Ö till ö i Karibien: Båtluff i Västindien
Lata dagar på Fort Royal, Guadeloupe och båttaxi på väg att hämta kunder. Foto Anders Phil.

Ö till ö i Karibien: Båtluff i Västindien

Båtluff i Västindien – låter det som en dröm? Med reguljär färjetrafik behöver det inte bli särskilt dyrt. Vi tog båten från moderna Guadeloupe till fattiga Dominica och mötte två ytterligheter i Karibien.

Jag trodde inte att det kunde bli mycket bättre. Soldäcket på färjan Miss Guadeloupe vaggar behagligt då hon sjunker och stiger i dyningarna. Den varma karibiska vinden stryker över huden. Högt ovanför oss seglar fregattfåglarna samtidigt som vulkanen La Grande Soufrière sakta växer sig allt mäk­tigare i takt med att vi närmar oss ön Basse-Terre.
Det är då jag märker på de andra passagerarna att något viktigt har skådats. Stor uppståndelse, folk pekar, hojtar "där, där" och samlas vid styrbords reling. Jag tränger mig fram och hinner precis se hur den väldiga knölvalen frustar ut vatten i en fontän värdig en stadspark innan den graciöst vrider sin stjärtfena i vinkel uppåt och dyker ner mot djupen igen. Vi står länge kvar och spanar. Något extranummer kommer inte.

Att åka båt i reguljärtrafik är lokalbefolkningens sätt att resa i Karibien. Det är en god idé att åka med. Det är inte bara billigt, framförallt upplever man denna del av världen på ett sätt man omöjligen kan göra när man flyger mellan öarna.
På ett kryssningsfartyg har man det förstås bekvämare, men att kryssa innebär också korta och stressiga strandhugg på ö efter ö. Reser man med lokala färjor stannar man på varje plats hur länge man vill.

Miss Guadeloupe gör en gir in i hamnbassängen vid den lilla byn Trois-Riviéres på Basse-Terre. Guiden ­William från Guadeloupes turistbyrå väntar på mig. Vi åker bil därifrån på en nybyggd motorväg av senaste EU-standard, en väg som plöjer obehindrat genom den höga regnskogen på Basse-Terres vulkansluttningar.
Guadeloupe är en lätt motsägelsefull plats. Å ena sidan en del av Karibien med rum punsch, korallrev, vulkaner och afrokaribisk zoukmusik. Å andra sidan en fullvärdig region i Frankrike med moderna förorter, franska viner, bilköer i rusningstid och extrapriser på Carrefour.
Dessutom förvånar Guadeloupes geografiska variationer. Bergen på Basse Terre sjunker bakom oss när vi tar bron över till systerön Grand-Terre. Här möts vi av vidsträckta sockerrörsfält och böljande horisonter där ruinerna av gamla kvarnar sticker upp som mystiska stenstoder.
– Ständigt skiftande landskap, säger William med illa dold stolthet. Även om du har två veckor här hinner du inte tröttna.

William berättar att Guadeloupe importerar nästan allt. Hela 80 procent av allt det som konsumeras på ön fraktas hit.
– Men mjölken importerar ni inte, säger jag och nickar mot en backig kohage, som lika gärna skulle kunna ligga i Bretagne.

– Jo, mjölken också. Den vi producerar själva räcker inte.

Neonturkosa surfvågor på Anse Souffleur.

Neonturkosa surfvågor på Anse Souffleur.

Vi parkerar bilen vid Anse Souffleur, en av Guadeloupes finaste stränder. Här är vattnet mer än turkost. Det har snarast en neonturkos ton som ger den märkliga känslan av att havet lyses upp underifrån av en egen ljuskälla.
På Anse Souffleurs självlysande vågor balanserar surfarna outtröttligt hela eftermiddagen. De betraktas av franska barnfamiljer på designade badlakan och med chica stråhattar. I fjärran ryker vulkanen på Montserrat, nästa ö i de mindre Antillernas ökedja.
Samma kväll svävar jag i en franskkaribisk mathimmel. På Café Iguana i St Francois avnjuter jag fiskgrytan Marmite Royale du Pécheur med lime och saffran och avslutar med en crème brulée à la vanille bourbon. Servitören försöker skickligt truga på mig en petit four till kaffet och varför inte en kupa Rémy Martin för några få euro till?
På Guadeloupe behöver man aldrig riktigt sakna Europa. Men jag ska snart vidare med båt till ett helt annat slags Karibien.

När färjan Express de Iles stävar ut ur hamnen i Guadeloupes huvudort Pointe-à-Pitre står jag på däck och ser hur stränder, palmer, hotell, nattklubbar och kasinon i turistgettot Gosier sakta glider förbi.
Färjan är förvånansvärt bekväm. Kiosken säljer espresso och fyllda baguetter, det finns godis och läsk i skinande nya myntautomater. Soffor och fåtöljer är mjuka och rena, precis som i Europa.
Allt är under behaglig kontroll tills vi kommer ut på öppet hav. Då börjar en sjögång som absolut inte är av EU-standard. När jag mot bättre vetande går och handlar kaffe har båten redan förvandlats till en marin version av Lustiga huset. Jag känner mig som Kalle Anka på husvagnsemester när kaffet flyger iväg ur muggen och jag försöker fånga upp det i luften igen. Ändå går det bättre för mig än för många medpassagerare, som klamrar sig fast i armstöden lutade över de plastpåsar som besättningen så förutseende delat ut. 

Doftande vanilj på marknaden i Pointe-à-Pitre.

Doftande vanilj på marknaden i Pointe-à-Pitre.

När Express de Iles två timmar senare anländer till Dominica har vågorna stillnat. Gröna väldiga berg reser sig utanför fönstret. Vi lägger till i Roseau, Dominicas lätt otyglade men charmiga huvudstad.
Rangliga verandor och skeva balkonger står ut från husväggar vars färger är så starka att de frontalkrockar. Rombarerna spelar salsa och reggae. Det luktar friterad fisk. Och överallt minibussar – kollektivtaxi på väg till olika delar av ön.
Dominica och Guadeloupe är varandras motsatser. Medan Guadeloupe står för det det moderna och utvecklade Karibien gestaltar Dominica en äldre och mer stilla­stående sida av samma värld.
Från båten kliver jag in på ett kafé som verkar helt planlöst. De säljer kaffe från en liten bryggare men också nallebjörnar, möbler, motorolja, gardiner och batterier.
– Något till kaffet? frågar en kvinna som tittar fram bakom en bokhylla.
Jag sveper med blicken över fåtöljer, rissäckar och plastleksaker och skakar på huvudet.

Dominica är en särling i den karibiska övärlden. Inte nog med att man valt en egen politisk och ekonomisk väg som står närmare Kuba och Venezuela, än andra länder i Västindien. Ön kommer heller aldrig bli en turistö i samma klass som sina grannar Barbados, Guadeloupe och St Lucia. Anledningen är enkel: Dominica har bara några få finkorniga sandstränder. Resten består av grus eller småsten.
Inte desto mindre är Dominica något av en oslipad diamant som resmål. Ön saknar stora hotell och internationella direktflyg men har Karibiens vildaste landskap. Dominicas berg är sylvassa och enorma, regnskogen som täcker öns inre är unikt orörd. När skaparna av Pirates of Caribbean-filmerna letade efter miljöer med största ­möjliga dramatik föll valet självklart på Dominica. ­Broschyrerna som presenterar öns utflyktsmöjligheter blir ofta med all rätt tjocka och häftade.

– Välkomna till de sista karibindianernas by!
Guiden Kieron slår ut med händerna och gör plats för en tänkt trumvirvel. Vi i besöksgruppen skruvar på oss. Temabyn Kalinago Barana Auté på östra Dominica ger ett blandat intryck. De bastanta hyddorna och träkanoterna imponerar, men ser ut att vara byggda i en fabrik som tillverkar indianbyar, kanske någonstans i Kina.
Vid tiden för Columbus ankomst var karibindianerna Karibiens herrar. De försvarade sig länge mot europérna men utrotades till sist av grym behandling och sjukdomar. Överallt utom på Dominica, där det idag lever omkring 2 000 ättlingar till det en gång så talrika folket.
Vi får se det obligatoriska dansuppträdandet, som tyvärr leder tankarna till Pocahontas. Mer intressant är att röra sig utanför området för temabyn och se hur dagens karibindianer lever. Många familjer lever enkelt men har som de flesta på Dominica en egen trävilla att bo i. Karib är för övrigt de vitas namn på detta folk. De kallar sig själva kalinaga och Dominica waiti-kubuli, vilket betyder "Lång är hennes kropp".

 

Dominica, Karibiens oslipade diamant.

Dominica, Karibiens oslipade diamant.

En helt annan utflykt går till Emerald Pool, ett sagosött vattenfall i Dominicas inre försedd med en liten naturlig djupturkos pool. Vandringen genom djungeln och det trolska ljusspelet genom den täta grönska som omger vatten­fallet gör det till en smått magisk plats att bada på.
En lika säregen badupplevelse ger det omtalade Champagne Reef vid södra kusten. Tack vare underjordisk ­vulkanisk aktivitet som släpper ut kristallklara bubblor från sjöbottnen utlovas upplevelsen av att simma i ett enormt glas av champagne. Dock är det en väldigt avslagen champagne jag plaskar runt i just den dagen. Betydligt bubbligare blir det längs ett korallrev utanför byn Soufrière, som ligger bakom nästa udde. Åtminstone känns det som att snorkla i ett glas Pommac.
Från Soufrière vandrar jag mot halvön Scotts Head vid Dominicas sydspets, där resterna av ett gammalt brittiskt fort vittrar. Jag soltorkar medan jag går längs kustvägen och lyssnar på den dånande tystnaden.

Trolsk stämning vid Emerald Pool, Dominica.

Trolsk stämning vid Emerald Pool, Dominica.

På det smala näs som leder ut till Scotts Head kurar en liten fiskeby. Nickarna från byborna tolkar jag som ett slags "välkommen hit". Andra små tecken andas samma vänliga rofylldhet: det stilla visslandet i Kubuli-ölflaskan, palmbladens vinkningar. Rasslet i det höga gräset på sluttningarna. Bloss som driver i vinden.
Ute i bukten utanför Scotts Head står ett par av byns fiskare på de mest primitiva flytande farkoster jag sett: tre korta stockar som hålls samman av några plankor. Men god fångst får de. När männen paddlar iland på sina miniflottar har de korgarna fulla av sprattlande fisk som skimrar av färger som snabbt bleknar bort, sekund för sekund.

Redo för en Kabuli Beer? Scotts Head, Dominica.

Redo för en Kabuli Beer? Scotts Head, Dominica.

Mina utflykter har Dominicas huvudstad Roseau som utgångspunkt. Efter ett par dagar börjar stadens till synes så lösryckta bitar falla på plats. Jag hittar nu till restaurangerna som gör stans bästa jerk chicken och barerna som spelar den mest tarmdallrande reggaen.
Det är fest ikväll. Team West Indies har slagit Zimbabwe i cricket. Matchen innehöll spelare från Dominica och spelades i Roseau. Givetvis ska detta firas stort. Med rom, liveband och ett karnevalståg lett av dansare på styltor som utgår från cricketstadion – Roseaus i särklass största byggnad.
Bandet körs på ett lastbilsflak och socamusiken får fönstren på Roseaus gator att skallra. Någon rycker tag i mig. Kom med! Alla ska med, alla ska dansa. Även utlänningar. På Dominica är det ovanligt lätt att känna sig inkluderad.
Solen går ner och den styltgående paradens röda och gula dräkter lyser mot kvällshimlen. Det är något väl­görande med färgerna här. Klarhimmelsblå, bananbladsgrönt, fiskfjällsrosa, papayaorange, neonturkos. Så långt från molngrå, lattebeige, pudervitt och vinterrockssvart.
Ikväll dansar vi och imorgon är det dags att ta båten vidare. En kort färjefärd bort väntar Martinique och St Lucia, ytterligare två öar och två egna världar. Men det är en annan historia.

Missa inte!