som inspirerat Djungelbokens författare.

    Odisha - bortom turiststråken i Indien

    I den stora skogen i östra Indien ser jag i den rosenskimrande gryningen spår av överste Hati och hans elefantarmé. Djupa avtryck i den mjuka leran i skogsbrynet bredvid bäcken. När jeepen efter lunch studsar fram på grusvägen genom den prasslande lövskogen spanar vi förgäves efter läppbjörnen Baloo. När jag krupit ner under täcket, dragit för myggnätet och somnat i härbärget i byn vid kanten av djungeln anar jag panterns, Bagheeras, gula ögon mellan trädstammarna utanför fönstret, men inser att det bara är dansande eldflugor.
    Under mitt besök i det gamla kungadömet Athmallik i delstaten Odisha i östra Indien möter jag heller ingen människopojke som heter Mowgli, även om sannolikheten är stor, eftersom det är ett vanligt pojknamn i de här trakterna och eftersom Rudyard Kipling själv reste runt här för 120 år sedan innan han skrev Djungelboken.
    Men jag ser langurer i träden, spetsnosiga krokodiler i floden och metallblå kungsfiskare i skyn. Och människobyar: hyddor av brun lera med palmbladstak, bambuinhägnader för kor och getter, grönsaksodlingar och stackar med hö – och en bit bort brunnen dit kvinnorna skrider med lerkrukor på huvudet.
    Den stora skogen i Tikarpada Wildlife Reserve, där jag åker jeep, vandrar och njuter av friden, och Mahanadi­floden, där jag paddlar kanot och badar i det klara strömmande vattnet, är kort sagt Mowglis och Baloos hembygd.

    Odisha, som fram till 2010 hette Orissa, är en av Indiens mest hemlighetsfulla regioner. Sällan besökt av utländska turister, även om hippier och andliga turister hittade till Jagannathtemplet, yogainstituten och den milslånga sandstranden i Puri redan på sjuttiotalet.
    I Indien är delstaten känd för skogarna, djuren, sina 63 grupper av adivasis, stamfolk, och för det antika slagfältet där kung Ashoka år 261 f Kr besegrade grannkungariket Kalinga – en pyrrhusseger där 100 000 soldater miste livet, vilket ledde till att kung Ashoka ångrade sig, blev pacifist och buddist.
    För en indier är Odisha också synonymt med tusentals medeltida tempel, den klassiska Odissidansen, Soltemplet
    i Konarak med dess ekivoka erotiska skulpturer.
    Odisha är primitivt och efterblivet, kan storstadsindier säga. Men exotiskt och spännande, brukar de tillägga.

    Samling vid brunnen. Morgondusch på Kalabati Mandal Cottage i byn Binkei.

    Samling vid brunnen. Morgondusch på Kalabati Mandal Cottage i byn Binkei.

    Utbildning gör stamfolken delaktiga.

    Utbildning gör stamfolken delaktiga.

    Indisk version av Kiviks marknad. Temple Road i Puri.

    Indisk version av Kiviks marknad. Temple Road i Puri.

    Stranden i Puri är en fest. Girlanger, Bollywoodmusik, jordnötter, gyllengula nyfriterade samosas och rosa socker­vadd. Kor och getter som betar pappersskräp. Barn som rider på pyntade kameler och icke-simkunniga vuxna som flyter i stora färggranna badringar. Plaskande grabbgäng där vågorna bryts och unga romantiska par promenerande hand i hand där vågorna dör ut.
    200 meter av stranden nedanför Park Beach och Puri Hotel är packad med indiska turister. De är här på semester från vardagen i Kanpur, Patna, Lucknow, Kolkata och andra fullpackade och dammiga mångmiljonstäder i norr.
    Jag springer runt med kameran i trängseln på stranden, känner mig upprymd av festivalstämningen och knäpper euforiskt bild efter bild. Alla vill vara med i min sökare. Men jag måste besinna mig. De vill också ta bilder. På mig.
    – På mig? frågar jag, varpå de nickar ivrigt.
    Jag och tre småpojkar i välstrukna vita skjortor uppställda framför en kamel. Klick! Jag och en sariklädd kvinna med vatten till knäna i strandbrynet. Klick! Jag och ett helt fotbollslag från Kolkata framför sockervaddsståndet. Klick!
    Som majoriteten av besökarna ser det är det helt enkelt jag som är strandens exotiska inslag.
    En kilometer norrut, bortom den förorenade ån som flyter ut i Bengaliska viken, är situationen den omvända. På stranden nedanför Puris backpackerkluster av budgethotell, Peace Restaurant och Honeybee Bakery & Pizzeria dominerar de västerländska turisterna. Men hur kul är det?
    Nästa dag återvänder jag till semesterindiernas del av stranden för att återuppleva strandkarnevalen.

    Temple Road i Puri är otroligt bred. Den rymmer minst tio filer. Men här kör knappt en bil. Istället är gatan full av promenerande pilgrimer, idisslande kor och kedjerasslande och plingande cyklar och rikshor.
    – Mycket Indien för pengarna, säger min resvän och ser otroligt nöjd ut.
    På trottoarerna: marknadsstånd som säljer snäckskal, sjalar, tyger och färgpulver, men också kokosnötter, risgryn, bananblad och frukt, allt du behöver för en prasad, en offergåva till Odishas egen treenighet: den svarta guden Jagannath, Världens herre, hans vita bror Balarama och gula syster Subhadra. De är skogsfolkens urgamla gudar som hinduerna gjort till sina genom att införliva i sin gudavärld.
    Den myllrande gatan leder upp till Jagannathtemplet, målet för hinduiska pilgrimer från hela Indien där inte bara guden utan också ättlingen till kungarna av Puri fortfarande är centralgestalt. Dibyasingha Deb kan spåra sitt arv till kungarna som regerade det mäktiga Gajapati-riket och byggde templet för tusen år sedan.
    Odisha bestod fram till Indiens självständighet 1947 av ett fyrtiotal vicekungadömen under brittisk överhöghet. Maharajan av Puri var kungarnas kung. Arvet lever kvar. Kungaättlingen Dibyasingha Deb ser sig idag som en kulturell ambassadör för de uråldriga hinduiska traditionerna.
    Ut genom tempelportarna rullas i början av sommarens monsunperiod en jättelik trävagn i en procession som kallas Rath Yatra och besöks av hundratusentals pilgrimer. Vagnen med trähjul, som ser ut som en farkost från Barna Hedenhös, skjutsar guden på hans årliga besök hos gudinnan Gundicha Mata som huserar i ett annat av stadens tempel.

    Världsarvsklassade Soltemplet är turistmagnet.

    Världsarvsklassade Soltemplet är turistmagnet.

    En promenad i Athmallik bjuder på många möten med bybor.

    I Tikarpada Wildlife Reserve finns både människobyar och vilda djur.

    I Tikarpada Wildlife Reserve finns både människobyar och vilda djur.

    Idag är det inte festival. Ändå känns folklivet som en kombination av Kiviks marknad och julrush på Ikea. Banar mig fram i trängseln till Jagannathtemplet som tyvärr är stängt för icke-hinduer, vilket i praktiken innebär alla som inte ser indiska ut. Jag förpassas till biblioteket mitt emot som har takterrass med utsikt över det heliga komplexet.
    – Vi ser gärna att terrassbesökarna lämnar en donation, vädjar bibliotekarien och skjuter fram räkenskapsboken.
    Jag skriver "200 rupees" följt av min signatur, betalar och tilldelas en vakt med bambukäpp.
    – Käppen är mot aporna. De bits, säger han och slår käppen i golvet så att jag ska förstå att den duger som vapen.
    Men aporna kommer inte nära idag. De svingar sig tjattrande från tak till tak inne på tempelområdet på andra sidan gatan. Upprymda, busiga, gudaglada. Ändå kan jag inte slappna av. Tänker på vad apkungen tog sig till med Mowgli.
    – Jag är bramin och går i templet varje dag, säger vakten på knagglig engelska och visar den smala vita bomullstråden som hänger diagonalt över hans bringa.
    – Varför vit tråd?
    – För att visa att jag som bramin valt att följa den rätta yogiska filosofin. Och att jag vill närma mig gud, ropar han för att överrösta apornas skrik och tempelklockornas klang.

    Från baksätet på en taxi som glider fram på breda trädkantade boulevarder betraktar jag Bhubaneswar, Odishas huvudstad. I gathörnen står kvinnliga poliser med vita tropikhattar, solglasögon och vita handskar och dirigerar trafiken. Elegant svänger de kroppen och pekar med hela handen som om de koreograferade modern dans.
    Åker förbi medeltida tempel och moderna shoppingcenter – och brofundament, husväggar och murar som förvandlats till ett friluftsmuseum med stamfolkens konsthantverk. Förbi flimrar en säregen bildvärld: vit färg mot rödbrun fond; prickar, spiraler, oktagoner och djur och människor ritade som streckgubbar.
    Bredvid mig i bilen sitter Tushar Senapati. Han jobbar på en privat skola i staden där 17 000 barn från stamfolken ute i byarna studerar gratis, ett socialt projekt för att höja deras status.
    Sedan några år tillbaka har naxaliterna, maoistgerillan i östra Indiens skogar, trappat upp sin kamp mot polisen och armén. Gerillan säger att de strider för stamfolkens rätt.
    – Maoistgerillan erbjuder våld som svar på problemen. Vi erbjuder istället utbildning för att stamfolken ska kunna förbättra sin situation, säger han när taxin rullar förbi grindarna till hans skola, Kalinga Institute of Social Sciences, en stad i staden med skolhus, matsalar och internat omgivna av frodiga gräsmattor och prydliga planteringar.
    Diskriminering på grund av kast är förbjuden enligt lag och de som står lägst i kasthierarkin, de oberörbara, har kvoter för att lättare kunna bli politiskt valda och komma in på utbildningar. Men i människornas inre lever fördomarna kvar och diskrimineringen av lågkastiga och oberörbara fortsätter år efter år, framförallt i byarna.
    – Kan du se på en människa du möter på gatan om hon är bramin eller oberörbar? undrar jag när vi stannat för att hälsa på skolans grundare, eldsjälen Achyuta Samanta.
    – Nej, svarar Tushar. Braminer är visserligen ofta ljusare i hyn, men undantagen är många. Högkastiga indier har ett rasistiskt synsätt. "Lita aldrig på en mörk bramin", kan de säga som om de befarade att de är oberörbara som falske­ligen utger sig för att tillhöra högsta kasten.
    Tushar är stolt över sin skola och kampen för stamfolken. Själv är han född oberörbar, men är utbildad socionom med examen från ansedda JN-universitetet i New Delhi – och därmed ett levande bevis på devisen att utbildning förändrar.
    Achyuta Samantas vision är att utrota den extrema fattigdomen. Förutom skolan för stamfolkens barn driver han ett stort privat prestigeuniversitet. Terminsavgifterna från de välbärgade studenterna finansierar de fattiga barnens skolgång.
    – Tänk dig, Odisha har 63 stammar, många av dem är outbildade och vidskepliga, alla har olika språk och seder. Det är kort sagt ett hästjobb att inkludera dem i samhället, men det ska gå, säger Samanta när han visar mig runt på skolan där flickorna har blå klänningar och pojkarna rosa skjortor.

    Inga rosa paraplydrinkar, men rosa sockervadd.

    Inga rosa paraplydrinkar, men rosa sockervadd.

    Snälla, ta en bild, sa han.

    Snälla, ta en bild, sa han.

    Magisk morgonstund i Tikarpada. Krokodilerna sover ännu.

    Magisk morgonstund i Tikarpada. Krokodilerna sover ännu.

    Vågorna rullar in mot den palmkantade gula sandstranden. I kanten av Djungelbokslandskapet med täta palmdungar, porlande vattendrag och vattenblanka risfält ser jag en stugby. Bunga-lower med verandor byggda i ljust träslag. Omålade, rustika, doftande färsk kåda. Om man bortser från halm­taken ser det ut som en stugby i svenska fjällen.
    – Kanadensisk stil, förklarar Sunil som förestår Lotus Eko Resort på Ramchandi Beach några kilometer från Soltemplet i Konarak.
    Han förklarar att ambitionen var att det skulle se ut som en indisk by, men varför man byggde väggarna av nor-diskt ljust trä framför traditionell torkad lera kan Sunil inte förklara. Han berättar istället stolt om stugbyns ekologiska filosofi, om grönsakerna, frukterna och kryddorna de odlar i trädgården. Och så visar han mig skylten som är stugbyns programförklaring. "No trees = no oxygen = no life", står det.
    På kaféet på stranden, där en av armarna i Mahanadiflodens delta mynnar ut i havet, sitter Swaraj och Simmi. De är i 25-årsåldern och studerar till ingenjörer på universitet i Bhubaneswar.
    Simmi är skoltrött.
    – Jag vill inte bli ingenjör. Det suger. Jag vill jobba med reklam. Och så vill jag sitta här och chilla, skrattar hon och tänder en Marlboro.
    Hennes kompis Swaraj håller med.
    – Ja, vi skulle kunna ha barbeque på stranden på kvällarna, säger han medan en vattenskoter kommer in från havet och parkerar i vattenbrynet.
    – Bjuda in resenärer från hela världen, fortsätter han. Och sedan bara … chill out.

    Jag springer fort på sandbanken, tar ett jättekliv, hoppar ut och landar i Mahanadiflodens kalla vatten. Bakom mig ligger den lilla byn Binkei, granne med den stora skogen i Tikarpada Nature Reserve. Jag simmar mot den kraftiga strömmen. Trots att jag crawlar allt vad jag kan lyckas jag inte förflytta mig en centimeter framåt. Vattnets obändiga kraft i den slingrande floden omgiven av insektssvirrande djungel, från Hirakuddammen uppströms och ner mot Bengaliska viken.
    Med handduk om höften, fuktigt hår och en behaglig kyla inombords går jag under den brännande solen ännu en gång in i skogen i hopp om att få syn på Baloo och Bagheera.

    GUIDE TILL ODISHA

    Resa dit

    Snabbaste rutten har Finnair som flyger från flera svenska flygplatser via Helsingfors till New Delhi. Turkish Airlines, Jet Airways, Qatar Airways, Lufthansa och Austrian är andra alternativ.
    Från New Delhi flyger Air India och Indigo till Bhubaneswar. Du kan också flyga till Odisha från Kolkata, Mumbai och Andamanerna. Tågresan med Rajdhani Express New Delhi–Bhubaneswar tar 24,5 timmar. Från Kolkata tar Janata Shatabdi Express 6,5 timmar.

    Ta sig runt

    Bhubaneswar, Puri och Konarak brukar kallas för Odishas turisttriangel. Avstånden är små. Resan mellan platserna tar 1–1,5 timme vardera med buss, något snabbare med taxi.
    Taxi från Bhubaneswars flygplats de sju milen till Puri kostar inte mer än 150 kr. Vill du besöka Tikarpada Wildlife Reserve, ta bussen från Puri eller Bhubaneswar till staden Angul (4 timmar) och därifrån taxi. Eller hyr taxi för hela resan.

    Bo

    Kasturi Guest House, nära tågstationen i Bhubaneswar, tel 0674-253 70 50, dubbelrum 100–150 kr, har centralt och basarlivligt läge nära tågstationen.
    Mayfair Lagoon, mayfairhotels.com, dubbelrum ca 1 000 kr, i Bhubaneswar är ett lyx­hotell med kaféer och restauranger och temapark över indiskt byliv. I källaren brittisk pub med minibowlingbana.
    Vårt val: Chanakya BNR Hotel, therailhotel.com, dubbelrum 400–500 kr, är Puris gamla järnvägshotell. Vackert renoverat, delvis moderniserat. Trädgård med lokomotiv, gigantiska rum och järnvägsnostalgi.
    Z Hotel, zhotelindia.com, dubbelrum ca 100 kr, i Puri är inrymt i en maharajasläktings före detta hem. Historisk känsla. Sköna gemensamhetsutrymmen där man kan knyta kontakter med andra resenärer.
    Kalabati Mandal Cottage. Boka på abm.tiki@gmail.com. Lantligt hus vid Mahanadaifloden och byn Binkei nära Tikarpadaparken. Bra ställe för skogs­promenader och kanotpaddling.  
    I Tikarpada Wildlife Reserve finns flera lodger i statlig regi. Läs mer på orissa-tourism.com och orissatourism.org.

    Äta

    I Odisha lagar man traditionellt mat med senapsfrön, linser, potatis, aubergine, bönor, ockra, kikärtor och många andra ingredienser. Vid kusten finns fin färsk fisk. Mat serveras traditionellt oftast som thali, det vill säga i form av flera smårätter på en plåtbricka eller ett palmblad.
    I Puri är det gott om backpackerrestauranger, men missa inte Grand Restaurant nära Jagannathtemplet, som drivs av Puris maharajaättling och serverar pure-veg, dvs vegetarisk mat utan lök och vitlök, enligt hinduisk tradition.
    På Jan Path vid tågstationen i Bhubaneswar finns Tangerine 9 där du för liten penning äter vällagade tandoorigrillrätter.

    Mer att läsa

    India (Lonely Planet). Omistlig tegelstenstjock guidebok som täcker hela Indien. Mycket trovärdig.
    Indien – personlig guide (Vagabond förlag, beställ guiden här) av artikel­författaren, Per J Andersson)
    New Delhi–Borås (Forum förlag), också den av Per, True story om en oberörbar pojke från Odisha som blir kär i en flicka från Borås och cyklar Indien–Sverige för att återförenas med henne.

    Tusenårig charm. Solguden Suryas tempel i Konarak.

    Tusenårig charm. Solguden Suryas tempel i Konarak.

    Att skilja agnarna från vetet. I Odisha är jordbruksmetoderna fortfarande traditionella.

    Att skilja agnarna från vetet. I Odisha är jordbruksmetoderna fortfarande traditionella.

    I Indien är symbolen inte komprometterad.

    I Indien är symbolen inte komprometterad.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!