Tågluffa i Europa

Tågluffa i Europa

På spåret genom Europa

För 42 år sedan gav sig de första tågluffarna sig av mot ett outforskat Europa. Efter en lång svacka upptäcker nu allt fler att det finns en hel kontinent att upptäcka längs rälsen.

Vi är på väg mot Timisoara när vi får den briljanta idén att istället kliva av i Arad, en mellanstad i västra Rumänien som vi inte vet ett dyft om. Tåget gnisslar in på perrongen, vi skuttar av – och ungefär där har vi ångrat oss. Det första vi hör är det olycksbådande tjutet av en siren. Taket över perrongen har kollapsat och regnet slår ner med skoningslös frenesi. Min otvättade kalufs stripar sig i pannan. En mustaschprydd stins med uniform och skärmmössa mönstrar oss med en blick som utmynnar i direkt ogillande. Vilka är vi? Varför i hela världen kliver vi av här?
Det enkla svaret är att vi lovat oss själva att vara lite spontana och äventyrliga. Lite wild and crazy. När mina föräldrar talar om sina tågluffar på 1970-talet är det alltid spontaniteten som framkallar den där stolta glansen i deras ögon. Jag har hört otaliga berättelser om hur de bara kastade sig ut vind för våg. Hur de nästan, ja, hoppade av tåget i farten. Givetvis belönades deras spontanitet med en rikedom av oförglömliga minnen.  
Gissningsvis hamnade de aldrig i Arad. Jag och fotografen Johan blickar ut över torget som går i grått, brunt och smutsvitt. En rostig spårvagn skramlar in mot centrum. Staden är som en överdriven parodi på Öst. Vi tar sikte på en gul färgskylt och kutar för glatta livet, mot en tillvaro i färg. Trycker oss mot husväggen för att undkomma det tilltagande regnet, rundar en tilltufsad man i 60-årsåldern som girigt suger in ångorna från en limpåse.
När vi frågar om vägen till närmsta hotell inne i en kiosk beordrar innehavaren oss att förvara våra värdesaker i en väska på magen. Beordrar. Stan är full av zigenare, upplyser han. Zigenare med stora knivar som kommer att skära upp våra ryggsäckar och sno alla våra saker.
Tillbaka på den blankspolade asfalten bränner en bil rakt emot mig. Jag får skutta upp på refugen för att inte bli påkörd. Föraren tutar och slår ut med händerna som att det är jag som är dum i huvudet.
Det ska bli bättre, den här massiva deppstämningen ska övergå i något betydligt trevligare, men just i det ögonblicket … Just där och då förbannar jag Arad, min tillkämpade spontanitet och hela det sönderromantiserade tågluffandet.

Tidsfördriv på tågstationen i Budapest.

Tidsfördriv på tågstationen i Budapest.

Mina föräldrar tågluffade som sagt. Chansen är stor att du eller dina föräldrar också har gjort det. Under glansdagarna på 1980-talet vällde svenskarna ut i Europa. Tågluffandet blev en sorts grand tour, en bildningsresa för unga vuxna. Ett äventyr innan man slog sig till ro. 1991 såldes hela 71 000 tågluffarkort i Sverige. Sedan kom populariteten av sig. Den svenska kronan försvagades samtidigt som kortet blev dyrare. Inbördeskriget i Jugoslavien bidrog förstås också. Företeelsen var på väg att dö ut fullständigt i början av 2000-talet då lågprisflygen fick många att ifrågasätta tåg­luffandets existensberättigande.
Men så 2007 hände något. Försäljningskurvan började vända uppåt igen och har fortsatt så. Förra året såldes drygt 20 000 tågluffarkort i Sverige. Vi bestämde oss för att ta reda på om vi tillhör den växande skara som finner ett värde i att utforska Europa medelst tåg.
Vårt val föll på Östeuropa. Där ska det fortfarande gå att bara "hoppa på", precis som på den gamla goda tiden. Redan mellan Warszawa och Prag får vi erfara att så inte riktigt är fallet. Konduktören vill ha 22 zloty i straffavgift för att vi inte reserverat plats. Jahaja. När vi surat färdigt inser vi snabbt en av fördelarna med att tågluffa. Gemenskapen. Man hejar glatt på sina medresenärer, speciellt om det finns en överdimensionerad ryggsäck i deras omedelbara närhet. På väg till restaurangvagnen möter jag två gängliga polacker utrustade med jätteryggsäckar, förväntansfulla leenden och spritandedräkter.
– Hey man!
Killen förklarar att han och hans polare inleder med några dagars party i Prag. Han undrar om jag vet var man kan köpa gräs.
– Sorry, säger jag.
– Where you come from?
– Sweden.
– Hey Swedish guy. You have to try this. Whisky and cola.
 – Nazdrovje, säger jag och höjer flaskan i en skål.
– Nazdrovje!?
Killen vänder sig om till sin kompis för att bekräfta att han hört rätt. Sedan ser han på mig som om jag just utfört ett avancerat trollerinummer, sätter handflatan i vädret och vrålar "highest five!".

Väntan vid stationshuset i Arad, Rumänien.

Väntan vid stationshuset i Arad, Rumänien.

I restaurangvagnen beställer jag in gulasch och en öl. Bakom mig sitter ett gäng ynglingar och trycker i sig pommes. De är 18 eller 19 år allihop och från Dublin. De ser oförskämt fräscha ut med tanke på att detta är 23:e dagen av deras luff. Jag frågar om de har några råd för en fellow traveller. Ett har de: planera inte för mycket i förväg.
– I Paris blev vi skrämda av en kille som hade varit runt på fem ställen utan att hitta en ledig säng. Vi fick panik och förbokade typ hela resan, förklarar John King.
Resans höjdpunkt var när deras tåg pajade i höjd med Lugano.
– Det mesta sitter i huvudet, förklarar John. Vi hade ingenstans att bo, vi var trötta och gnälliga, vår plan hade spruckit … Vi träffade en kille som visade oss alla bra uteställen. Vi såg Spanien–Portugal i fotbolls-EM, hade en episk festkväll och fick se en riktigt fin del av Alperna. Alltså, vi hade kunnat se det hela som ett misslyckande, men vi lyckades se det som ett äventyr istället.

Förr i tiden det klassiska sätet för en tågluffare, idag krävs ofta platsbiljett.

Förr i tiden det klassiska sätet för en tågluffare, idag krävs ofta platsbiljett.

På vårt hostel i Prag sitter folk hukade över datorerna i sällskapsrummet. Andra lattjar med sina smartphones. Det är tydligt att tågluffandets villkor har förändrats. Förbättrats skulle de flesta säga. Sajter som Tripadvisor ger hundratals tips på boende, GPS:en i mobilen gör att man aldrig behöver gå vilse och diabildvisningen, den högtidsstund som förr krönte hemkomsten, sker numera i realtid, på Facebook.
Teknologins framsteg verkar dock ha tagit kål på spontaniteten. Det chansartade, planlösa irrandet – det som ledde till de stora överraskningarna – verkar alltmer sällsynt. Inspirerade av de unga irländarnas berättelse lovar vi oss själva att möjliggöra oavsiktliga upptäckter.
På perrongen i Budapest tränger vi oss förbi solbrända män i kortärmade storkragade skjortor som väser "hostel, hostel" och "taxi, taxi". Vi flänger istället vidare till informationsluckan med packningen skvalpandes där bak.
– Vilket är nästa inrikeståg? frågar vi.
– Om fyra minuter går ett till Siófok.
Snabbt upp med Lonely Planet Eastern Europe. Siófok, Ungerns sommarhuvudstad. Mhm, mhm. Bra partyliv … vid Balatonsjön. Mhm, mhm.
Så kliver vi på ännu ett tåg. Inte mig emot. Tågets ökande fart omvandlar den heta luften till en fladdrande bris som kastar omkring håret. Stånkandet, det metalliska ljudet från rälsen och vinden omsluter en. Det rytmiska, sövande skumpet över rälsskacklarna. Ka-chom, ka-chom, ka-chom … Rytmen och krängandet dröjer kvar i en långt efter att man klivit av, som en mild sjösjuka. Man blir som en stirrig sjöman som fortsätter att sjösäkra föremål långt efter det att han stigit iland.
Framme i Siófok far min hand ut för att greppa tag i en kaffekopp som redan står hur stadigt som helst på kafébordet.

Ett nyförälskat par på väg till Ungerns sommarhuvudstad Siófok.

Ett nyförälskat par på väg till Ungerns sommarhuvudstad Siófok.

Balatonsjöns vatten är förföriskt turkosa med små segelbåtar som prickar vid horisonten. Tyvärr visar sig Siófok vara en sötsliskig charterbuffé av värsta snitt. I alla fall den del som ligger vid vattnet. Sockervadd, brända mandlar, strippor, hamburgare, spaghetti bolognese, pizza, mekaniska tjurar, de där maskinerna där killen ska fiska upp ett gosedjur till tjejen, Long Island ice tea, inkastare, club Flört och deras Singles party med free beer … alltsammans utströsslat längs en högljudd liten strandpromenad.
Och allt kostar. Toalettbesöken, liggandet på de konstgjorda sandstränderna, matningen av änderna. När solen slutat glittra över sjöns krusningar ser vattnet mest ut som en grå brustablettsörja. Efter två timmar vill man bara åka därifrån.  
– Kolla farsan, han går med en Barbara på ryggen!
Det är 18-årige Rikard Karolén som gör det makabra fyndet. Rikard, hans lillasyster och föräldrar har varit här i tre dagar och har ytterligare fyra dygn att slå ihjäl på denna partyort där det tyska festgängets spelevink mycket riktigt går omkring med en uppblåsbar sexdocka på ryggen.
Pappa Patrik:
– Jag tror inte direkt att Fritidsresor kommer att etablera sig här. Men låt säga att man är ett grabbgäng runt 20 … harrejevlarrr!  
– Du får tre öl och en cola för femtio spänn, informerar Rikard. Och stripporna dansar på borden.
– Najnajnaj, rättar hans pappa. Det var ju gogo-flickor, det vi såg igår. Äh, du har aldrig varit på någon strippklubb, det märker man.
– Du, säger hans hustru. Din son är faktiskt bara arton.
Om vissa av stoppen är besvikelser är själva resandet en ständig glädjekälla. Speciellt nattågen. De där rofyllda stunderna med armbågarna stödda mot den nedhissade rutans gummilist, huvudet utstucket i den ljumma förbisvischande kvällen. Ka-chom, ka-chom, ka-chom … Det finns ingen wi-fi på tågen så man får tänka tankarna färdigt, istället för att som till vardags låta varje fundering kapas kort av impulsen att kolla Facebook.
Sinnet har inga problem att anpassa till långsamheten, men jag kan känna hur det abstinensrycker i fingrarna. Lätt ordnat. Jag låter vänster hand greppa en burköl medan högran rotar fram Lonely Planets karta. Tar en klunk och låter fingret löpa över nationsgränserna. Jaha, vart ska vi imorgon? För första gången känner jag mig som europé. Den där fantastiska närheten som alla icke-européer jämt tjatar om, den uppfattar man nu när den fysiska förflyttningen faktiskt blir begriplig.
På andra sidan en av de meditativa nätterna spottas vi ut i ett disigt Dresden. Utanför Hauptbahnhof löper en boulevard med ändlösa galleriakomplex av glas längs med sidorna. Det verkar råda giftasfeber i staden. Inom loppet av två minuter har vi passerat två möhippor och en svensexa. Vid fontänen står ett uppspelt grabbgäng med vita enhetliga t-tröjor och vattenpistoler i högsta hugg. Fontänens porlande får mig att tänka på ljudet av vatten som kokar upp.

19-årige irländaren John King luffar runt en månad tillsammans med fem kompisar.

19-årige irländaren John King luffar runt en månad tillsammans med fem kompisar.

När amerikanerna bombade Dresden 1945 tog många av stadens invånare sin tillflykt till stadens fontäner, för att fly den fruktansvärda värmen. Hettan var emellertid så stark att människorna kokades levande.
Den amerikanske författaren Kurt Vonnegut var krigsfånge i Dresden och överlevde bombningarna tack vare att han satt inlåst i källarutrymmet under ett slakthus. Vi lägger en hel dag på att försöka hitta den byggnad som namngett Vonneguts berömda skildring av bombningarna, Slakthus 5. Uppenbarligen har jag överskattat romanens status i Dresden. Vi flänger runt halva stan efter en rad felaktiga tips. Jakten är rolig men slutar ändå ganska snopet, med att vi står och blänger på en låg byggnad med tak av grön korrugerad plåt.
En byggnad vi tror är rätt.  
Efteråt, tillbaka på tåget, tänker jag att snopenheten kanske beror på att vi visste vad vi letade efter. Siófok och Dresden är hedervärda försök att komma lite off the beaten track. Problemet är att vi hinner läsa in oss på vägen dit, vi bygger förväntningar. Engelsmännen har ett ord för att hitta det man inte visste att man letade efter. Serendipity. Att tågluffa handlar väldigt mycket om att jaga serendipitet. Vi lovar oss själva att hoppa av på ett ställe vi inte vet ett skit om.

Ungdomsfenomen. Åtta av tio Interrailresenärer är yngre än 26 år.

Ungdomsfenomen. Åtta av tio Interrailresenärer är yngre än 26 år.

Arad uppfyller dessa kriteria. Arad ja. Denna gudsförgätna rumänska håla. Vändningen här kommer jag aldrig att glömma. Efter att ha duschat och klätt om till torra kläder på hotellet ger vi oss ut på vad som ska komma att bli en mastodontpromenad. Vi lämnar centrum och knallar runt bland öde industribyggnader, vars historia man bara kan fantisera om. Högresta öde fabriker med pangade rutor tornar upp sig och övergår så småningom i idylliska villa­kvarter. Solen tittar fram och plötsligt får omgivningarna färg. Vi knyter skjortorna kring midjan. Springer på två gummor på en ljugarbänk, i skuggan av ett plommonträd. Vi förstår inte varandras språk men listar ändå ut följande: Den ena kvinnan har nio barn, men ett av dem har dött. Den andra har två. De är ungrare men råkar bo i den del av moderslandet som nu tillhör Rumänien. De tror väldigt mycket på gud. Och när vi skiljs åt önskar de oss en riktigt fin kväll i Arad.

På en ljugarbänk i Arads utkant sitter två pratglada kvinnor som önskar oss en trevlig kväll.

På en ljugarbänk i Arads utkant sitter två pratglada kvinnor som önskar oss en trevlig kväll.

När denna kväll randas ger vi oss ut för att se vad som finns kvar av den fästning vid floden som skyddade staden mot angrepp under 1700-talet. Vi passerar en vaktkur och ser den rumänska flaggan vaja borta vid en dunkel tunnelmynning. Ut ur skuggorna träder en man med snaggat hår, shorts, linne och en uppsättning vänliga ögon.
– Hello, can I help you?
Tydligen har vi klampat in på ett militärområde. Vi ber om ursäkt och förklarar att vi är på jakt efter borgen. Mannen som presenterar sig som Gabriel frågar sitt befäl om vi kan få komma in och kika på den gamla kyrkan.
– Kommer inte på fråga, meddelar befälet.
– Idiot, muttrar Gabriel när vi går därifrån.
Han sneglar på sitt armbandsur.
– Men jag kan gå med er bort till nästa bro. Därifrån ser man en bit av kyrktornet som hör till fästningen. Om ni vill alltså?
Vi går. Gabriel sträcker fram en plastpåse med små frasiga kakor som hans faster bakat.
– Take, take.
Gabriel berättar om sitt liv. Hans dröm är att öppna en snabbmatsrestaurang intill sin gamla skola i Cluj. Från bron skymtar vi konturerna av en gammal kyrka. Det är en stilla kväll. Vacker. Syrsorna klipper i bakgrunden, på himlen syns strimmor av rosa.
– Take, take.
Gabriel insisterar på att vi ska ta fler småkakor.
– Nu när vi kommer tillbaka kommer de att förhöra mig, säger han. De tror väl att ni är ungerska agenter eller något.
Gabriel skrattar. Innan vi skiljs åt skriver han ned sin adress och förklarar att vi är inbjudna till hans hem utanför Cluj nästa sommar.
När vi tar farväl ser han oss innerligt i ögonen och säger:
– Ikväll när jag går och lägger mig kommer jag att le för mig själv och tänka att ikväll träffade jag två nya vänner.

Någonting på spåret. Flygresenären vet vart han eller hon ska. Tågluffaren kan däremot överraska sig själv.

Någonting på spåret. Flygresenären vet vart han eller hon ska. Tågluffaren kan däremot överraska sig själv.

Vi smälter dagens intryck på en innergård i närheten av hotellet. Sparkar av oss skorna och vilar våra ömmande fötter på pallar framför oss. Den kalla ölen kostar sju kronor halvlitern och det hembrända plommonbrännvinet är on the house så många rundor att det nästan blir genant.
Sittande där, på en innergård i västra Rumänien, känner jag att jag hittat det jag inte visste att jag letade efter.

Gråmarkerade länder visar  var Interail Global Pass gäller.

Gråmarkerade länder visar var Interail Global Pass gäller.

Guide: Tågluffa i Europa

Tågluffarkort

Interrail Global Pass gäller i hela Europa förutom baltländerna, Ryssland och Ukraina. Du kan välja ett rundresekort (obegränsat antal resor) under en viss period: 15 dagar, 22 dagar eller en månad. Om du inte tänker flacka runt fullt lika mycket sparar man pengar genom att köpa ett flexikort med begränsat antal resdagar. Fem resdagar inom loppet av 10 dagar eller 10 resdagar
inom 22 dagar. Du som önskar luffa runt i ett enda land kan lösa ett Interrail One Country Pass. Dessutom finns 1-klasskort (dock inte för ungdomar). Mer info på sj.se.

Resa dit

Interrailkortet är inte giltigt i resenärens hemland, vilket innebär att kostnad för utresa tillkommer. sj erbjuder visser­ligen Interrailkortsinnehavare 50 procent på anslutningsresan, men många väljer ändå att flyga. Vi flög med lågprisbolaget Wizzair till Warszawa, vilket är en bra utgångspunkt om man vill koncentrera sin tågluff till östra Europa.

Bo

På tåget. En sann tågluffare slaggar givetvis sittandes med ryggsäcken som huvudkudde. Detta är fortfarande det billigaste, och obekvämaste, alternativet. Den som känner för att ligga ner kan boka sovkupé (vilket måste göras i förväg) mot en extra avgift. Priser och standard varierar kraftigt från sträckning till sträckning.
Utanför tåget. Den som detaljplanerar sin rutt i förväg kan ordna en gratisbädd via valfri coachsurfing-sajt. De flesta använder coachsurfing.org. Om du inte vill jaga vakanser släpande på en baktung ryggsäck gör du klokast i att förhands­boka boende. Populära sajter: hostels.com eller hostelworld.com.
VÅRT VAL: När du tågluffar i östra Europa så krävs det oftast inte mer än en hundralapp extra för att få råd med hotell. Detta innebär inte sällan en avsevärt högre standard jämfört med hostel.  

Läs på

Skönlitteratur och repor­tage. I Jack Kerouacs kultroman På väg är Sal Paradise och Dean Moriarty inte tåg­burna och de befinner sig inte i närheten av Europa, men det spelar ingen roll; spontaniteten, äventyren, mötena, slumpen – allt som gör tågluffandet till en vacker upplevelse finns med. Läs också Tomas Löfströms Liftare och Vägen till Kathmandu om kringflackande reseliv för drygt 40 år sedan och Paul Therouxs Den stora järnvägsbasaren om en tågresa Europa–Asien t/r.
Ryszard Kapuścińskis Imperiet handlar om resor längs Transsibiriska järnvägen som får ens egen skoskav att självläka.
Guideböcker. Lonely Planets Eastern Europe är lysande om man bortser från floskler som "funky bar" och "vibrant nightlife".

Missa inte!

Det okända. Att kliva av på en plats du aldrig förr hört talas om. Ett drag som garanterat maximerar chanserna att få uppleva något minnesvärt.

Missa gärna!

Weekendstäderna. Prag och Berlin är häftiga des-tinationer, men dem når du med flyg vilken helg som helst. Passa istället på att hoppa av någonstans där det inte finns landningsbana.  

3 dyrköpta tågluffar­lärdomar

­1. Det behövs inget interrailkort för att tåg­luffa. Vi träffar flera snopna resenärer som förklarar att deras tågluff hade blivit billigare om de inte skaffat Interrailkort, utan istället köpt separata biljetter. Luffare som ska vara ute en kortare period bör kolla vad det kostar att göra den planerade rutten med enskilda biljetter.  

2. Förutsätt inte att alla pratar Engelska. Konversera inte främlingar på engelska. Speciellt inte i den östra delen av Europa. När vi idkar detta ohyfs möts vi av himlande ögon, stumma avspisningar och svordomar. I Dresden misstänker vi att det är vår aningslöshet som får kocken att på ren jävelskap spruta hallonsås i våra kebaber. Ett vänligt "Sprechen Sie English?" kan bespara dig många otrevligheter.

3. Flipflops är inga vandrings­kängor. Att tågluffa är att flänga runt till fots (förutom den tid då du faktiskt sitter på tåget). Gör dig själv en tjänst och packa ner något fotriktigt. Och ta med plåster. När varje steg får ansiktet att förvridas i plågor är det en indikation på att man valt fel fotdon.

Fönsterputs i Rumänska Curtici, ett av  många möjliga stopp som lockar med dess totala okändhet.

Fönsterputs i Rumänska Curtici, ett av
många möjliga stopp som lockar med dess totala okändhet.

Läs också

Godnatt SJ! Väck mig när du vaknat.
Den stora tågsvindeln
Res som en sköldpadda
Res Indien runt med tåg
Tåget blir tre gånger snabbare än flyget
9 indiska tågresor du måste göra innan du dör
6 trevliga tågresor
Sluta gnäll! Och ta miljöansvar!