Annons
Annons
Annons
Foto: Martin Brusewitz, All over press, Getty Images, Thinkstock

Foto: Martin Brusewitz, All over press, Getty Images, Thinkstock

Ecuador

Galapágos: I naturens laboratorium

Galápagosöarna är en av få desti­nationer som i en krympande värld fortfarande känns riktigt avlägsen. Ett isolerat örike med ett unikt och oskyggt djurliv, där turismen är både ett hot och en möjlighet.

Text: Martin Brusewitz • 2016-07-05 Uppdaterad 2021-06-23
Annons

Att simma ned under ytan är som att kliva in i morbror trollkarlens garderob. En annan värld breder ut sig. En brant klippvägg stupar bredvid mig rakt ned i mörkret, det yr vitt skum från vågorna som slår mot dess sida. Tusentals fiskar svävar omkring under mig. Jätte­stim. Som en simmande stjärnhimmel.

Jag ser mig om efter hajar. Simmar utmed klippsidan, en snabb skugga till höger, jag rycker till. En ilande rädsla drar som en gaffel mot porslin i mitt bröst. Men det är bara ett stort sjölejon som slängt sig i från någon avsats i klippan. Det simmar fram till mig, lägger sig på armlängds avstånd. Morrhåren vita mot den svartblanka huden. Vi tittar på varandra. I några minuter flyter vi bara runt, iakttagande varandra innan vi skiljs åt. Jag kommer aldrig att glömma det mötet. Sen kommer hajen.

Annons
Galapágos: I naturens laboratorium
Havsleguanen finns enbart på Galápagos och är den enda nu levande ödlan som hämtar sin föda ur havet. De är gröna, röda och svarta – samma färger som naturen de lever i.

Galápagosöarna består av 13 större öar och närmare hundratalet småöar som ligger spridda i Stilla havet 100 mil utanför Ecuadors kust. Vulkanisk aktivitet skapade öarna för cirka fem miljoner år sedan. Öarna är hem för cirka 5 000 växt- och djurarter. Som ett resultat av den isolerade placeringen är flera hundra av dem endemiska, det vill säga de existerar bara på de här små lavasvarta öarna.

Charles Darwin, ute på sin kända resa med skeppet The Beagle, kom till Galápagos 1835. Han samlade in mängder­ med växter och djur, bland annat några olika arter finkar. Han insåg så småningom att finkarna alla tillhörde samma grupp (som idag kallas darwinfinkar) men att de hade olika näbbar specialiserade för olika sorters föda. Upptäckten kom att bli en avgörande hörnsten för konstruktionen av en av de mest inflytelserika teorierna i modern vetenskap: Charles Darwins bok Om arternas uppkomst etablerade evolutionsläran.

Galapágos: I naturens laboratorium
Mängder av turister kommer årligen till Galápagos för att se öarnas natur och djurliv. 2013 kom över 200 000. Det är fler än något tidigare år.

Mycket har hänt sedan Darwin besökte öarna men djurlivet är fortfarande spektakulärt. Från att man lämnar flygplanets torra kabinluft och kliver ut i hettan på landningsbanan på Isla Baltra är man omgiven av djur och fåglar. Sjölejon på parkbänkar, pelikaner på bryggor, ödlor i hotellrum och stora landsköldpaddor på vägarna. Totalt oskygga. Darwin skrev apropå djuren på Galápagos: A gun is here almost superfluous; for with the muzzle I pushed a hawk off the branch of a tree. Det gäller än. Det marina livet är ännu mer spektakulärt. Galápagos är en av de bästa dykdestinationerna i hela världen.

– Man kan säga att hav är som stora öknar och strömmarna dess oaser. Det är där livet finns. Fyra stora strömmar möts här. Galápagos är som en undervattenskorsning mellan fyra huvudleder. Dykningen här är fantastisk. Fantastisk! säger Xavier Burbano de Lana, hotellchef och dykare boende på Santa Cruz. 

De är vackra – gud, vad vackra de är! De är som omöjligt perfekta maskiner. Lika graciösa som fåglar. Lika mystiska som vilket annat djur som helst”, skrev Peter Benchley i boken Hajen, som på sjuttiotalet filmatiserades och blev kultfilmen som satte skräck i flera generationer – och som antagligen för alltid etablerade hajen som ett blodtörstigt odjur i våra medvetanden.

Men när den första hajen kommer simmande, en tre meter lång Galápagoshaj och efter mötet med sjölejonet utanför ön Cristobals kust, är det inte skräck som infinner sig utan en sorts vördnad – känslor mer förknippade med citatet ur boken än med skräckfilmen. Den välbekanta, illmariga simstilen, det spetsiga huvudet, fenorna. De svepande rörelserna. Man kan inte annat än beundra detta uråldriga vidunder, så extremt anpassat efter sin miljö.

Galapágos: I naturens laboratorium
Sjölejon på San Cristobal.

Jag flög till Galápagos lockad av djurlivet men även av faktumet att det är en så avlägsen destination. När jag pratar med folk om öarna ser jag ideligen den där drömmande glansen i människors ögon, en glans som bara en “omöjlig” destination, ett resmål som för många varit utom räckhåll, kan framkalla. Men Galápagos är inte så omöjligt som folk tror. Vilket inte enbart är en ynnest.

Turism är en oerhörd kraft, lika full av möjligheter som hot. På otaliga ställen runt om i världen är turism en ekonomisk välsignelse, men den kan även korrumpera, förändra, förstöra. Till Galápagos kommer turismen som frälsare men även som potentiell lieman.

Galapágos: I naturens laboratorium
Ön Floreanas gröna inland. Idag driver ett antal familjer jordbruk här, för några hundra år sedan var det ett tillhåll för pirater.

– I stort sett alla som bor här lever av turismen. De som inte jobbar med den direkt, som till exempel taxichaufförer, guider eller båtoperatörer, jobbar med den indirekt. De bedriver jordbruk eller fiskar och säljer till restaurangerna och hotellen, säger Tom Poulsom, en sydafrikan som arbetat inom turismnäringen på Galápagos i tio år.

Enbart den obligatoriska parkavgift som varje besökare­ som kommer till Galápagos måste betala (på mellan 175 och 700 kr) adderar per år ihop till över 20 miljoner dollar i intäkter. Lägg sen på det alla turer, hotellnätter, restaurangbesök. Turismen tvingar även fram utveckling av infrastruktur.

På ön Isabelas högland, gående på en bred grusväg mellan grönskinande träd, stöter jag på Marco Haramillo. Tredje generationens Galápagosbo. I sin famn bär han en stor bunt achotablad som han ska ta med till en väninna som blivit sjuk.

– Den här vägen anlades för bara några år sedan. När jag var ung fanns ingen väg alls. Då tog det mig fyra timmar att gå ner till byn. Nu får jag skjuts på fem minuter, säger han och hoppar upp på flaket på en vit liten lastbil som stannar till.

Galapágos: I naturens laboratorium
Marco Haramillo är något så ovanligt som en tredje generationens Galápagosbo. Han är på väg till en sjuk granne med några örter.

Men varje turist som kommer till öarna innebär även en risk. Och antalet besökare ökar. 1979 besökte 12 000 turister öarna, 2010 var siffran 160 000 och förra året 204 000 personer. Främmande arter av växter, djur eller insekter som förs in kan förändra öarnas biologiska existens.

Sittande på en plaststol ute i en regnblöt skog stöter jag på Katharina Peters, biolog från Flinder University i Australien. Bredvid henne är ett stort nät som fångar in fåglar uppspänt.

– Vi undersöker darwinfinkarna, det verkar som att de håller på att utrotas, säger hon.

Galapágos: I naturens laboratorium
De olika arterna av Darwinfinkar har olika näbbar, beroende på föda. Det var en viktig pusselbit för Darwin och hans evolutionslära.

På sextiotalet introducerade människor en fluga, Philornis downsi, på öarna. Flugan lägger sina ägg i darwinfinkarnas bon. När finkäggen kläcks triggar koldioxiden i fågelungarnas utandning igång flugäggen och även de kläcks. Ut kryper svarta, feta larver. De livnär sig på fågelungarna. De kryper in i fågelungarna genom deras näbbar och äter upp dem inifrån. På fastlandet sker samma sak, men där har de två arterna utvecklats tillsammans genom årtusenden.

– På fastlandet lägger finkar runt tio ägg i genomsnitt. Larverna klarar inte att äta upp alla ungar. På Galápagos däremot, där finkarna under årtusenden levt utan flugan, lägger de bara två till fyra ägg. Förra året följde vi 100 bon. Av dem överlevde ungar i tre bon.

Galapágos: I naturens laboratorium
Galápagos är en av världens bästa dyk­­­- destinationer. Fyra olika strömmar möts vid öarna vilket gör att vattnen är fulla av liv.

Galápagosöarna upptäcktes 1535 av den spanska biskopen Fray Tomas de Berlanga och hans besättning vars skepp av misstag fördes dit av strömmar. På sent 1500-tal började pirater använde öarna som bas och färskvatten­depå. De låg lämpligt till för räder mot de europeiska flottor­ som höll på att tömma Sydamerika på guld.

När 1800-talet närmade sig byttes piraterna ut mot en annan sorts havens plågoandar: valjägare. De här tidiga mänskliga eskapaderna på öarna har satt spår. Vissa arter av de stora landsköldpaddor som vandrade omkring på öarna är utdöda, uppätna faktiskt, och andra är utrotningshotade. Sköldpaddor kan leva i flera månader utan vatten och mat och utgjorde perfekta källor för färskt kött ombord på långtseglande skepp. Under århundraden har besättningar länsat öarna på sköldpaddor.

Charles Darwin skrev: Of course the numbers have been much reduced; not many years since, the Ship’s company of a Frigate brought down to the Beach in one day more than 200 turtles.

Galapágos: I naturens laboratorium
Pelikanen vilade vingarna en stund på Floreanas klippor.

Jag tar en båt till Floreana. Den böljande ön, grönskande i mittenpartierna och karg och torr ned mot havet, är nog den av turism mest orörda av Galápagos större öar. Claudio Cruz, en lång man med gråstänkt hår och krökt näsa, möter mig i hamnen. Han är klädd i ett par stövlar och en blå WWF-t-shirt när han hoppar ur lastbilen och hårt kramar min hand.

Claudio Cruz är född på Floreana. Hans far Eliecer Cruz kom iklädd en enkel skjorta och med sitt långa skägg smutsigt efter den långa färden dit 1939. Då bodde två familjer och en ensam soldat som skötte hamnen på ön. Eliecer Cruz kunde helt enkelt stega ut den mark han ville ha och börja bruka den. Han och makan Emma Bedon fick tolv barn. Cladio Cruz är nummer tio, den enda i syskon­skaran som har bott på ön i hela sitt liv.

– Alla mina syskon åkte härifrån för att studera. Jag tyckte synd om min far och stannade. Det beslutet har jag aldrig ångrat, säger Claudio Cruz.

Claudio Cruz kan sin ö utantill. Och känner givetvis alla som bor där. Ön har bara cirka 150 invånare (vilket gör den till Galápagos minst befolkade ö). Mycket har hänt under hans livstid.

– När jag var liten kom båtar med förnödenheter bara förbi varannan månad och det fanns ingen el. Senare fick vi ström mellan klockan 18 och 22. Turistbåtar var sällsynta. När de lade till nere i viken fick jag gå dit med åsnor lastade med frukt som jag sålde. Det tog mig flera timmar att traska dit.

Galapágos: I naturens laboratorium
Claudio Cruz har bott på ön Floreana i hela sitt liv.

Idag finns en väg anlagd och det finns ström och internet på ön. Två restauranger har till och med wifi för sina gäster. Båtar kör dagligen till Santa Cruz. Tidigare bodde alla under veckorna uppe på sina farmer på höglandet.

– Men när tv:n kom bosatte sig alla i byn permanent. De vill titta på tv på kvällarna, säger Claudio Cruz.

Under några dagar visar han mig runt på sin ö: det lummiga, skogsklädda höglandet, piraternas gamla grottor, den kritvita pingvinstranden Bahia del correo, hans farm, odlingar och ägor, hans fars grav och hus. Vi snorklar, paddlar kanot och rider. Jag bor i en liten trästuga intill en vik full med havssköldpaddor och sjölejon. Om natten trillar månens ljus ned i mörkret utanför och havet darrar i silverskenet. Jag somnar till sjölejons rop.

Cladio Cruz är och har alltid varit bonde men för fem år sedan gav han sig även in i turistbranschen. Han lät bygga tio trähus nere vid vattnet ett stycke söder om hamnen. Floreana Lava Lodge kallar han det.

Galapágos: I naturens laboratorium
Tortuga Bay. Ön Santa Cruz har flera vackra stränder.

– De flesta turister kommer bara hit över dagen. En båt kör hit dem på morgonen, de tittar runt lite, på eftermiddagen åker de tillbaka.

Pengarna når inte öns befolkning, bara turoperatörer i Santa Cruz, som ofta ägs av utlänningar eller av folk på fastlandet, säger Claudio Cruz.

En grådisig morgon lämnar jag Floreana. Och följande dag Galápagos. Flygplanet vrålar medan jag går igenom mina minnen från den besynnerliga övärlden. Jag tänker på när jag första gången snorklade på Galápagos. Titten under ytan som öppnade stjärnhimlen. De stora fåglarna som dricker vatten ur sötvattensdammen. Havssköldpaddorna och sjölejonen. Sen hostar mannen i sätet bredvid mig och en flygvärdinna ger mig en inplastad macka. På skärmen framför mig står det att vi landar i Guayaquil om 25 minuter.

Missa inte att gilla Vagabond på Facebook för fler inspirerande reportage, guider och artiklar om resor.

7 av världens mest avlägsna öar

Hemma hos Borneos människoapor

Rwanda – de dimhöljda bergens gorillor

Guide: Galápagos


Text: Martin Brusewitz • 2016-07-05
EcuadorRestipsDjur & naturReportage

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top